Härom dagen på bussen drabbades jag av doftflashback igen. En syrlig, lite söt lukt som jag omedelbart förknippade med just att åka SL-buss när jag var liten. Minnet av att vara på besök i Stockholm, komma upp ur tunnelbanan vid Slussen och övermannas av Det Urbana. Alltid kväll. Neonskyltar, rörliga neonskyltar, folk som strömmade hit och dit, gatumusikanter, digitalklockan på Katarinahissen. Bussar med tvåsiffriga nummer som antydde en myllrande lokaltrafik, större än jag visste om. Och samtidigt stoltheten i att känna igen sig, att veta exakt varifrån 46:an avgick sista biten upp till mormors lägenhet på Klippgatan. Lantisen på besök var ändå en lantis med en viss koll, inte handfallen. Och så, på bussen, den där doften. Det luktade exotiskt och storstad och äventyr.

Nu, i vuxen ålder, kunde jag när Proust-ögonblicket var över rätt snabbt identifiera vad det var som luktade. Fylla. Lätt fylla. Min barndoms Underlands-myrra är lukten av ännu-långt-ifrån-bänkmässig-alkis på väg hem från jobbet. Kan det vara själva definitionen av prosaiskt?