Den här indiern vi hamnade på igår på Söder var verkligen inget extra. Men stabil, och (svensk-)indisk mat tenderar ju att se ut och smaka ungefär likadant oavsett vad man beställer (det ligger i en rödaktig, tomat- och yoghurtbaserad sås i en liten mässingspanna).

När Loppan och jag satt och såg Trollet skotta i sig nan-bröd för inte första gången i livet precis, slog det oss att det finns otroligt mycket i matväg den där knatten kommer att ta för fullständigt givet, som för oss som växte upp i kött-och-potatis-Sverige var väldigt exotiskt en gång i tiden. Vi kom att prata om vilka första upplevelser av ett annat kök som vi faktiskt kommer ihåg - och det visade sig vara överraskande många.

Som småstadsparvel är det kanske inte så konstigt att flera av mina kulinariska första gången nånsin inträffade just i Stockholm, men att åtminstone två av dessa faktiskt passerades under gårdagens promenad; det är fan en händelse som liknar en blogginlägg.

Min första indiska måltid var en hämtlunch i metallåda från restaurang Indira på Bondegatan. Jag praoade på Galago i nian, och tillsammans med APSG:aren Jomi hade jag i uppgift att hämta lunch åt Rolf Claesson, Lena Ackebo och nån till. Jomi köpte tandoori-kycklingklubba till sig (det är så sjukt jävla gott) och jag ville inte vara sämre. Naturligtvis sa jag inget om att jag aldrig ätit indiskt förut. Jag tyckte det var helt fantastiskt, och var enormt inne på indisk mat i många år. (Kuriosa från Galago-praon: jag var nog bland dom första som läste Familjen Bra av Joakim Pirinen, medan jag kopierade originalmanuskriptet i fem ex. Martin Kellerman var en enormt finng yngling som också hade Anpassad Studiegång på redaktionen, skum och dryg.)

Min första kinamat åts på det där stället med röda skylten långt ner på Åsögatan (Bamboo Garden, typ. Ett av dom där haken som man inte för sitt liv begriper hur fan dom fortfarande kan hålla sig flytande). Morfar hade tagit med mig, mamma och bror. Jag var kanske tio och åt Tre Små Rätter. Biff med bambuskott var bäst. Friterat var inte min bag. Det fanns nån stark röd röra på bordet och morfar skojade skämmigt med personalen om att det är dåligt med smak på eran ketchup hahaha. Pling-plong-musik och ett vattenfall inomhus. Andaktsfullt.

Min första franchisade hamburgare åt jag på Clock vid Hötorget som typ tioåring. Numera är det ett Donkan där sen hur många år som helst. Morfar igen som tog med mig, mamma och bror på kulinariska äventyr. Senare skulle han återkomma efter att ha konfererat med min morbror Ingemar (tydligen sedd som nån slags auktoritet på området under det mittersta åttiotalet av oklar anledning) och halvt be om ursäkt för att vi inte gått till McDonald's istället, som tydligen ska vara mycket bättre. Jag åt i alla fall en Big Clock och var ytterligt måttligt imponerad.

Min första pizza skedde i hemmiljö. En frys-Marinara från Felix vill jag minnas. Jag tyckte det var fantastiskt, och kände mig vansinningt vuxen. Jag var kanske sju eller åtta.

Min första kebab minns jag inte. Men jag minns Broppans. Under en shoppingtripp i Karlstad bestämde han sig plötsligt för att han inte ville ha pizza, utan istället kebab med pommes. Det möttes av viss skepsis från föräldrarna. Kebab var visst getkött, av rätt tveksam kvalitet. Jag, en prepubertal elvaåring, tyckte att bror var dum som missade en pizza, men var också lite avundsjuk på hans vilda utflykt i det exotiska.

Min första sushi åt jag som lunch på ett litet hål i väggen i anslutning till ett 7-11 i Göteborg. Det var nåt helt nytt, och jag tyckte det var lika coolt som gott. Ähmen jag är en sån där som äter rå fisk tll lunch, liksom. Jag var tjugo år och svårt upptagen av att vara alternativ. Det blev mycket sushi under dom närmaste åren. Men misosoppan, den bemästrade jag inte förrän jag fick klart för mig att den var helt vegetabilisk och inte, som jag befarade, ett avkok på gris.

