Jag ska åka tåg imorgon. Ganska mycket tåg. Tre timmar till Motala, och tre timmar hem. Däremellan ska jag föreläsa för en flock lärare.

Jag gillar verkligen att åka tåg. Det är bekvämt, det går lagom fort (Man märker att man reser, suckade han mysigt och arresterades prompt av klichépolisen) och bäst av allt, det är tid som man bara kan använda på sig själv. Man sitter där man sitter och telefontäckningen är kass. Det gör att man Får Saker Gjort på tåg. Jobbpapper som ska läsas, pjäser som ska kommenteras, idéer som ska spånas fram och formuleras. Tågresor är som gjorda för sånt.

Tågresor är också den längsta sammanhängande lästid som en vuxen människa kan räkna med annat än på sin semester. Tre timmars obruten nöjesläsning, det är fan sällsyntare än Kooh-I- Noor. Med en kniv.

Jag brukade omsorgsfullt stå och välja reselektyr halva kvällen innan jag skulle åka tåg. Boken jag höll på med vid tillfället, boken jag skulle läsa sen, och oftast en bok till som back-up (man KAN ju bli stående i flera dygn på grund av nedfallna träd eller nåt. Vem vet?). Loppans och mina tågresor till Göteborg bestod i att vi begrov näsan i varsin bok när tåget rullade ut från Stockholms Central, och sen tittade upp igen när vi passerade Olkroken fem timmar senare.

Numera har vi förstås ett aktivt och rastlöst litet Troll att ta hänsyn till. Dom gemensamma tågresorna har bivit nånting som gärna får gå så snabbt som möjligt. Och på X2000, som går fortast, blir Loppan åksjuk om hon utför mera avancerade manövrer än att sitta blickstill och titta ut genom fönstet. Vilket innebär att det förstås inte blir något läst för pappa monstervakt heller (om man nu inte räknar eposen om Max, förstås).

Men nu ska jag alltså ut själv imorgon. Det var ett tag sen! Jag ska alldeles strax packa min ryggsäck. Jag kommer att fylla den med jobb-bestyr. Jag kommer att fylla den med skönlitteratur. Jag kommer att ladda min iPod. Jag kommer att vara rustad för att sysselsätta mig under en hel jävla tågluff snarare än bara en liten tur till Östergötland över dan. Åh, vad mysigt det ska bli! Åh, vad mycket jag ska få gjort! Vad ska jag ta med för reservbok nu då? Kanske två för säkerhets skull?

Den beska sanningen, att jag yr av sömnbrist kommer att slockna som ett ljus före Flemingsberg och sen vakna med nackspärr när det är dags att kliva av, det låtsas jag inte om sålänge.

Eller hommage är väl lite väl starkt kanske. Men lätt ett lätt charmat heja! i alla fall.

Jag satt på mitt andra konstituerande möte på en vecka igår. Den här gången handlade det om Nationella Dramaturgiatet (som inte är det minsta nazistiskt fast det låter lite så) som nu, efter att ha stekts i sin första informella form ska återuppstå som Ideell förening. Mötet igår var alltså det allra första årsmötet, och man kan tänka sig att det borde varit en rätt snabbt genomflaxad historia med klubban smattrande mot bordet. Finns ju liksom inga balansräkningar eller verksamhetsberättelser att gå igenom. Pang pang pang nu åker vi, liksom.

Nix pix, kan jag meddela.

Vid alla såna här möten finns, enligt min erfarenhet, några som är Föreningsmänniskor. Man känner i allmänhet igen dom på att dom ropar Sittande när det frågas efter förslag på mötesordförande och sen blixtsnabbt nominerar två justeringsmän. Och eftersom alla andra tenderar att vara  rent jävulskt obevandrade i hur sånt här ska skötas, så förvandlas Föreningsmänniskorna snabbt till rummets gravitationella centrum. Och det är ju skitbra i allmänhet. Dom har ordning på torpet, dom hittar lösningar, dom formulerar förtydliganden. Men dom är också fenomenala på att hitta oklarheter, höftningar och brott mot regelverket. Och har man då en interrimsstyrelse som är mera på nivån Öhm, jag vet faktiskt inte varför vi satte antalet ledamöter till just elva, men kan vi ändra på det nu eller måste vi vänta tills nästa årsmöte eller hur funkar det? så är det lätt att begripa att det blir omständligt, segt och emellanåt heelt outhärdligt.  När dom avsatta två timmarna var slut hade vi inte ens kommit igenom dom föreslagna stadgarna. Folk fick sticka för att hämta på dagis. Nya justeringsmän fick väljas. Kaffepausen utgick. It was mayhem.

