Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.

Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig och mycket bekymrad över att det var helt mörkt i rummet. Gl-gl-glömde lampan hulkade han, och jag flyttade över honom till mig. Men det var fortfarande mörkt och konstigt för en knatte som är van vid nattlampa, och bekymrad blev ledsen blev otröstlig och för övrigt: Var är mamma?? Hos mormor och morfar* finns ingen nattlampa, så jag fick tända läslampan igen. Men då blev det ju förjävla ljust istället, och så kunde Troll-ongen inte somna av det skälet. Till sist stoppade jag tillbaka honom i spjälsängen (på hans egen förtvivlade begäran) och han försjönk i en lätt, orolig slummer. Jag lät läslampan vara tänd. Fy fan vad ljust det var. Efter ungefär en halvtimme vände jag mig och la mig med huvudet i fotändan. Det hjälpte inte.

Sen övergick det där lilla stojet emellanåt härutanför på parkeringen till i tur och ordning:

1) Dålig musik på hög volym i jävla frän bilstereo

2) WÖÖÖÖÖH!

3) Obestämbara dunkningar (tänk om dom står och hoppar på taket till vår il, tänk om dom står och hoppar på taket till vår bil, tänk om dom-)

4) KOM HIT DÅ DIN JÄVEL JAG SKA FAN DÖDA DIG KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ KOM IGEN DÅ

5) Han e inte värd det Pierre jag lovar han e fan inte värd det släpp det bara Pierre den där jävlen är inte värd det vettu

6) Fler dunkningar.**

Sen satte Å herregud jag kan inte sova och imorgon ska jag köra bil i sju timmar-vargtimme-ågren in. Och då gick det ju verkligen inte att somna.

Sen kom Loppan hem, vid halv fyra. Det var mysigt, men det blev varmt i sängen. Stackars stackars mig.

Sen måste jag ha somnat vid framemot fem. Vid sex vaknade Trollet och flyttade över i vår säng. Vid halv sju spydde han som en kalv - i vår säng.

Det var natten det. Sen följde Hemresan Från Helvetet***, men den orkar jag bara inte ta ikväll. (Jag måste verkligen sova - imorgon ska jag på konferens) Jag bloggar om den på tisdag när jag kommer tillbaka från Enheten Dramaturg/Skådespelares verksamhetsplaneringsseminaium med övernattning. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att den här helgen med allt jidder som inträffat har kostat som en utlandssemester. Tally-jävla-ho liksom.

Errata 090526:

Man bloggar på, man är slängig, man är lite drastisk. Och så gör man nån ledsen när det inte alls var avsikten. Jag vill poängtera att:

* Jo, det gör det visst det. Det var jag som, tröttvinglig, inte hittade den.

** Det här var alltså ett extremfall. Jag har nog aldrig varit med om den här graden av härj förut. Och jag överdrev kanske litegrann för effektens skull.

*** "Hemresan från Helvetet" ska läsas som en B-filmstitel (jämför Arbetsdagen Från Helvetet, Chefen Från Helvetet eller Bakfyllan Från Helvetet.), inte som att vi reste hem från Helvetet. (Vi hade alltså en väldigt jobbig hemresa. Den involverade bland annat en spräckt vindruta och två timmar bilkö i Jönköping. Jag hade tänkt att blogga om den. Nu blir det inte så, se ovan.)

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens börjat dagis, och då kändes konceptet att låta någon han inte kände jätteväl sitta barnvakt väldigt läskigt och osäkert. Det känns i sin tur väldigt länge sen nu, men osat är osat.)

Jag har en god whisky upphälld. Jag har utsikt över hamnen och fästningen. Det sorlar aldrig så lite från andra sidan, säsongen har nätt och jämnt startat härute. Ibland stojar det till på parkeringen härnedanför.

Kalle och Retrokarin var ute och hälsade på idag. Vi promenerade, hängde på lekplatsen ute på ön med Trollet och åt ett kilo färska räkor. Så fint att se dom. Jag är fortfarande behagligt mätt. Trollet snusar i gästrummet på nedervåningen. Täcket har han sparkat av sig, ansiktet är öppet och lugnt. I pannan och på näsan håller hans livs första rejäla skrapsår på att läka (hände på dagis i onsdags, ingen såg när han trillade, han hade bara kommit till fröken Linda, pekat på pannan och sagt lamla). Vinden friskar i ibland. Men för det mesta är det tyst. Stilla.