Och idag sitter alltså min son och käkar nan-bröd utan att se det som nåt extra. Såväl cous-cous som risnudlar ingår i hans aktiva ordförråd. Kokosmjölk är inte ett skit konstigare än matlagningsgrädde. Jag har redan nu en föraning om hur det kommer att kännas när Trollet tittar på mig som om jag vore en mammut och säger vadå, åt du kokt potatis till nästan alla mål?

Det här inlägget har varit på gång en stund, men eftersom jag befarar att det blir rätt långt (och eftersom det innefattar en massa länkar) så har det krävt sin tidpunkt. Det som föranleder det är dels ett inlägg på bloggen Saker under huden om längtan efter populärkulturella nördar av kvinnligt kön. Dels två hos Julia Skott; ett om myten att tjejer alltid får knulla, om dom bara vill, och ett om att vi är socialt kodade att uppfatta vissa personer som snygga. Tanken att Anna i min konfirmationsgrupp kanske möjligen var kär i mig, som slog mig i samband med att jag skrev andra inlägget om min konfirmation har också med saken att göra. 

"Kära ungdomar", sa farbro Kniven, svepte pläden om benen och lutade sig tillbaka i öronlappsfåtöljen, "sätt er här vid mina fötter så ska jag ta med er till en tid för länge länge sedan... När jag gick på högstadiet firades inte Alla hjärtans dag. Det var ett ansträngt handlarpåhitt som framlevde sina dagar i skymundan. Säkert såldes det nån extra ros och en eller annan chokladask, men i så fall till föräldragenerationen. Drivor med röda styckrosor för tjugo spänn styck och gööliga lappade nallar var ännu okänt (åtminstone i Åmål). 

Och fy helvete, tur var väl det. För mig var redan detta med småbilderna ett fullt tillräckligt stressmoment. Vadå för småbilder undrar ni? Jo, förstår ni ungdomar, på den tiden fick man efter den individuella skolfotograferingen sina bilder i olika storlekar. En stor till mamma. Två halvstora, lämpliga att stå på nåt piano hos en morfar eller så. Fyra mellanstora som inte gick att ha till ett förbannat nåt. Och så tjugofem småbilder. Tänk thumbnails, klarnar det då? Dom bytte man med dom man själv ville ha bild på. Standard var att ha sin kollektion av skolkamrater buntade med en gumminsnodd runt i plånboken. Om det var en del prestige inblandat? Prestige med en kniv. Skammen att fråga typ Kicki i 9B och få svaret att "tyvärr, jag har bara fem kvar" överträffades endast av att ha hur många bilder kvar som helst när jävla Jonte kom och ville byta. Och det vore väl synd att påstå att jag hade sådär jättemånga av dom snyggaste tjejernas åtråvärda småbilder i min plånka, nej. 

Min högstadietid är en konstig och dubbel historia. Jag var sannerligen inte mobbad, inte utanför, inte direkt nördig (mitt rollspelande skedde i smyg), till och med en slags ledartyp i vissa sammanhang. Men som pojkvänsmaterial var jag blöt wellpapp. En klockren kompiskille. Snäll, bra att prata med. Hundvalp. Den Sam Weir-situation Elin beskriver på Saker under huden (länk ovan) har jag, precis som hon, varit igenom hundra gånger. Mina ytterligt få amorösa upplevelser skedde på andra platser, i andra sammanhang, på resor där jag kunde få en annan roll.

Det var således gränslöst synd om mig, buhu.

