Notera tiden.

Den på alla sömnbristgränser dansande småbarnsfadern hade tänkt sig en hotellnatts sömn (föregående inlägg var naturligtvis ett skämt), helt obruten av vaknande Troll. Sex och en halv timme var skissen. Så mycket har jag inte sovit på flera veckor.

Tji i helvete fick jag.

Klockan fyra började klockradion i det tomma rummet intill vråla. Väggarna är papperstunna. Femtiofem minuter senare vrålar den fortfarande. Personalen har gått hem. Finns inte ens en jävla soffa på bygget som jag kommer åt. Slutar weepweepweep:et inte klockan fem, när det har gått en timme, så tar jag livet av mig. Eller nån annan.

Jag sitter med papper i öronen och mössan på. Väggarna skallrar. Det här är inte rättvist. Det här är faktiskt inte RÄTTVIST.

Okej ,det var inte den mest begåvade av idéer att ge sig ut och kolla in bokrean första realördagen. Som dessutom var en lönelördag. Det får vi ta på oss. Samtidigt får man säga att det tjänade sitt syfte väl i vår masterplan att göra en fullblodsstoiker av vårt lilla Troll. Herrejesus vad tålmodig han är om han bara får knata runt lite i markplan nån gång i timmen sådär...

Att rean befinner sig på ett sluttande plan märks. Fy rackarn vad trist det var i år. Undantaget barnböcker möjligen. Vilket i sin tur spelade mindre roll, för uppenbarligen hade dom föräldralediga (ack! Det brukade vara vi föräldralediga!) agerat dammsugare under dom senaste vardagarna. Åhléns var enda stället där det fanns schyssta bilderböcker kvar, och det blev sista anhalten på själva sinnebilden av en det var en bättre idé på pappret-dag. Loppan och Trollet köade och bökade mellan skivhyllorna i Stockholms minst barnvagnsvänliga kassasystem. Jag fick liksom inte plats, utan stod på håll och grävde futilt efter nåt intressant bland skönlitteraturen.

Framför Loppan stod en människa som Hade En Plan. En kärring med Ett Vattentätt System För Att Överlista Systemet. Hon skulle köpa en packe reaböcker, få den femtiokronors rabattcheck som Åhléns pytsar ut till alla som handlar över ett visst belopp, därefter lämna tillbaks böckerna direkt, få tillbaka sina pengar men behålla checken. Jamen ni fattar ju så djävulskt genialt. Värdigt en Lisbet Salander vilken dag i veckan som helst.

Jag vet inte hur det är med er, men sånt här petimätrigt rått-beteende gör mig lätt irriterad redan i första fasen. Det finns nåt självgott och tröttsamt över den här typen av snålhet som påminner mig om Palle i min studentkorridor som kunde cykla tre mil för att köpa billig lever (fast han inte ens gillade lever) och som frös in en deciliter kokt ris om det blev över. Tanken på hur nöjd människan var med sig själv när hon kom på det här Ocean's eleven-upplägget för att ro hem femti sketna buck, eller hennes triumferande tonfall när hon säger Jaha, jag ska ha dom här och lämna tillbaks dom direkt, får mig att trumma på bordet medan jag andas aningen snabbare genom näsan. MEN ÅKEJ, uppenbarligen har puckona på Åhléns gjort nån slags miss (för tjejen i kassan var helt beredd att genomföra transaktionen, om än inte superglad), och jag är väl inte jättemotståndare till att nån hittar kryphål och räcker långnäsa åt kapitalismen.

Men sen tycker kärringskrapet inte att hon ska betala.

Nämen vadå, jag ska ju lämna tillbaks dom direkt ju!?

Ja jo, säger tjejen i kassan, men innan du har betalt så har du ju inte köpt dom.

Jaha men jag har inga kontanter!

Nähä, säger tjejen i kassan med en ängels tålamod. Dom första människorna i världens längsta kö börjar söka sig till andra kassor. Då får du köpa på kort och så får vi göra ett återköp.

Jag förstår inte varför jag ska behöva göra det? Jag ska ju lämna TILLBAKA dom!

Jo, men innan du har betalat för dom så har du ju inte köpt dom. Då kan du inte få nån rabattcheck.

Nämen vad ÄR det här! Jag ska ju LÄMNA TILLBAKA böckerna direkt!

