Skulle man beskriva min jobbsituation för närvarande som en ekvation skulle det bli nåt i den här stilen:

X+Y+Z(N+P) = A

där A < 31 (som i sista augusti som i deadline) och samtliga andra storheter är totalt okända.

MIna förutsättningar just nu: Jag har inte fått in tillräckligt många av historierna som pjäsen ska bygga på. Jag vet inte vilka som ska vara med i ensemblen. Jag vet inte ens riktigt hur många som ska vara med i ensemblen. Språkfrågan (vill säga hur vi ska göra föreställningen tillgänglig på både svenskt och norskt teckenspråk, samt talad svenska och norska) är heller inte utredd. Det hela är således...aningen svårlöst för närvarande. Vi snackar kreativ tvångströja med en kniv. Orden soppa och spik kommer för mig.

Och samtidigt ligger kommunikationsavdelningen på mig för en säljtext och en titel, jag skickar desperata mail med ordet NU i versaler tämligen frekvent förekommande till projektledarna och dagarna tickar iväg en efter en. Fy fan vilket glamouröst liv man lever.

Skamlös reklam. Eller vänlig konsumentupplysning:

Playwright cabaret eller playwright slam kallas en i Sverige rätt ny företeelse som går ut på att dramatiker inför publik läser ur en egen pjäs under arbete. Det är ett opretentiöst och roligt sätt att ta del av ny dramatik för publiken, och ett sätt att testa nytt material för dramatikern. Ofta blir det jävligt skoj. Tio minuter fullt ös, sen ringer äggklockan och så är det nästa man/kvinna på scen.

Jag var med i ett av dom första slamsen (slamen? slammen? slammarna?) på svensk mark för ett gäng år sen, då i baren på Uppsala Stadsteater, och presenterade början på Zombievänner på min allra bredaste dalsländska.

Sedan ett par år är det Teater Scenario som håller den här fanan högt med sitt månads-arr Öl, vin och massa manus, som har blivit en lyckad mötesplats för etablerade dramatiker, nya röster och -faktiskt- en stor publik. På torsdag är det dags igen, och vem (bland andra) står väl på scenen med darrande knän om inte eder Farbro Kniven!

Jag kommer att läsa ur en pjäs som (troligen) heter Glömma och förlåta. Den har legat på is sedan dagen då jag gick på pappaledighet för strax över ett år sen, och det här blir startskottet för att äntligen börja arbetet igen. Till biennalen i början på juni är det tänkt att det ska finnas en färdig förstaversion. Peppar peppar.

Klockan sju drar det igång på Scenario på Hantverkargatan, men redan från klockan sex kan man komma och dircka bärs om man vill. Adress och mera info hittar ni här. Titta förbi vettja!

Jag hade det på känn, att bilden som kablades ut i media av en konstnär som ogenomtänkt och sensationslystet slösade bort skattepengar bara för att provocera inte riktigt var hela sanningen.

Idag berättar Anna Odell i DN om bakgrunden till det uppmärksammade tilltaget att bluffa sig in på psyk. Det handlar om egna erfarenheter och en seriös drivkraft att vilja diskutera psykvårdens sätt att handskas med människor, och en bestämd uppfattning om att det här var enda sättet att få fram vad hon behövde få fram. Jag tycker att hon har rätt bra på fötterna, faktiskt. Om nån verkligen har farit illa på grund av det hon gjorde så är jag givetvis beredd att ompröva den ståndpunkten. Vi får väl se vad som sägs i rättegången såsmåningom.*

Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att det som provocerar folk mest är inte att hon ljög sig in på psyk, utan att hon gjorde det som ett konstverk. Hade hon varit journalist och kallat det hela wallraffande och reportage så är jag helt övertygad om att bemötandet hade blivit ett helt annat. Även om hon hade haft exakt samma ambitioner. Vad tror ni?

*Tillägg 090510 Om det nu blir nån rättegång. Man ska inte glömma bort att än så länge är Odell bara polisanmäld, inte åtalad.

Det är fredag, klockan är 23:05, och jag ska precis sätta mig och jobba några timmar till.

Det här livspusslet ni vet? Det går inte att lägga. Det är en jävla bluff. Det finns inte timmar tillräckligt, det finns inte kraft tillräckligt, det finns inte simultanförmåga tillräckligt. Ställtid finns ingen alls över huvud jävla taget. Det går inte ihop. Dom blåser oss. Vill du vara en bra förälder? Spännande val! Tyvärr innebär det (särskilt om du bor i en trea där det inte finns en dörr att stänga om en dataplats) att du får jobba lite kvällar och nätter och helger och sådär. Glöm tid för din fru/man/sambo. Fetglöm tid för dig själv. Herregud, du fick ju åka tåg igår, vad begär du?

Det är nånting som inte stämmer här. Det måste väl vara en mänsklig rättighet att få känna att man räcker till nån enda gång, eller?