Åh, okej, suckar läsaren. Du fick inte hångla på högstadiet. Så…originellt. Och det har läsaren ju rätt i. Precis som Elin är inne på, så är den historien tämligen väldokumenterad. Vi som lunkade runt där och aldrig sa hora och hjälpte dig hem när du blev för full och som man kunde ringa till mitt i natten und so weiter, vi har fått vår stukade självbild skildrad på film, i böcker, i serier, på TV och på teaterscenen (via yours truly om inte annat) många gånger. Inte nödvändigtvis för många, det tycker jag trots allt inte. Men vi är synliggjorda. Vi har fått vår längtan efter dom Snygga Och Ouppnåeliga Tjejerna Som Bara Var Intresserade Av Äldre Killar Som Behandlade Dom Som Skit upplyft i ljuset, granskad och bedömd såsom varande traumatisk och orättfärdig.

Samtidigt har Elin rätt i att det bara gäller så länge den tragiska hjälten är av manligt kön. Den kvinnliga tönten, kompistjejen, hon med låga amorösa aktier som inte visar sig vara klassiskt sketasnygg så fort hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret, hon är fortfarande rätt sällsynt. Och ska jag rannsaka mig själv under min egen deppiga högstadietid så är det ju inte dom tjejerna jag tänker på när jag säger tjejer. Dom tänkte jag väl egentligen inte ens på såsom varande av kvinnligt kön. Och därmed är dom förstås inte heller inkluderade i den där tjejer får alltid ligga om dom vill-myten som Julia skriver om. För dom töntigaste tjejerna, dom var liksom inte ens med i den amorösa matchen. Även från min låga utsiktspunkt.

Jag pratar inte om att vi borde ha sett varandras vackra inre istället eller nåt sånt larv. Men jag tror att ett av grundproblemen för oss som gick runt och kände oss oliggbara under vår tonårstid är just att vi själva accepterade reglerna i spelet. Vi hade blicken riktad åt samma håll som alla andra. Vi försökte tappert vara attraktiva på det sättet dom som var allmänt åtråvärda var attraktiva (fast i dom fjärde ballaste jeansen, dåliga kopior av dom tuffaste skorna och en bussarong från jävla Ellos), och vi köpte den rådande erotiska hierarkien rakt av. Vi var socialt programmerade att tycka att någon av dom fem tänkbara kandidaterna till Skolans Snyggaste Tjej var skolans snyggaste tjej. 

Det är bisarrt att titta i sina gamla högstadiekataloger och inse att rätt många av dom som var ansedda som snygga faktiskt inte var det. Dom råkade bara vara bästa kompis med rätt person. Eller hade en högstatusposition på något annat sätt (idrott, självsäkerhet, fysiskt våld) som blev attraktiv i sig. Eller hade rätt kläder och var sminkade som man skulle. Cool-erans tid.

Min första flickvän Heidi gick i nian när jag gick i sjuan. Vi gick alltså på samma högstadieskola i ett helt år. Jag har inget som helst minne av att nånsin ha sett henne där. På den tiden var hon en pingstkyrkounge i töntiga second-hand-kläder och hästsvans, nån som misslyckades med att stöpa sig efter mallen. När jag fick syn på henne två år senare hade hon hoppat av kyrkan. Hon hade rakat av sig håret, hade anarkistmärken i öronen och gick alltid  barfota. Jag bara gapade. Hon var det tuffaste jag nånsin hade sett, åtminstone i min lilla stad. Jag kunde inte fatta att hon ville bli ihop med lilla mig. Och jag kunde inte fatta det när jag insåg att hennes självförtroende var lika dåligt som mitt.

När jag ser henne i skolkatalogen nu kan jag ju se att hon såg lika bra ut i nian, när hon var fullständigt osynlig. Eller inte riktigt, för utstrålningen är fel. Det finns nåt uppgivet där, en medvetenhet om sin egen hopplöshet som liksom suddar ut henne från bilden.

Och samma sak gäller många av dom vackraste, smartaste, roligaste och mest intressanta människorna jag har runt mig i mitt vuxna liv. Just högstadietiden var en skit-tid, amoröst sett om inte annat. Min fantastiska, vackra, strålande Loppan gick runt med nåt slags gammeldags ideal och såg enligt egen utsago ut som en liten tant – okysst, ensam och längtig.

