Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort sett konstant. Det finns folk som tältar i vägbanan där, jag lovar. Den är nån slags naturfenomen den där kön, rör sig sakta sakta söderut ungefär som inlandsisen. Och i Göteborg håller dom som vanligt på och grejsar lite vid Tingstadstunneln som dom har gjort sen...tja, dom byggde den? Drar lite nya linjer, sätter upp lite koner, spärrar nån fil sådär. Och lyckas göra Sveriges sämst planerade trafikplats ÄNNU lite råddigare varje gång! Kö? Jajamensan,till Bäckebolsmotet!

Trollet har uppfunnit sin första egna diss. Och den är rätt elegant: ett försmädligt framfnissat Pappa (alternativt Mamma/Morfar/Mormor/You name it) äter gräääääs! följt av ett busigt näää! och en skrattattack. In your face, liksom.

"Rita bokostäver" är det senaste hos det här språkgalna lilla Trollet. Vi har fan inte visat honom hur det går till, men här ser vi bland annat ett E och ett par H...

...samt M som stilig muralmålning. Lyckat. Barn, kritor, väggar, känns som ett rätt universellt recept för kaos det här. Alla som varit igenom den här premiären upp med en hand.

För övrigt får man tillstå att om Trollet ska leka Banksy valde han en bra vägg. Det här är väggfasta garderobens kortsida, vitmålad. Tapeten strax till höger om bild hade varit betydligt sämre, exempelvis.

Söndagen bjöd på en hejdundrande vardagspremiär för hela familjen Kniv, av allra allra småborgerligaste märke. Vi packade nämligen in oss allihop i Sonja och åkte och veckohandlade.

Vi snackar Coop Forum Västberga. Vi snackar långlång inköpslista. Vi snackar jävla veckomatsedel! Vi snackar fylla frysen. Vi snackar tvåtusen spänn och en rabattcheck på 10% som faktiskt gör lite skillnad. Vi snackar sex papperskassar i bagageluckan på kombin. Vi snackar inte matchande träningsoveraller, men nästan.

Och det var fantastiskt.

Att strosa runt med en sån där kundvagn stor som en likkista i sakta mak, plockande grejer från dignande hyllor! Att impulshandla stekpanna och nya glas! Att ha ett Troll som sitter i det där utfällbara sätet på vagnen, det där som man aldrig har använt förut, koncentrerat plockande ner grejer i vagnen (även om hans bestämda uppfattning var att vi köpte för lite av allting). Känslan av att Nämen, det blev ju faktiskt billigare än man trodde! Och den djupa grottmänniskotillfredsställelsen i att lugga upp kassarna i lägenheten och veta är här ska det fan på sin höjd kompletteras med nån liter mjölk under den kommande veckan. Ugga bugga, duh family is provided. Good food.

Det var fan nästan som sex. Nästa gång ska vi pröva en sån där liten dosa där man scannar in varorna efter hand som man plockar dom. Visa mig det museibesök som toppar det!

Wir nähern uns die Biedermeier, som Oskar Matzerath sa.

Trollet var ju pigg igår, trots en gnutta feber och siffran elva under näsan. Och när han började klättra på väggarna och jag höll på att somna över legot, så flyttade vi det rafflande vardagsäventyret ut på gården.

Det finns en rätt fin lekpark även på vår gård. Anledningen till att vi hänger i parkleken Vippan efter dagishämtning är att där finns det lite annat folk och andra barn. Samt småbarnsgungor, för det har vi inga här hos oss. Men idag, med det allmänna betalande min VAB-ersättning, kändes det inte okej att kajka iväg för långt. Således stannade vi strax utanför porten.

Och Trollet åkte själv i stora rutschkanan för första gången! Småkanor och mellanstora har han bemästrat i flera månader. Uppenbarligen slipar han på tekniken på dagis på dagarna, för han blir bara vassare och vassare. Men det här är en sån där riktigt stor, med puckel mitt på, sju gånger så hög som Trollet. Jag tänkte att han skulle våga begå en premiäråktur om han fick göra det i mitt knä, men när vi satt oss i läge gnällde han nä-ä.