Läslampan är tänd i hörnan med fåtöljen, Järnkronan av fantastiska Sara Lidman ligger och väntar på mig. Här är den ju, den där egna tiden som jag alltid efterlyser! Jag svarar på era fina kommentarer imorgon kväll när jag kommit hem. Jag stänger bloggen nu, kopplar ner datorn, lägger upp fötterna på pallen. Om en timme har fortfarande ingen hunnit hit. Då pussar jag Trollet på pannan, kryper ner i sängen och läser lite till. Somnar med glasögonen på, troligen.

Idag har det varit statskuppsförsök i familjen Kniv. Unge revolutionären idkade, åtminstone till en början, sin kamp med mestadels gott humör och öppna kort. Men med en tydligt manifesterad agenda: Ner med förtryckarregimens godtyckliga regelverk! Fram för en tillvaro som ser ut som JAG vill, när jag vill och hur jag vill. Jag är liten och söt, så det är bara CHARMIGT att jag är tjurskallig.

Ovan ser vi förmiddagens liggstrejk mot det för dagen idiotiska påfundet att sova en stund efter lunch. Skenförhandlingar genomskådades bryskt och bemöttes med militant emfas:

- Men vore det inte skönt att sova i din säng en liten stund, Trollet.

- Nej. Nä-ä. Inte! Inte sova nu. INTE sova!

Och när regimen slutligen stoppade Kampenhet Fredrika Bremer i säng i alla fall (under vilda protester) så slocknade han förstås på två röda. OCH tyckte det var fan när han blev väckt i förtid för att vi skulle hinna iväg till handelsträdgården innan dom stängde.

Den oavslutade middagsluren spelade nog en viss roll, för framåt eftermiddagen övergick den fredjiga konfrontationstaktiken mer och mer i gnöl och allt är väldigt väldigt orättvist-gråt kring allt och ingenting. Och då visade slutligen också förtryckarstaten sitt rätta ansikte i korta stubiner och tillsägelser på skarpen.

Nu låter man i en officiell kommuniké meddela att ordningen är återställd och att imorgon gryr en ny gloriös dag över vår framåtstormande familj. Men det vet man ju hur mycket såna där statskontrollerade nyhetsbyråer brukar vara att lita på.

Ur Motormännens vägatlas, 2008 års upplaga. Öhm, det här borde väl nån ha upptäckt eller?

- Ämen vänta här nurå. Var det inte så att själva grundregeln för Vardagspremiärer var att BÅDE du och Trollet ska göra nåt ni aldrig har gjort förut? frågar sig den (troligen helt fiktive) regler-är-regler-läsaren.

Öhm. Jo. Men väggkladdet var ju liksom lite för bra för att bara förbigå. Och idag kommer jag å min sida, bara för att kompensera, med en trevlig en:

Min vigselring är på vift. Det är inte första gången. Jag är en sån där som tar den av mig när jag diskar, duschar eller på annat sätt blöter eller kladdar ner mig. Oftast stoppar jag den i myntfickan på jeansen, men ibland lägger jag den på Ett Bra Ställe. Och sen får jag gno runt en halv dag för att hitta fanskapet. Efter att sålunda i morse ha insett att den inte fanns i jeansen ELLER på nåt av dom vanliga ställena började jag alltså muttrande och småsvärande genomsöka lägenheten med spridda utrop av typen Men jag har inte tiiiiiid!

Loppan, queen of the worst case scenario (and I, I am the king) kom oroligt med inspelet Du lägger den ju ganska ofta ovanför diskhon. Tänk om den ramlade ner i skalen och hushållspappret som låg där vid middagen och SLÄNGDES!? Varpå jag, fast jag fortsatte leta, förstås inte kunde tänka på nånting annat. Varpå jag förstås blev tvungen att grundligt gå igenom soppåsen. För hand.

Vi är duktiga på att källsortera. Det gör att en soppåse räcker några dagar här hemma hos oss. När jag började komma ner till förrgårs rådjursrens så frigjordes plötsligt likodörer som var rätt fasansfulla. Att grundligt känna igenom det blöta moset av grönsaksskal, ruttna morötter, pasta och gammal lök längst ner var heller ingen höjdare. Jag kväljde en del om man säger (och Trollet hojtade glatt Pappa sjunger punk!).

Jag behöver förmodligen inte tillägga att ringen inte fanns där. Den är fortfarande borta. Och jag är en magstark erfarenhet rikare.