Snålpuckot har här mage att kasta men herregud HÖR NI-blickar till dom som väntar bakom. Loppan byter kö. Trollet svettas i overallen. Kärringen, rättfärdig och beskäftig, står kvar och gafflar.

Lilla fru idiot, låt mig förklara. Pengar måste byta ägare på det ena eller andra sättet för att en transaktion ska anses genomförd. Det räcker inte att gå till kassan och säga hej hej jag valde ut grejer för två och sju, men sen ångrade jag mig och lät dom stå kvar i hyllorna. Nu vill jag ha jättemånga rabattcheckar tack. Dessutom valde du att genomföra den här komplicerade snålarsel-manövern på en lönelördag, och uppehålla hela kön med ditt lågpannade cirkelresonemang. Jag har nyheter till dig. Dom rynkade ögonbryn du mötte när du sökte stöd hos folket bakom dig i kön var inte en helig verede mot dumma dumma Åhléns. Det var en tyst och kollektiv önskan att nånting tungt och hårt skulle falla ner i huvudet på dig.

Tjoho. Den oreflekterade metronormativitetens husorgan DN På Stan har gjort det igen. Den här gången är det (inte så jätteöverraskande) krönikören och författaren Bengt Ohlsson som trycker på mina grinigaste lantis-knappar.

Krönikan (som finns här) börjar faktiskt rätt fint. Nån har kapat Benkes kontokort och plockat ut 17000 spänn. Och istället för att gå i taket och vråla om hårdare tag sätter han sig ner med kontoutdraget (pengarna har han redan fått tillbaka av banken) och går igenom var tjuven har handlat. Det rör sig om teknikaffärer, en klädaffär och en restaurang. Alltihop i Trollhättan och Uddevalla. Och Benke, nöjd med att ha fått sina pengar tillbaks, börjar nu med nåt slags försök till empati fundera ut vem tjuven kan tänkas ha varit och vad han har handlat.

Jag skriver försök till empati, för därifrån dryper alltihopa av överseende nedlåtenhet. För naturligtvis är tjuvens största brott inte att ha snott 17000, det är att vara en töntig lantis med pyttesmå drömmar. Han köper platt-TV till morsan och märkeskalsonger, och sen går han på "Uddevallas bästa restaurang med fulla rättigheter. Öppet till midnatt" (hahaha, ni hööör ju själva!) där han äter töntig Toast Skagen och dricker töntig Caipirinha. Och morgonen efter den här "pojkdrömmen" vaknar killen i sin muggiga etta. Han är bakis och kalsongerna sitter inte så himla bra längre. Och värst av allt: "Han är fortfarande i Uddevalla".

Förmodligen, tänker sig Bengt Ohlsson, sitter den här killen just nu och stirrar tomt ut genom köksfönstret i sin pissiga stad där han av oklara anledningar är tvungen att bo (för inte bor nån vettig människa frivilligt i Uddevalla inte, hahaha) och längtar sig sjuk efter Ståkkålm City, där det riktiga livet pågår. Stackars jävel, tänker Benke. Sen skickar han sin krönika till redaktionen och går och lägger sig, med Skanstulls ruggigt urbana sorl utanför.

Och när han vaknar är han fortfarande en länsfascist med kosmopolit-komplex.

Samma dag som jag slår besöksrekord (117, med en kniv!) bestämmer sig min käcka bredbands- och IP-telefonioperatör att slå till och permanenta dom senaste dagarnas fläckvisa brist på koppling. Knäpp tyst i luren, tji uppkoppling nätet i sisådär 32 timmar. Inte första gången heller, nej.

Och visserligen tycker jag det är fint och solidariskt att vi i Ståkkålm får känna på hur det kan vara i norra Norrlands fjälltrakter när snöstormarna slagit till. Men, efter att ha köat i tjugfem minuter för att komma fram till en kundtjänst som likgiltigt ger beskedet att vi har en störning, ja, kan ta allt mellan nån timme och nåt dygn att fixa, så jag kan ändå inte låta bli att försynt fråga:

Är det nåt över huvud jävla taget som har blivit bättre i och med privatiseringen och utförsäljningen av telefoni? El? Pensionssystem? Inrikesflyg? Och då menar jag inte hurra jag tjänar fyrtio spänn i månaden på det nya abonnemanget. För du kan inte på allvar påstå att den lilla slant du sparar på att skutta från tuva till tuva som en galning i jakt på det som just nu är billigast kompenserar för alla telefontrakasserier, spam-sms, påhopp i shoppingcentra (med häpna frågor som Vadå, vill du inte spara pengar eller?), adresserad direktreklam, driftstörningar, dolda avgifter, evighetsköer till kundtjänst, fan, fans mormor, med mera. Den timpenningen, min vän, är värre än på kommunens det-är-väl-bättre-än-att-gå-och-dra-sommarjobb för ungdomar.