Jaha jävlar. Det var såhär det var att jobba hemma. Lockande bokhyllor, kaffehurror och dataspel. En tjock tidning att läsa. Minuter som går fan så mycket snabbare än på kontoret och inte en arbetskamrat så långt ögat når. Luncher som vill bli mer än en timme. Dessutom hela jädrans bloggosfären, som jag faktiskt inte ens hade sniffat på sist jag lekte hemmakontor. Och ett Troll att hämta på dagis klockan tre.

Det var fan länge sen jag var hemma och skrev. En dag i veckan, som jag körde från oktober 07 till och med april 08 när pappaledigheten tog vid, räknas inte riktigt. För pjäsen jag jobbade på då var det ingen som satt och väntade på med fingraran irriterat trummande (och så ligger den mycket riktigt fortfarande ofärdig och skramlar i Nya pjäser-mappen också. Ska dock få komma ut och lufta sig SNART. Men mer om det en annan dag!). Således är det alltså över ett och ett halvt år sen jag verkligen levde det yrkesliv jag kastar mig ut i nu i några månader.

Det luktar lite frihet. Det luktar också lite skräck och lite stress. Och en stygg röst i örat viskar Du höll på i fyra-fem år med att bygga upp den självdisciplin som behövs för att vara dramatiker. Hur fan ska du hitta tillbaka till den på några futtiga månader?

Och deadline har redan krupit en dag närmare.

Än skrivs det pjäser där den enda kvinnliga rollen är en lätt mystisk och skitsnygg prostituerad (som klär av sig naken tre gånger under pjäsens gång) som blir besatt av kärlek till en torsk för att han får henne att komma tre gånger under deras enda korta möte.

Ifall det nu var nån som inte trodde det.

Bra inlägg hos Grynnan idag om Konstfacks urfegning när det gäller dom av deras elever som hamnat i blåsväder. Enligt Kulturnyheterna igår har man kopplat in jurister för att kolla verken inför vårens slututställning, och ytterligare två verk riskerar att inte få visas. Ett på grund av brott mot upphovsrättslagen, ett på grund av att man skrivit på en svensk flagga (för det får bara kungen göra, tydligen).

Jag blir i och för sig ledsen på folk i allmänhet som börjar vråla i generella termer om vad som är och vad som inte är konst så fort ett enskilt verk tangerar gränsen för "god smak", "anständighet" eller kriminalitet. Jag blir sjukt ledsen på medias tendentiösa bevakning av allt som har med konst i blåsväder att göra, där man älskar att piska upp hatstämningar mot dom där som håller på och äcklar sig på sina svindyra utbildningar för VÅRA SKATTEPENGAR. Men allra ledsnast blir jag över en skola som, hukande under en helt grotesk häxjakt, inte vågar stå upp för sin egen fria roll och sitt eget fundament.

Gillar jag bombade tunnelbanevagnar? Det kan jag verkligen inte påstå. Tycker jag det är rätt att bluffa mig in på psyk? Det vet jag inte förrän jag sett det färdiga verket och fått nåt hum om vad det vill säga. Anna Odells största miss (so far) i min bok är att vägra uttala sig och därmed ge stäng skolan-mupparna vatten på sin kvarn.

Vad jag kan säga spontant är att vi i alla fall har fått ordentligt med samhällsdebatt för pengarna. Och kanske är det ett berättigande i sig?

Där journalistens roll i en samhällelig kontext är att sträva mot det objektiva, så är konstens roll att få folk att tänka, tycka , drömma , förfäras och upptäcka andra möjligheter genom den subjektiva sanningen. En konst som inte också vågar förhålla sig kritiskt och självständigt och därmed ta risker är inte värd namnet. Då ingår det i grundförutsättningarna att man riskerar att nånting trampar snett eller över ibland.

Givetvis är konsten ingen frizon för att bryta mot lagen. Men det måste i jösse namn vara en fråga för rättssystemet, inte för en strykrädd skola eller en taskigt informerad folkdomstol. Låt folk få ställa ut och sen själva ta konsekvenserna. Det är ju vuxna människor vi pratar om. (Och jo, det är klart att det finns gränser, när någon annan hängs ut eller skadas just för att verket visas till exempel).

Jag vill se konsthögskolor som i såna här fall säger Vi uppmuntrar våra elever att arbeta med samhällsfrågor. Vi har diskuterat dom eventuella komplikationer vi kan se med dom, men i slutändan är det deras val om dom vill presentera dom här verken. Vi ställer oss som skola bakom dom i det beslutet, eftersom det är den enda möjliga positionen att inta utan att fullständigt undergräva vårt eget berättigande. 

Och vet ni? Jag vill att dom ska säga det med SKITMYCKET av dina och mina skattepengar i ryggen.

Idag har jag höga ambitioner. Jag har schemalagt egen tid mellan åtta och fjorton i Outlook-kalendern. Som Stora komma ikapp-dagen för säkerhets skull. Idag ska jag bara beta av smågrejer är det tänkt. Reff, städning i idébanken, ringa samtal, läsa pjäser, skriva ett par texter till förprojar. Sjutton grejer står på min lista. Vi får väl se hur många jag hinner.

Är i alla fall lite stolt över mig själv att jag säkrat upp utrymme för att åtminstone ha en sportslig chans.