(Och det gör väl, strängt taget, ingen annan heller. )

Bilden hämtad från http://www.dynamiteentertainment.com

Loppan, iförd annorak med huva, var just nere för att bängla loss barnstolen ur bilen. Till helgen köper vi en egen, men den här är alltså en hyresmodell och ska tillbaks till butiken imorgon.

Det är lite bök med att få loss en sån där stol. Mindre än för att få dit den, men lite bök trots allt. Och det var kallt i majkvällen, så medan Loppan hängde över baksätet hade hon luvan uppfälld. Ryck och pill och stök. På den mörka parkeringsplatsen.

Så hör hon nån som med en harkling närmar sig bakifrån. Det är grannen under. Han har ett basebollträ i näven. Hans lättnad när han ser att skummisen bara var en liten Loppa överträffas endast av Loppans lycka över att slippa få ett basebollträ i skallbasen.

Men ändå. That's what you get when you mess with Fredrika Bremers Gata. Vi är badass.

Vi hade sedan länge bestämt att vi skulle åka på utflykt i helgen. Min faster Kickan fyller sjuttio och ställde till med kalas på första maj (nä, det står inte socialister som spön i backen i släkten precis, det är riktigt uppfattat), och vi hade, när vi ändå skulle till Uppsala, siktat in oss på att kolla in det där Roslagen som gamle Evert alltid hojtar om. Att bilen hämtades ut på torsdagen och att hyrbilen således kunde avbokas var ju mer än ett litet plus i kanten.

Trollet var på tämligen vidrigt humör sista biten innan vi kom fram till kalaset, och Eder Kniven hann precis börja noja orättvist och bakvänt enligt linjerna Jahamen det var väl jävla typiskt att han ska vara på skithumör just idag när en massa folk ska träffa honom för första gången och nu kommer alla att tro att han alltid är sån och det var väl själva FAAAN då - som om det vore ett och ett halvt år gamla Trollets ansvar att vara salongsfähig för att bli omtyckt. Men tamefan minuten innan vi var framme sprack killen upp, och sen var det idel solsken och kavat som fan och ack och oj och han är ju heeeelt otrolig i timmarna fyra. Så fick Loppan och jag vara malliga igen då...Egentligen vore det förmodligen nyttigt för oss om ungen var på katastrofhumör lite oftare.

Faster Kickan är för övrigt stencool. Det har hon alltid varit.

Sen åkte vi norrut (eller nä, det gjorde vi inte, för först hamnade vi på E4:an söderut och kunde inte vända på två mil och sen hade Loppan glömt sin handväska) genom Knutby-land till finfina Öregrund.

Där hade säsongen nätt och jämt börjat. Var vi tre ekipage på panget så var det inte fler. Och att det var första helgen som krogarna hade öppet framgick med all önskvärd tydlighet när vår servitör (cirka 17 år) började med att meddela Jag ska kanske säga på en gång att det kan ta en stund med maten. Kanske en halvtimme, men alltså, jag kan inte lova nåt. Ta för er av salladsbuffén sålänge. Den bestod av ett tråg med isbergssallad samt formfranska i påse. På en sketstor TV visades Det bästa lilla horhuset i Texas utan ljud. Killens ängslan när han frågade om det smakade bra, och hans lättnad när vi (inte helt sant) sa att det gjorde det var rent rörande. Till midsommar är han troligen redan fullblodscyniker.

Öregrund var för övrigt mysigt, men inte nån kandidat i tävlingen Vart ska familjen Kniven flytta? Därtill alltför långt från allt annat och alltför litet i egen rätt. Norrtälje, där vi lunchade och strosade på vägen hem på lördagen, gillade vi. Synd att det ligger på fel sida om Ståkkålm. En timme till på redan dryga resetider till föräldrar och vänner i Västsverige känns inte helt aktuellt. Tyvärr.

Hade vi varit inne på ett riktigt skitlitet ställe, geography is no issue, hade Harg legat bra till. Så JÄVLA vackert gammalt brukslandskap. Och stillheten vid Markims kyrka, där man kände sig som nån braschig jävla storstadslirare bara genom att man hade solglasögon på framför runstenarna och den totala tystnaden, blir närmast otrolig när det slår en att man är mindre än fyrtio minuters bilresa från en miljonstad.

Sånt är svårt att uppleva utan bil, trots allt. Det är sånt hon ska vara till, vår Sonja!