-Okej Trollet, ska vi gå ner då? sa jag.

-Själv, sa han, satte sig, tog värdigt in stupet i nåt tiotal sekunder, åkte sen ner som han aldrig gjort annat, landade på fötterna och sa Pappa åka.

Så då åkte jag, slog arslet i puckeln, ryggen sa knak (fast bara halvknak) och sen landade jag som en skadskjuten kråka. Trollet såg skeptisk ut.

Slagit i arsulet har jag ju dock bevars gjort förut. Min vardagspremiär är istället att jag igår gjorde min första intervju i egenskap av bloggare. Medan Trollet sov middag ringde det en människa från UNT och ville ställa några frågor. Jag vill inte vara skrytig, men jag har gjort några intervjuer i egenskap av dramatiker. Och jag således förutsatte att man ville veta min syn på sammanslagningen av DI och Teaterhögskolan eller nåt slikt. Nix pix. Du skriver ju den här pappabloggen Med en kniv säger människan och jag tappade hakan. Jag menar, kom igen. Jag har knappt hundra läsare om dagen. Hon måste ju ha slumpgooglat.

I alla fall ville hon fråga lite om min syn på föräldraskap och stress och gnäll. Och jag brakade väl loss jag, min vana trogen, och var fantastiskt verserad och glimrande som vanligt. Och dessutom troligen rörig och för snabb - för när texten (ynkans tusen tecken, så hon hade ju ingen lätt uppgift) kom i mailen för påseende så var det ju inte så jättemycket man kände igen som sina ord, nej. (Så brukar det förresten vara, jag tror att jag gjort två eller tre intervjuer som jag blivit helt nöjd med. Max. ) Jag bad att få stryka en del grejer som jag aldrig skulle ha tagit min mun, och att få ändra en del andra utsagor som blivit betydelseförskjutna. Inte så många - men på tusen sketna tecken ser det ju ändå ut som man gått fram med en fet röjsåg.

Kanske lackar hon ur och kör texten som den är på torsdag. I så fall vill jag göra mina Uppsalabaserade Fridor, Iglar, Celinor, Spovar et consortes uppmärksamma på att jag NEJ NIX NÄGGUM ICKE sagt förnumstiga saker som Min pappaledighet gav mig perspektiv på vad som är viktigt i livet eller Du duger som förälder precis som du är. Tro mig, snälla.

Trollet ringde 112 imorse. Från en knapplåst mobiltelefon, men det bryr sig ju som bekant inte 112 om. Det var ganska scary att, medan man höll på att vakna, plötsligt höra en tunn röst som sa SOS Alarm. Hallå. Hallå? Loppan la på fort som ögat. Jag gick runt hela morgonen och halvt väntade mig att polisen skulle ringa på dörren och med barsk röst ryta Det var nån härifrån som blev avbruten när hon försökte ringa SOS Alarm. Öppna dörren FÖRHELVETE.

(Om det är slutlekt med mobiletelfonerna för Trollet?  Öh, ja.Med en kniv.)

Jag har via en irr-googling just bestämt mig för att odla champinjoner på balkongen i sommar. Skratta inte. Jag menar allvar. Fatta att bjussa på en hemodlad svampfräs till grillfesten. Hur jäla najs är inte det?

Trollet har idag för första gången gungat i en sån där däcksgunga. Båda småbarnsgungorna i parkleken var upptagna (av några ytterligt försiktigt vaggade småpluttar, säkert rena provokationen i "Mycke gunga!"-fartdåren Trollets bok), varpå han stolpade fram till närmsta bildäck upphängt i kättingar och bestämt sa DEN!