Jag har sagt det förut: Valfrihet är troligen jordens mest överskattade begrepp.

Inte alltid (nej, jag vill inte ha det som i Sovjet), men dom saker jag vill ha absolut självbestämmande om är dom saker som räknas, som betyder nåt. Att presentera valfrihet som en automatisk kvalitet i sig är bara trams. Att tvingas härja runt i bredbandsleverantörträsket till exempel, är en valfrihet som bara tar tid och kraft. Den hade jag väldigt gärna varit utan, på samma sätt som jag inte vill välja hårstrå för hårstrå som ska klippas hos frisören. 

Sen är jag fullt medveten om att det går att fucka upp statliga monopol nåt alldeles väldigt också, innan nån kommer med den invändningen. Hej SJ.

Har just ägnat hela fucking jävla kvällen åt att försöka tanka hem senaste versionen av iTunes för att mitt tjusigt nyinköpta 8 gigabyte-helvete till Nano ska kunna utföra nånting mera avancerat än att visa en bild på ett par pilar som skojsigt snurrar runtruntrunt. Lögn i helvete, kan jag meddela. Varje tjugominuters nedladdningsförsök slutade på samma sätt: "Stopping services, verify that you are atuthorised to make changes on this computer" Jag är fan admin! När det gäller den här datorn är jag Ludvig den jävla fjortonde, okej? Monterar tillfälligt ner brandväggar, kollar att det är jag som är inloggad som användare, dubbelkollar alla inställningar, försöker tappert navigera på Apples ack så pedagogiska hjälpsida, som pöser av egenkär förträfflighet men kapitalt misslyckas med att adressera just mitt problem. Fortsatt lögn i helvete. Har begått dödssynden att rycka ut stackars lilla Nano ur USB-porten oberedd och olovandes två gånger. Annars hade dom små pilarna snurrat ännu.

VARFÖR KAN INGET NÅNSIN FUNKA SOM DET ÄR TÄNKT NÅN ENDA JÄVLA GÅNG FÖR?

Jag hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar tekniska prylar som inte funkar som dom ska. Särskilt på datorn. Hatar hatar hatar hatar hatar hatar hatar att känna mig värdelös och dum. Hatar hatar hatar hatar att sån här skit får förstöra vad som hade kunnat bli en bra kväll ändå, om jag bara hade haft nån slags förmåga att skaka av mig saker och ting. Jag hatar alltså mig själv också litegrann. Eller ganska mycket just ikväll.

(Vill helst inte ha några försök till datasupport bland kommentarerna. Jag kommer inte att kunna hantera dom på det trevliga och konstruktiva sätt dom förtjänar. Tack på förhand.)

Många är dom gånger Loppan och jag har muttrat över vissa av våra medpassagerare på den vingliga skuta som är vår bostadsrättsförening. Det kan gälla taskig uppslutning på höst- och vårstädningen som vi år efter år tappert medverkar i. Men oftast har det med sopor att göra. Grovsoprummet, ett litet hus som vi ser från vårt kök, har för länge sedan tvingats stänga för att det blev för dyrt att betala för hämtning av hela utrivna kök, stora jävla färgtunnor, cyklar och annat begåvat som folk dumpade där. Det stoppar dock inte dom värsta jävla nötterna som nu istället staplar sina grejer bredvid sagda hus. Där det står och ser ut som en Ken Loach-film i ett par månader tills nästa gårdsstädning med tillhörande container infaller.

Årets innovation är dock det lata jävla skrap som inte orkat packa sin samlade julskit i flera mindre påsar, utan istället proppat ner hela gegget i en rejäl, naturligtvis genomskinlig, sopsäck. Som förstås inte går in genom nedkastet i sopbehållaren på gården. Vilket såklart betyder att dumjäveln bara ställt den på marken bredvid. Från vårt frukostbord tittar vi ut över en sopsäck modell jättestor bräddfull med julklappspapper, kartonger,  glödlampor, potatis, sillgegga, mosad kalvsylta, rödbetssallad och plastsnören. Som julen i form av en gigantisk spya. Trivsel, kallar vi sånt.