Jag gjorde också, som Heidi, min geek to freak-transformation. Mitt språng var inte alls så stort som hennes, men det fanns där. Sönderklippta kostymer, farfars gamla hatt, hängslen, Åke Jävel-T-shirt. Mitt älskade Åmålsgäng består just av ett gäng halv- eller heltöntar (nä, okej, inte allihop) som tog steget och blev konstiga jävlar (i stort sett allihop). Och jösses jävlar vad mycket bättre det är att vara en konstig jävel än tönt.

Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare. Jag önskar att vi allihopa som gick omkring dom där åren och kände oss åt helvete fel hade haft modet och kraften att spränga mallen. Att vi hade vågat välja varandra istället. Och inte för att vi var så fina inuti. Utan för att vi lite tills mans och kvinns faktiskt var jävligt mycket vackrare än dom fick oss att tro. Redan då.

* Inlägget lätt putsat och uppdaterat vid 10.30 090215

Och så riktar vi ett tack till Johan, för vänligheten att fortsätta skicka bilder på den töntiga femtonåring jag var en gång.

Här ser vi den allvarliga missuppfattningen "Anders, han var allt en redig ladykiller han" (vad är det för jävla uttryck förresten? Tjejtjusare heter det väl, ussare kvanting!) i sin prydno. Vi ser också en tydlig påminnelse om att en kvinnlig åttitalsgarderob är inte så jävla kul den heller.

Till vänster om mig står en tjej som kallades för Campari. Ingen aning längre om vad hon hette egentligen. Hon var en av språkresegruppens kvartett av ledartjejer (dom där som man knappt såg till, eftersom dom dejtade tjugotvååriga engelsmän som jobbade på bank hela helgerna) och kunde vara rätt snipig, but I was on her good side.

Till höger står en av typ tre Annor. Hon var simmare och hade rätt imponerande armar som jag minns det. Snäll och rar, men inte sådär superfartig. Hon försökte faktiskt böja brevväxla med mig, slår det mig nu. Det gick inget vidare - jag är och förblir värdelös på sånt. Nej, hon var inte kär i mig, det kan jag verkligen inte tro. Eller? Nej. Eller?

Ju mer jag tänker på det, ju tydligare känner jag att den där resan var jävligt viktig. Jag var nån annan där, nån lite snyggare och ballare än jag var hemma i Åmål. För första gången sen fjärde klass en plats mitt i smeten, som inte var en ren kompiskilleposition (Anders du är så bra att prata med). Ett andningshål i allt det trånga och oförlösta som var högstadiet. Jag tror det gav en hel del självförtroende.

Maria, som var föremål för kyssen, är för övrigt inte på den här konfirmationen. Hon gick i Göteborgsgruppen.

Så. Ska vi ta och låta freakshowen tuffa vidare till nästa state fair nu?

Jag snuddade ju i Sigtunainlägget vid min konfirmation. Johan var där, och var vänlig nog att skicka mig nedanstående bild som rätt väl illustrerar att jag minns helt korrekt vad gäller min utstyrsel.

Vi ser här i samma bild exempel på två vitt skilda epoker. Men där korset känns skönt tidlöst i sin lätt filigransinspirerade design, så ger ju den för åttiotalets allmoge så typiska dräkten mest en känsla av att historien är en jävla kökkenmödding man borde förtränga. Notera också det under den här epoken allorstädes närvarande videokamera-objektivet till vänster i bild. Att locket hänger och dinglar undertill är extremt typiskt för den här perioden.

(Gossen på bilden har för övrigt aldrig varit ihop med nån tjej. Han har bara kysst två. Ett av dessa kysstillfällen var på resan till Kanalöarna som föregick den här konfirmationen och troligen är huvudsyftet till att han genomgår den. Kyssen var en kyss i singular och inträffade på bussen hem, idiotiskt nog. Han är ganska rädd att att han aldrig kommer att få kyssa nån igen. Knulla ska vi inte prata om.

Om man hade presenterat honom för hans skitsnygga fru och underbare lille son som arton och ett halvt år senare kommer att besöka den här platsen i sällskap med en framtida version av honom så hade han troligen trott att det var ett grymt skämt. Detta sagt inom perentes.)