Det gick bra en liten stund, när vi gungade i stort sett i fas med jag har precis fått två tänder i underkäken-gänget intill. När vi försökte med bara lite mera fart (på Trollets vildsinta uppmaning, helt renons på insikt om sina egna begränsningar) trillade han igenom och slog i hakan. Förstås. Det gick bra dock, och sen blev en av dom trygga småbarnsgungorna ledig. Och sen höll jag på att aldrig få gå hem. MYCKE gunga!

Trollet har dessutom idag uttalat siffrorna åtta, nio, tolv. Men räkning, det har han noll koll på. Han kan siffororna mellan ett och sex i någorlunda rätt ordning, men har ingen aning om vad dom är bortom rena språkljud. Dessutom ingår fem och en halv skopa i vällingdoseringen, vilket skapar extra begrepsförvirring. Efter fem kommer således oftast hall.

Jag hade egentligen tänkt att nämna nåt helt annat, men har precis lyckats prestera ett personligt rekord av tveksam halt. I den förra kommentaren jag skrev (till inlägget Take Two precis härnedan) lyckas jag nämligen av slarv och trötthet dunka in flera skrivfel än vad som borde vara möjligt på fjorton rader av en någorlunda skrivkunnig person. Vi snackar hela sju stycken! Nämligen:

MIa (stort i), komer, missat kommatecken, bolar, en saligt blandning, missad punkt, naturligtvsi.

Mitt ordmärkarmandat är förverkat för lång tid framöver. Fan ogg.

I stort sett i en hel vecka har Trollet sovit hela nätterna i sin egen säng, utan att vakna till och flytta över till Loppan och mig. Det är väl för tidigt att dra alltför stora växlar på det, men det är rätt skönt att slippa sätta sig kapprak när babylarmet går igång vid fyrasnåret, för att sen halvvaken jingla bort till hans rum och hämta honom, krockande med ondsinta dörrkarmar och bokhyllor som anfaller från alla håll. (Jag måste dock erkänna att det känns lite lite tomt när jag vaknar i vår säng och han inte ligger och snusar intill).

Under den här veckan har han i allmänhet vaknat strax efter att jag klivit upp. Jag flyttar då över honom till Loppan, så får dom ligga och morna sig tillsammans medan jag duschar och äter frukost. Dom jävlarna.

Imorse när jag just klivit upp och kikade in i hans rum satte han sig upp, spottade ut nappen, log och sa Gomorron för allra första gången. Så jävla fint! Som bonus hörde Loppan det också, genom babylarmet.

Som om det inte vore nog med artigheter för en dag har han dessutom idag för första gången, och med oklar inspirationskälla, sagt prosit. Flera gånger, till såväl mig och Loppan som sig själv. En gång drog han till och med i med en liten fejkhostning bara för att käckt kunna önska sig själv god bättring. (Undrar förresten när man lär sig att man egentligen bara säger prosit efter nysningar, inte efter hostningar? Enligt vad jag har hört ska det ha att göra med att nysningar var ett tidigt symptom på pest. Men nog är det väl i så fall bisarrt att den rätt fina gränsdragningen lyckats hålla i sjuhundra jäkla år? Orala explosioner som orala explosioner, tycker man. Och ändå känns det så avigt att säga prosit till en hostare! Finns det för övrigt nån motsvarighet för hosta? Spontant känns det ju som att standardresponsen där snarast är Men usch vad du låter din stackare, typ. Näe hörni, nu är jag väl ändå lite apokryfisk, va? Vidare vidare!)

Jag kände imorse, i samband med att jag läste lilla artikeln i DN om Allbäck och Santos som Allsvenskans hetaste anfallspar, för första gången i år hur det liksom sög till i magen. Snart drar Allsvenskan igång och fy helvete vad roligt det ska bli! Sen att det inte ligger en enda sketen match i Stockholmsområdet förrän i höst för vår rödblåa del, det får vi väl leva med dårå.