Men nåt i mig tycker också att det finns nåt lite lite vackert (i ordets absolut mest generösa betydelse) i det här. För det finns alltid nån eller några som har örnkoll på det knastertorra läget. Och vi stackare som blir indragna, vi blir ju liksom tvungna att lära oss. Ingen av oss har läst Föreningslagen. Och let's face it, ingen av oss kommer att göra det. Ändå är det en vacker dag vi som sitter där, osande av pondus och säger Vi hade precis det här problemet på ett årsmöte i min pingisklubb för hundra år sen. Såhär är det: Vi KAN uppdra åt styrelsen att arbeta fram en modell för medlemsavgifterna. Vi behöver inte komma fram till nåt ikväll. Men då måste det tydligt framgå att det är årsmötets mening. Och så måste vi rösta om det då, såklart.

Det är som en slags modern muntlig tradition, nästan.

Läste i tidningen idag att Bettie Page är död. Vid 85 kan det ju knappast kallas att ryckas bort i förtid, men lite sorgligt känns det allt när ikoner går ur tiden.

Jag gillar Bettie för att hon är nåt så otroligt ovanligt som en pinuppa som mitt i allt sitt överexponerade helylle oskyldigt oförargliga ändå faktiskt får det att kittla lite. Hon är sexig på ett glimten-i-ögat-sätt som ingen annan 50-talsbrutta kommer i närheten av (Marilyn? Puh-lease!).

Dessutom verkar hon ha varit en jävligt cool person. Såg nån intervju med henne på ålderns höst. Hon ville inte visa sitt ansikte, inte för att hon skämdes utan för att hon inte ville göra sina fans besvikna (Och att hon hade fans, det hade hon fattat först nyss, när hon av en slump stötte på böcker i en bokhandel). Och det enda hon ångrade var att hon varit helnaken på en del bilder. Det trodde hon gud kanske hade synpunkter på, nämligen. SM-grejerna då? Nä, det var hon rätt säker på att gud var helt okej med.

Bilden kommer från www.vampress.com

Jag har bara ett syskon, men i gengäld har jag lyckats pricka in världens bästaste Broppan. Det finns dom som slentrianmässigt hävdar att syskon är nån slags superrelation alldeles gratis, blod är tjockare än vatten och allt det där. Fast så tror jag alla innerst inne vet att det inte är.

Jag tror att syskon är en fantastisk möjlighet, en straffspark på en nära relation om man bara tar hand om den. För ingen har man ju lika långa och lika referensramar med som ett syskon. Ingen har så potentiellt nära till samma våglängd. Men gratis och automatiskt får man det ickot. Man ska ha tur, men också vara beredd att jobba lite.

Min bror är tre år yngre än jag, och visst fanns det ett antal av år av jävelunge och retsticka där i början. Men sen han och jag krånglat oss igenom puberteten bägge två så har vi faktiskt bara blivit tajtare och tajtare och idag är han en av mina allra bästa vänner. Och dessutom en människa jag beundrar, älskar och är fruktansvärt stolt över. Idag är han doktor i politisk filosofi och spenderar sina dagar som gästforskare i Warwick med att platta till uppblåsta Oxford-lirare och hamra artiklar till prestigepublikationer.

Och det underliga är att det är först när jag ser på honom som det går upp för mig att jag blir äldre. Min trettioårsdag var inte hälften så bisarr att tugga i sig som hans, nu i somras. Är han trettio, den där lilla skiten? Han som läste Ringentrilogin back to back och sparade veckopengar som en otäck liten Joakim von Anka? Han som inte för sitt liv kunde fotograferas utan en skojig grimas förrän han blev typ tolv? Han som såg så jävla ung och liten ut när han sjöng i sitt punkband den där supermisslyckade spelningen i gymnasiets aula när publiken skanderade "tackåhej tackåhej" så jag bara ville rusa ner och ta honom i mina armar? Han som ringde mig mitt i natten efter sin första dumpning och fick mig att känna mig så jävla ledsen och så jävla utvald  samtidigt? Han som skrev C-uppsats om TV:s roll i the Simpsons? Som togs in som rekordung doktorand och kunde undservisa om Panoptikon innan han kunde göra en vettig köttfärssås?

Och där sitter han i mitt kök och leker med sin beundrande bror- och gudson, som tycker han är så jävla bra och rolig och schysst. Vadå, är han farbror alltså? Till...MITT barn?

Att se Broppan ta världen i besittning och inse att jag faktiskt ligger tre år framför, det är den tydligaste bilden av vuxenhet jag hittat.

Inspiration till det här inlägget kom härifrån. Och hommage á ett eller annat får bli en egen kategori från och med nu. Kom sen inte och påstå att jag är cyniker!

För er som aldrig har varit på en: Öppna Förskolan är alltså ett dagis som du besöker tillsammans med ditt barn. Det finns personal på plats, som ordnar lite aktiviteter och sköter leksaker och sånt. Men du ansvarar för din egen unges trivsel. Man kan värma lunch och äta där.