Härom dagen på bussen drabbades jag av doftflashback igen. En syrlig, lite söt lukt som jag omedelbart förknippade med just att åka SL-buss när jag var liten. Minnet av att vara på besök i Stockholm, komma upp ur tunnelbanan vid Slussen och övermannas av Det Urbana. Alltid kväll. Neonskyltar, rörliga neonskyltar, folk som strömmade hit och dit, gatumusikanter, digitalklockan på Katarinahissen. Bussar med tvåsiffriga nummer som antydde en myllrande lokaltrafik, större än jag visste om. Och samtidigt stoltheten i att känna igen sig, att veta exakt varifrån 46:an avgick sista biten upp till mormors lägenhet på Klippgatan. Lantisen på besök var ändå en lantis med en viss koll, inte handfallen. Och så, på bussen, den där doften. Det luktade exotiskt och storstad och äventyr.

Nu, i vuxen ålder, kunde jag när Proust-ögonblicket var över rätt snabbt identifiera vad det var som luktade. Fylla. Lätt fylla. Min barndoms Underlands-myrra är lukten av ännu-långt-ifrån-bänkmässig-alkis på väg hem från jobbet. Kan det vara själva definitionen av prosaiskt?

Jag läser Hey Dolly av Amanda Svensson, ett stjärnskott nätt och jämnt ur tonåren. Hon knåpade liksom bara ihop en av förra årets mest uppmärksammade romaner innan hon ens börjat på skrivarlinje på folkhögskola. Boken är smart och snabb och rolig och skönt annorlunda i sin helt olipiga skildring av Ung tjej med trassliga relationer och en nypa självdestruktivitet. Jag fnissar högt på var och varannan sida.

Herreminje, vad den här boken hade gjort mig stressad för femton år sen.

I början av min skrivande bana var jag nämligen fantastiskt upptagen av att vara ung. Ovanligt ung. Anmärkningsvärt ung. Fy helvete vad viktigt det var. Och det beror säkert till viss del på att jag var rätt ung när jag började göra lite väsen av mig. En ansträngt politisk Galago möter Brand-klon till tidskrift när jag var femton, sexton. Mina första uppsättningar när jag var tjugoett.

Men också på att Konsten älskar Ungdomen. Alla intervjuer, recensioner och artiklar under dom där tidiga åren innehöll per automatik orden Ung och Lovande: Anders Duus är bara tjugotvå och redan en lovande ung dramatiker - och just nu pekar allt bara uppåt.

Allt kändes jävligt bråttom. För vem fan bryr sig om nån som bara är lovande rätt och slätt? Anders Duus är lite medelålders sådära, men ganska lovande ändå. När jag fick reda på att Arabal bara var tjugo när han skrev Picknick på slagfältet fick jag seriöst andnöd. Jaha, då låg man alltså efter Arabal då! Fan ogg! (Den sortens megalomana jämförelser gjorde jag utan att blinka på den tiden.)

När jag läste John Kennedy Tooles roman Neonbibeln, utgiven postumt och skriven som femtonåring, höll jag på att tappa sugen helt. Jag är ju redan tjugotvå! Så många förslösade ååååår! Att Toole tog livet av sig för att ingen jävel ville ge ut hans böcker, den detaljen lyckades jag uppfatta som lite tjusig på nåt sätt.

Och jag vet inte om det är ålder, mognad och innerlig visdom, eller kanske bara det faktum att jag ju faktiskt har en rätt hyfsad dramatikerkarriär rullande. Men det känns skönt att kunna ha roligt med Dolly utan att fundera på Hur fan ska jag bräcka det HÄR nu då? Och i eftermiddag ska jag promenera med mycket lovande Kommunist-Johanna, 22, och generöst dela med mig av mina grå tinningars luttrade klokskap. Ge tillbaks lite, tänker jag bjussigt. Stötta nästa generation. För lite megaloman är jag nog ännu.

Läste i DN idag att gamle Stooges-gitarristen Ron Asheton har dött. Och bara härom dagen somnade den danska poeten Inger Christensen in - utan att ha fått det där Nobelpriset det glunkats om i ett decennium snart.

