På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk ledsna.

Jag är dålig på att vara osams med människor, och alldeles särskilt i onödan. Det äter mig. Det tar fruktansvärt mycket kraft och energi. Om man kunde hitta ett sätt att utvinna energin ur mitt ältande skulle vi kunna avreglera en norrlandsälv imorgon.

Samtidigt kan jag inte ha en blogg där jag hela tiden måste bevaka att det inte finns minsta möjlighet att missförstå, att oroligt leta efter allt som oavsiktligt skulle kunna tänkas uppfattas som sårande av någon. Jag har andra kanaler för mitt skrivande där jag väger mina ord på guldvåg. Bloggens poäng har ju varit att det ska vara ett forum för snabbt skrivande, lätta vardagsbetraktelser, en rolig extraaktivitet. En blogg som känns som den inte kan vara riktigt min egen längre har inget berättigande. Och en blogg som tar väldigt mycket mera energi än den ger måste jag göra mig av med. Tyvärr.

Detta är alltså mitt sista inlägg. Jag vill tacka alla er som har läst så jättejättemycket, både dom jag känner och dom jag lärt känna, både dom som kommenterat flitigt och dom som smugit i kulisserna. Det har varit skitkul och det känns rätt trist att lägga ner när man precis har kommit igång. Men det får bli såhär. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera mina favoritbloggar, förstås.

För att inte riskera att bli helt Henrik Larsson lämnar jag en dörr pyttelite på glänt. Känns det annorlunda kommer jag att skriva ett inlägg nån gång veckan efter midsommar. Dyker det inte upp nåt då kan ni tryggt se detta som en permanent död länk.

Puss och kram till er alla. Kniven has left the building.

Imorgon kör jag igång med nya dumprojektet Mina bästa kroppsdelar. Först ut är ansiktets prydno och mitt förmodligen främsta fysiska kännetecken.

Sen följer åtta stycken kroppsdelar till efter de ivriga läsarnas önskemål. Lite sorgligt känns det ju dock att det fortfarande är tomt på tionde och sista platsen på listan. Får mig litegrann att tvivla och undra om det här kanske bara är en aslarvig och sjukt egotrippad idé och Fan folk kanske tror att det här ska handla om att hålla på och smickra mig själv när det i själva verket ju är en slags associativa utgångspunkter, fast fan man kanske borde köra det under Aftonstunden i alla fall och inte göra nåt väsen av det och-

Kan ingen ta sitt ansvar för en überängslig bloggare och dra till med en kroppsdel till? Så kör vi sen?

Janne , jag är gärna (och oundvilkigt) djupt oense med dig i såväl fotbollsfrågor som kultur/juridik-frågor. Men jag vill verkligen inte vara osams med dig personligen.

Tonlägen i skrift är svårt (det vet jag som dramatiker tämligen väl, om inte annat), och det är lätt att retoriken blir uppskruvad. Ibland funderar jag på om man skulle vara frikostligare med dom där fåniga jävla blinksmileysarna i alla fall...

Jag gillar inte att vara osams med folk. Särskilt inte med folk jag faktiskt gillar och alldeles särskilt när det är i onödan. Och att älta tar energi. Jag skriver därför för första gången ett inlägg riktat till en enda person, och ber dig vördsamt om att ta en titt på dom kommentarsrutor där vi sluggat på varann hittills.

Så okej, jag har gjort min första kvällsmangling på ganska länge. Var nödvändigt att få iväg en del hej hej hur fan går det?-mail till dom som ansvarar för researchen för det här pjäsprojektet jag (sen igår) gett mig in på. Dom ligger efter nämligen, surprise. Research ligger nämligen alltid efter. Och innan jag får nåt slags hum om vad dom fått ihop är det svårt för mig att börja (med tanke på att det här då ska bli en pjäs som bygger på dokumentärt material och inte mina fria fantasier, ja ni fattar). Således en del hej trummelitrum. Och stress. Dag två. För ramarna är tajta, och tiden är knapp och sista augusti ska allt vara klart och då är det ändå två översättningsprocesser som ska pressas in där också.

Men nu var det ju inte gnöl jag skulle ägna mig åt, utan en lätt flippad bloggidé. Se alltså ovanstående som enbart en lipig ingress.

Såhär: jag har fått nåt slags underligt infall om att skapa kategorien Mina bästa kroppsdelar. Mest för att det är ett skojigt namn på en kategori tror jag. Fråga mig inte varför det blev just kroppsdelar, det bara blev det, okej? Tanken är i alla fall att jag skulle skriva ett antal inlägg baserade på det första som poppar upp i skallen när jag tänker på lite olika kroppsdelar. Kan vara en konkret minne, kan vara en bild, kan vara en vibb på kroppsdelen i fråga i allmänhet.

Men för att det ska bli lite roligare och svårare så kom jag på att det ju vore roligt att låta er, mina k. läsare, bestämma vilka kroppsdelar det ska röra sig om. Blogga lite på begäran, liksom! Så om ni i kommentarerna till det här inlägget skriver vilka kroppsdelar ni vill ha blogginlägg om (ni får bara önska en var!), så hugger jag dom första tio föreslagna kroppsdelarna och bloggar om dom i den ordningen. Och blir det skitkul med en kniv så gör vi om det med nån annan rubrik senare. Skrattfest för hela familjen. Det största som hänt bloggosfären sen blaikun, lätt.

Okej, är ni beredda? Då kan man börja önska....NU!

Hej hej allihop.