Och så sitter vi där på golvet eller vid bordet (för kaffe får man inte dricka bland barnen av uppenbara skäl), leker eller vakar eller servar. Tjingsar på nån annans unge som räcker en en plastkrokodil, medan vår egen demonstrerar hur bollbanan fungerar för nån mamma. Nån pappa har ingen koll eller lust över huvud taget och har näsan begravd i Metro medan hans knatte är på väg ut i kapprummet. Vi pratar om barnen såklart, Och vem är det här då? är en given samtalsöppnare, liksom Hur gammal är hon? eller Vad stadigt han går! Vi pratar faktiskt nästan bara om barnen. Vi jämför, skryter, oroar oss. Puttrar. Vi vet namnen på alla barnen som brukar vara där, men inte vad deras föräldrar heter. Jag är Elis pappa. Vi lånar ut blöjor till varann. Vi snuddar vid sport, politik och samhälle, men bara litegrann. Ibland är det sångstund och vi sitter och skäms i ring medan vi hummande sjunger att vi heter Karl-Oskar och bor i ett kärr.

Och det är så sjukt lätt att raljera över allt det här. Men någon har tänkt på att Trollet kanske vill pröva andra leksaker än dom som finns härhemma. Någon har tänkt på att det nog är bra för honom att träna lite på att vara i barngrupp innan han börjar riktiga dagis. Någon har tänkt på att föräldrar kanske behöver kunna gå nånstans och träffa andra vuxna människor ett par timmar ibland. Kaffe och hembakt bulle kostar tio spänn.

För mig är Öppna Förskolan svensk gråsosse-socialism när den är som allra allra vackrast.

Redan innan Trollet föddes satt Loppan och jag alltsomoftast själva hemma på helgkvällarna här i Huvudstadens södra förorter. Och även om det är grymt med DVD-boxar och Scrubs-avsnitt som man bara nästan kan citera utantill klockan 23.35 och sådär, så har vi emellanåt varit aningens trötta på att det är lögn (med en kniv!) att hitta på nåt med nån om man inte planerar två till fem veckor i förväg i den här stan. Då har vi tittat drömskt ut mot E4an, som via exotiska Jönköping och Borås tar en till Framsidan.

För i Göteborg, har vi tänkt, där träffas folk hemma hos varann och lagar mat lite spontant. Där ses man över en mitt-i-veckan-fika eller en tisdagsöl. Där kan man bara lyfta luren, och så svarar nån "Jamenförfaan, det är bara att komma över. Carlsson, Karusellflickan, Jochen och jag har köpt lite folkisar och ska se matchen, vi."

Sen har vi efter hand fattat att det kanske har mindre med själva Göteborg att göra än det faktum att vi var studenter allihop när vi bodde där. Att våra gamla klickar på den kanten faktiskt inte träffas och bakar bullar eller äter baklängesmiddag eller står värd för nördiga melodifestivaler eller anordnar underliga fester med tema "majs" sådär superofta numera. Ingen bor längre på kollektiven Struten eller Nollkollo.

Men sant är hursomhelst att fast det är åtta år sen Loppan och jag flyttade från Götet, så har vi fortfarande massor av goda vänner kvar där. Många av dom närmaste. Dom där man längtar efter ofta ofta ofta, och som man har en startsträcka kort som ett anabola-tålamod med. Det märktes inte minst den här helgen, och jag vill slänga dom slängigaste av slängkyssar åt alla vackra människor som sparkat inre som yttre höstlöv med mig.

Retro-Karin och Kalle som syns på bild längst ner hyste mig, bjöd mig på långa frukostar och natt-paella, recenserade GP:s baby-namnsflora med mig och lät mig dessutom kolla bloggen lite snabbt bara klockan halv tre på morgonen... Ola och Mia och jag gick på sedvanlig långpromenad i troligen varenda dunge som någorlunda liknar en skog i Göteborgs innerstad, avhandlande ämnen som sommarstuge-arvs betydelse för syskonsämja, lämpligheten i att odla mustsch när man ska träffa sin tilltänktas föräldrar, minoritetsspråkens ställning samt lite olika villor i Änggården som Mia (sååå roligt att få träffa dig!) eventuellt kunde tänka sig att förbarma sig över ;-)

Och på själva föreställningen dök  en hel packe människor upp, inklusive en hel bunt som jag inte alls hade räknat med. Han Den Störige och Tarja, Linka och Erik, Anna Röd, Jonas, Martin, Hedgren och Besse med lady -Kram på er alla! Att ni sen gav er fan på att sitta i två olika klickar vid två olika bord på Stage Door (jaja jag vet, ni känner inte varann egentligen), så att jag tvingades bli pubens enda minglare - oj, du nu kommer min mat därborta vid andra bordet, hold that thought, jag kommer om tjugo minuter - det må vara hänt.

Och så i förmiddags, tomatsoppa, Olles två-åringsomsorger och en nyfödd liten Tora hemma hos Anna och Micke. Fint! Inte utan att man blir liiite sugen på att ha ett 031-nummer igen - särskilt som det finns minst lika många till som inte hanns med den här trippen.

Fast sen kommer jag över bron härhemma efter fem timmars mjölkpallståg, och det lyser varmt i vår finfina lägenhet och i fönstret står Loppan och Trollet och vinkar - och då är jag trots allt på helt rätt plats här i världen.