Hoppas hoppas minusgraderna håller i sig tills sophämtningen. Och att dom tar med sig säcken fast dom nog egentligen inte behöver. Kanske kan dom ta idioten som ligger bakom också, om man ber snällt?

Jajaja, han är säkert en bra kille egentligen, men jag måste säga att bland alla föräldrar på Öppna förskolan så är det bara Den ironiska farsan som jag har lite svårt för. Han är den där snubben som liksom aldrig för ett enda ögonblick kan glömma bort att han är en vuxen man och hur ehehehe pinsamt det är att han som en vuxen man sitter där och leker med klossar.

Jag pratar inte om sångstunden. Det är djupt mänskligt att skämmas under sångstunden. Men den ironiska farsan närmar sig hela Öppna förskolan som  fenomen som om det vore en men alltså HAHAHA hur jävla sjukt är inte det här-grej. På ett väldigt ansträngt sätt. Varenda rörelse han gör dryper av sidoblickar och himlande ögon och kolla här då, här sitter jag och "leker". Och jag vill bara skrika åt honom att slappna av för helvete, det finns inga cool-poäng att plocka här. Klossarna och plastdjuren är vad dom är.

Härom veckan hade han med sig en kompis och dom satt med sina knoddar i köket och åt lunch och jag hörde honom bräka om Nämen dom har ju visserligen ingen pedagogisk verksamhet hära, men dom har hembakta bullar och då är ju valet enkelt HÖHÖHÖ. Mm, jupp, jorå, egentligen är det ju bara bullarna man vill åt och fan ungar är ju sjukt töntiga egentligen och sitta i flock och-

Släpp pungen, snälla du. Antingen det eller blåkrama den nånannanstans. Vi försöker leka här.

Skulle egentligen skrivit fina saker om helgens sociala samvaro nu, men är irriterad så jag skakar över att ha fått min söndag sliten i stycken av en jävla mailadress som har bestämt sig för att tuppjucka ur. Har min vana trogen sparkat på en dum juicpress och brutit en ful jävla skit-blyertspenna samt hött hotfullt mot datorn med knuten näve, men det hjälper inte och snart exploderar mitt hövve. Då blir det Ventilen!

Vad som hänt är alltså följande: min fin-mailadress, som bortsett från lite spamläckor det allra sista har fungerat som en klocka (och då en annan klocka än min, märk väl) har plötsligt blivit som en överbeskyddande och frikyrklig hönsmorsa. Nu avvisar den vad det verkar sisådär hälften av all e-post enligt nåt totalt obegripligt system. Och meddelar på tillbakastudsen att den där adressen, den har vi AAAAALDRIG hört talas om för säkerhets skull.

Och, kära vänner, baksidan med gratis webb-mail är att supporten består av en enda nisse som är dåktigt pårökt på nån paradisö nånstans eller i en bunker i Kazakstan. FAQ-en å sin sida är fullsmockad med svar på svåra frågor som I have recieved  a mail from an unknown sender. What do I do with it? men har såklart inget om några problem som nån nånsin faktiskt har problem med. Så nu måste jag försöka formulera ett tydligt mail på engelska till den pårökta nissen (och hoppas att hans svar inte studsar med meddelandet nu förstår vi inte vem du menar), vilket kommer att leda till otydliga svar, bön om förtydliganden, ännu otydligare svar och tårar. Tårar! Sanna mina ord med en kniv.

Alternativet är att skaffa en ny mail-adress, men har du försökt det nångång? Det tar flera jävla år att få genomslag på en sån åtgärd. INGEN av dina vänner bryr sig om dina hej, jag har bytt-meddelanden. ALLA fortsätter med en dåres envishet att skicka till den gamla adressen, för att sen höra av sig med frusterade sms om att dom inte får svar. Jag har polare som fortfarande försöker nå mig på min student-adress på DI. Jag tog examen 2004.

Och skulle jag ändå till sist bestämma mig för att det är det som måste göras, så är det hela jiddret med att flytta över adresser och alla dom där 700 mailen med viktiga grejer som man har sparat för man vet ju aldrig...

Sånt här är tamejävlars jävlar det sista jag vill göra med min söndag/namnsdag/första advent. Jag vill slå nån med en kofot i huvudet, otäckt hårt, men vet inte vem.