Hoppas ni haft en fin påsk. Vår blev god. Och jag tänker mig att endera dagen försöka mig på nåt slags mindre svep över runtflaxande, familjemys, tillvänjningsterapi och stasade Trollbus. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att det där med att försöka ha ambitionen blogga från avlägset belägna föräldraboningar, det är fan tveksamt. Jag vet inte hur ni har det, men på min kant blir det rätt umgängesintensivt. Vi ses inte så ofta nämligen, och att då säga åkej, jag sätter mig och bloggar nån timme, det känns inte helt givet. Och när man väl drar sig tillbaka till gästrummet framåt småtimmarna, då är i alla fall jag så slagen av mat, sprit, godis och allmän pappatröttma att jag inte ens orkar tänka på att börja leta uttag till laptopen.

Jajaja, fräser läsaren (som i min fantasi har loggat in fem gånger om dagen och nästan börjat tappa hoppet och, ja faktiskt, hela livsgnistan), men påsken tog fan slut i MÅNDAGS! Sen då!?

Jag vet. Felåt. Och det är lite typiskt mig faktiskt. För vad det handlar om är inte slöhet, utan bruten kontinuitet (Ja, det här är ännu ett inlägg där jag förklarar hur anal och jobbig jag är. Här finns tidigare variationer på temat).

Jag har lätt att gå upp i nya saker och blir lätt förförd. Sen Trollet kom har det visserligen blivit aningen svårare att totaluppslukas rent tids- och energimässigt, men impulsen finns där. Jag skrev 38 blogginlägg under min första vecka. Jag tänker på små jävla plastgubbar dagligen. När jag höll på med Oblivion på XBoxen kunde jag lätt lägga åtta timmar om dagen om jag hade möjlighet. Und so weiter.

Men när mitt mönster bryts en längre period, så har jag i gengäld en armhålehög tröskel för att hitta tillbaks. Och jag är rätt övertygad om att det har att göra med att jag har ett larvigt behov av att känna att jag har koll på läget. Känner jag att jag inte har den överblick jag behöver för att få ut det mesta av mitt uppslukande intresse, då går jag istället på håll och blänger och tvekar och tycker det känns jävligt motigt. Inte alla mina questar längst fram i pannloben och minns inte riktigt styrsystemet? Jag gör en ny gubbe och börjar om Oblivion från början trots att jag lagt över hundra speltimmar (jo, helt sant). Stöter på en uppenbarligen återkommande romanfigur i fjärde boken av en serie som jag inte riktigt kommer ihåg vem hon är? Jag skumbläddrar åtminstone igenom samtliga tidigare delar tills jag hittar henne och vem hon är innan jag läser en jävla rad till.

Och här har vi då en blogg där jag lämnat en intensiv debatt om fildelning hängande mitt i, där det sista inlägget är ett lömigt knäckebrödsinlägg utan rubrik med en massa uppfuckade tecken, där jag har tjugo favoritbloggar att försöka läsa ikapp (nej, jag hoppar inte över inlägg, i analogi med tidigare resonemang), där det är alldeles för många gråskuggade (=inläggslösa) aprildagar i bloggkalendern för att det kännas kul, där besöksstatistiken för närvarande föga överraskande är på ett all time low och där tre personer i enkäten kallar det jag gör för Ett patetiskt försök till humorblogg (Note to self: lägg inte in alternativ i omröstningarna som gör dig sårad. Det är väl jävla dumt?).

Behöver jag säga att jag så sent som igår var väldigt nära att lägga ner hela projektet? Ikväll har jag å andra sidan preseterat ett av mina patenterade lite för långt för vad det har att säga-inlägg och allt känns fint igen.

It's good to be back (skojade han patetiskt).

Fler och fler hittar uppenbarligen hit dels genom länkar från andra bloggar, dels genom att googla på ett sätt som gör det uppenbart att det är just Med en kniv! dom söker. Men längst ner i listan över referenser till min blogg fortsätter det att vara skönt obskyrt. Det gör mig både glad och förvirrad att se vad för underligheter folk googlar - och hamnar hos mig! Under perioden 2-8:e april finner vi exempelvis:

En tumregel (Vad är det man hoppas på att hitta? Svaret på Allt?)

Kattspråk (Ja, då är ju kattfobikerns blogg helt rätt ställe)

Skojiga och kul rim (Jag vågar inte ens tänka på vad nån som googlar skojiga och kul rim ska ha dom till)

Svullet gomsegel (Länken pekar mot ett inlägg där jag gnölar om att tre av fem tår saknar namn. Hoppas innerligt inte det var någon vars strupe höll på att korka igen som panikgooglade...)

There's something wrong with the system (Här är jag träff nummer fyra av drygt 39 000 000. There's uppenbarligen something wrong with the system där också)

Pyttesmå troll ifrån alla hål (Här är jag träff nummer ett på google. Jamen ni fattar ju själva hur jävla stolt man blir när man dunkar in pole position på en sån kvalitetssökning!)

Förrförra inlägget är ju faktiskt larvigt långt. Särskilt om man betänker att det handlar om att det är svårt att välja sofftyg i grupp, inte klimatfrågan.

Vill man så går det alldeles utmärkt att hoppa in efter bilden på giraffen. (Lars Norén är visserligen med lite i det som står över giraffen, men bara i form av en överlastad bokhylla.)

Ärligt talat. Rubriken på förra inlägget är tamefan det sorgligaste jag har sett. "Tre ögonblicksbilder från Historiska Muséet"!? Det låter ju förihelvete som eder bloggare är en socialt handikappad fyrtiofemåring som bor med sin bittra och dominanta mor i sitt barndomshem, där idolbilderna på Thor Heyerdal och airfixmodellerna i taket hänger kvar i pojkrummet. Det skulle förstås ha stått Sen jik vi på myseum. Eller möjligen Tre (såvitt jag kan bedöma) orelaterade händelser. Men fan inte ögonblicksbilder och Historiska muséet i samma mening. Det knastrar mellan tänderna. Jag ber så mycket om ursäkt.