Trollet har stensäkert tagit klivet in i tvåordsåldern. Det är pappas näsa, gröna bollen, dricka mycket och hoppa soffan för hela pengen. Han blir bara roligare och roligare att prata med för varje dag som går. Smart, överraskande, redig, busig och med mycket humor. Att han numera oftast återigen besvarar alla typer av frågor med ett tvärsäkert nej - med skillnaden att han den här gången gör det fast han fullständigt förstår frågan - det är mest lite charmigt.

Å andra sidan börjar jag bli lite varsk på hans testande av gränser. Att han sparkar sin mor i ansiktet på försök, det är ju lätt att förhålla sig till. Det är ett tvärnej, aldrig i livet glöm det grabben MORR. Svårare är det med hans propsande på att få komma upp i famnen när han vill (för att få bättre överblick, till exempel när man lagar mat eller fixar välling). Han spänner ögonen i en, säger upp upp och hanterar inte ett vänligt jamen du förstår pappa behöver båda sina händer när han ska laga mat sådär supermoget precis. Ansiktet skrynklar ihop, han sjunker ner på huk i ett gnyl, faller så tragiskt ner åt sidan i ett sittande...och grinar loss. Då får man verkligen hålla i sig för att inte ta curlingvägen och plocka upp honom bara för att få slut på gnölet. För slutar lipa gör han förstås i samma ögonblick som han får som han vill. Tack och lov är han fortfarande inte långsint alls. Vilket gör att vardagsbataljerna är inte bara nödvändiga, utan också uthärdliga att ta.

Trollungen har förresten börjat sjunga också! Och då menar jag inte bara det atonala mästerverket Mii ma mi ma (som fortfarande ligger rätt högt på livelistan) utan sånger som faktiskt finns och går att urskilja. Bä bä itta lamm på en helt korrekt melodi är ett exempel - företrädesvis första raden igen och igen, avbruten av små pauser och mera atonala och stympade raden ja ja barn barn.

Bönen sover bönen sover bönen sover bönen sover etc. har förekommit. Liksom den sjungna frasen hjärtat slår ur nån sång vi aldrig kört härhemma, men som han fått med sig från dagis. Dessutom sjunger ungen vad han själv benämner opja, inspirerad av Schlager-Malena. Då piper han lala lal la la la  i falsett utan större melodi och är larvigt bedårande. För balansens skull har hans ömme fader även introducerat punk, vilket är ett gutturalt wuäh wuäh långt nere i svalget. Källa till stor munterhet, men roligast när pappa gör det.

Jag gjorde igår, under min och Trollets nästan som förr-dag med en kompledig pappa och planeringsdag på dagis, ett tappert försök att göra min första snögubbe i vuxen ålder. Det gick inte alls. Snön var kram, men uppenbarligen inte riktigt bra ändå, för den vägrade att fästa vid min snöboll. Jag rullade och rullade, men det enda jag åstadkom var små fåniga spår runt ett ytterligt måttligt imponerat Troll. Säkert är det någon mer faktor än bara kram-heten som ska till, nån hemlighet som jag hade örnkoll på som tioåring men nu helt slarvat bort bland alla fyrsiffriga PIN-koder skallen är full av. Försöket är dock värt att notera, tycker jag!

En ännu viktigare milstolpe är att jag i morse för första gången faktiskt tyckte det var nästan uthärdligt att gå upp vid kvart i sex. Solen sken därute, Trollet hade sovit hela natten i egen säng och snusade förnöjt när jag var inne och drog upp täcket över honom och klappade honom på kinden, frukosten var god och jag hann med att läsa kulturbilagan i lugn och ro. Kändes till och med nästan okej att det var kallt som Nifelheim på väg till bussen. Jag visste ju att jag för en gångs skull skulle hinna med sexton över-avgången och således slippa vänta i en kvart på den blåsiga hållplatsen.

Ser fan fram emot att göra samma manöver under riktigt fina vårmorgnar med morgonsång. Kanske bor det en liten jädrans morgonmänniska därinne i mig nånstans ändå?