Stooges första platta på min lynniga CD-bandare, och dubbelvolymen Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva. Se där två saker som för mig är intimt förknippade med en rätt fjunig nätt-och-jämnt-ur-tonåren-tid, när mina kulturella pretentioner endast överträffades av storleken på mina polisonger. Jag bodde i en studentkorridor i Masthugget i Göteborg. Där bodde också flera av mina vänner. Korridorerna i Masthugget var en slags hemlig skatt. Hon som hade hand om rummen hade telefonskräck och hörde alltså aldrig av sig till folk som stod i kö. Så om man bara dök upp på hennes kontor och pratade med henne live så fanns det alltid rum. Jaa, nu hade du allt tur, sa hon med ett lättat leende, vi har preciiiis fått ett ledigt här!

På mitt studentrum tände jag rökelse (och cigarretter ibland, fast det var förbjudet). Jag hade tillverkat (eller nåja) en egen lampskärm till taklampan, en hiskelig tub i rött tyg som gick ända ner till golvet och blev till nån slags pelare av ljus på ett murrigt och porrigt sätt. Fråga mig inte hur jag tänkte där. I bokhyllan trängdes det som skulle komma att bli väldigt mycket böcker, första vågen av antikvariat-råttade volymer. Från en vägg stirrade Woolf, Beckett, Burroughs och Majakovskij på mig, med den textade skylten Har du fått något gjort idag? under, som ett ständigt dåligt samvete. Min Clockwork Orange-affisch, för tung och styv för häftmassan, föll i golvet varenda jävla natt. Jag hade ännu nätt och jämnt träffat Loppan. Jag skrev mina första pjäser på caféer i svarta vaxdukshäften. Ack och ja. Sturm und drang.

Hade Ron och Inger dött då, på den tiden, så hade jag garanterat tagit det till ursäkt för att gå ut och dricka massa sprit på ett poetiskt vis. Nu bestämmer jag mig för att ladda över Funhouse i pådden, så jag kan lyssna på den när jag tar middagsdisken imorgon. Och ikväll får det nog bli Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva som tappas på näsan när jag slocknar efter fyra minuter i sängen. Tiden går. Och det känns faktiskt mer än okej.

I Hakkes senaste inlägg erinrar han sig med en förvirrad huvudskakning det absurda fenomenet att behöva lära sig skrivstil i skolan. Nu är Hakke visserligen ett gäng år äldre än jag, men även vi barn av krigsslutet (och då syftar jag givetsvis på Vietnam-kriget) hade skrivstil som en viktig del av vår tidiga skolning. På svarta tavlan (som var svart!) hölls noggranna genomgångar av hur olika bokstäver på ergonomiskt och estetiskt lämpliga sätt sammanfogades. Vi var nog den sista skälvande generationen dock, för jag har för mig att vi lärde oss nån slags blandform. Vissa bokstäver skulle snirklas ihop med vissa andra bokstäver, fast inte allihop. Minns inte riktigt logiken, men på nåt sätt var det vagt begripligt.

Och jävlar vad man kunde plita, minns jag! En hel dag, sida upp och sida ner mer eller mindre oavbrutet, tills handloven var svart av blyerts (endast ni vänsterhänta vet vad jag talar om). Utan större men än en lätt stelhet i lillfingret. Vi drillades. Vi drillades för att kunna skriva för hand i en livstid utan förslitningsskador. Skrivstil (snabbare och snyggare!) var en del av det. För att skriva för hand var normen. Det var så man gjorde.

Många år därefter fick jag en elektrisk skrivmaskin i studentpresent. Den var urmodig bara nåt år senare. Kanske var den som jag fick den sista som överhuvudtaget såldes i Sverige?

Nu sitter jag här vid ett sladdlöst tangentbord, tycker det är asjobbigt att jag måste byta batterier emellanåt, och får fan kramp i hela underarmen av att skriva nånting längre än en inköpslista för hand. Skrivstil känns som nåt som nån annan var med om, för hundra år sen.