1. Jag hittade vigselringen! Jag hade lagt den på ett ohyggerligt fiffigt ställe ovanpå en ljuslykta. Fråga mig inte varför. Jag tar den aldrig nånsin av mig igen.

2. Massa manus på Scenario blev skitkul. Jag fick bra respons och hade roligt själv, och känner mig så här dagen efter jävligt peppad på att bli klar med en förstaversion så fort det bara går. Regissören Wallander-Lasse har väntat tålmodigt i ett år och det vore schysst att kunna drämma in en informell reading på nåt hotellrum under teaterbiennalen. Extra plus i guldkanten: två av mina meddramatiker igår, Kommunist-Johanna samt Nikki, är såna som jag stöttat och bollplankat med. Såna där Unga och Lovande. Storebroderlig stolthet.

3. Efteråt gick jag med Mådan, Anna K, Snaran och Chäf-Malin och tog ett par öl. Jag drack två, men det räckte för att bli lite trevligt salongsberusad. Grönbete! En vanlig torsdag, man tackar!

Herrängsgården  - Här sjunger en kör, en sån där med en flinskallig dirigent iförd kort beige rock som vänder sig om och bockar mot publiken mellan varje nummer. Medelåldern är ungefär sextio. Dom är knäckande bra, jag får seriöst vällustrysningar på ryggen. Plötsligt upptäcker jag att en av altarna är en receptionist från Bruket. Hon strålar på ett sätt jag aldrig sett henne göra förut. Nu ser jag henne förmdligen mitt i sin stora passion i livet. Sånt är så jävla häftigt.

Herrängsgården - På det stora bålet, bestående av ris, sly och trasiga möbler, har dom tejpat fast ett stort blädderblocksark. På det står Vissa av våra grannar är oroliga för eldningsförbudet. Därför blir det tyvärr ingen brasa i kväll. Men vi har korv, sång och trevligt sällskap 18-21!!! Utropstecknen ser desperata ut. Runt bålet står barnfamiljer och utstrålar besvikelse. Jag har en distinkt känsla av att alla vet exakt vilka dom "oroliga grannarna" är. Jag har också en distinkt känsla av att några halvpackade familjefäder vad det lider kommer att tända det här bålet i alla fall.

Långängen - Vi går tjugofem minuter till, till Segeltorp. Här är det en jävla jättebrasa, tivoli, lotterier, godis i såna där giftiga färger och former som man inte riktigt ser nån annanstans och en kör som inte hörs där dom står på ett lastbilsflak. Samt, förstås, ljuv ungdomsfylla. Undrar hur många gånger det här replikskiftet har yttrats under svenska högtider?

Halvpackad fjortis: Jag såg din morsa därborta.

Helpackad fjortis (med vild panik i rösten): Skojar du !?

Hoppas ni hade en fin kväll allihop!

Hade ett jäkligt bra möte med en dramatiker idag. En gammal räv, vilket brukar kunna innebära låsta positioner och massa prestige. Men idag blev det istället ett rikt samtal där jag lyckades framföra mina synpunkter på hans manus på ett sätt som han kunde ta in och förhålla sig till. Och bemöta på ett sätt som jag kunde ta in och förhålla mig till. Vi klickade, vi fattade varann, han gick hem skrivsugen och peppad. Nästa version av pjäsen kommer att vara dubbelt så bra, minst. Jag är faktiskt jävligt bra på vad jag gör.

Idag var också första gången på evinnerligheter som alla var på plats samtidigt på dramaturgiatet. Gustav, Mådan, Anna K och jag i samma rum! En lätt air av hjärntrust, kan jag meddela. Och mer än aning vibbar av tomtarnas verkstad ur Kalle Ankas julafton. Vi är ett bra gäng.

Och efter att ha stångats med Nicola Barker i nästan två månader har jag nu, som kontrast, slagit i mig en roman på två dagar. Det rör sig om Utslag av oro av Mark Haddon. Den är inte det originella mästerstycke Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är, men slukig och sprudlig och öm och rolig. Jag gillar nog framförallt att den är så solidarisk med alla människorna den skildrar, även när dom är jävligt oense, eller inte alls förstår varann. Det är en bok som vägrar välja sida, eller som snarare väljer alla sidor, och det är djupt sympatiskt. Ikväll läser jag ut den. Mys.

På den lista jag i besk självinsikt kallar Mina goda föresatsers kyrkogård finns hela uppsjöar med tråkiga saker som jag i svaga ögonblick lovar mig själv och Loppan att ta tag i till helgen. Den är i stort sett oförändrad sedan jag sist skrev om den, i december. Men igår dunkade jag in stora skafferistädningen, komplett med genomgång av datummärkningar, urtrorkning och minutiös sortering. Nu är skafferiet, för att använda Olas uttryck, tammefan preussiskt ordnat. Och då får ni ändå tänka er en preussare med en kniv! (Är det nån som känner att dom behöver pärlsocker får ni för övrigt höra av er. Vi har ungefär hundra öppnade paket) Som om detta inte vore nog sprang jag som en Ratatosk med skolios fram och tillbaks till återvinningscentralen med allt som samlats i kassar, på balkongen och under diskbänken. Vår pappersinsamling består numera av dagens tidning. Punkt. Och! Som basker på tanten släpade jag dessutom iväg all pant till konsum, inklusive tombacken som stått på balkongen sen julen. Nänänä, inte julen som just gick. Julen nollsju.

Dom har sopat trottoarena rena från grus i vår förort. Det är och förblir bästa vårtecknet, snödropparna får ursäkta. Så snabb man känner sig. Så lätta stegen blir!

Och medan Loppan var på sitt livs första föräldramöte på dagis hade Trollet och jag en av våra finaste kvällar på länge. Pannkaksmiddag, lite Fem myror på DVD, lite högläsning. Och framförallt en komplicerad och mycket fysisk lek på stora sängen som inbegrep kastade bollar, brottning, låtsat ointresse, kittling och hängande uppåner och som fick Trollet att skratta sig fördärvad i en timme. Han slocknade som ett ljus när jag stoppade honom i säng, trots sommartidsomställningen. Jag dricker mitt kaffe ur Världens bästa pappa-muggen ikväll.

Vi åkte till Naturhistoriska Muséet i lördags. Trollet skulle få titta på uppstoppade djur och dinosaurieben, och vi skulle vandra längs memory lane. Jag var där mycket när jag var liten, och minns oändliga salar med uppstoppade insekter i montrar. (Det har hänt en del med musée-pedagogiken sen dess, kan jag meddela) Loppan har varit där ett par tre gånger och har starka minnen.

Nu var vi inte ensamma om den här idén. Halva Ståkkålms småbarnsmaffia tyckte också att uppstoppade djur en regning lördag i mars var precis vad doktorn ordinerade. Liksom samtliga gruppboenden, och vad det verkade, ett par fritänkande socionomer inom missbruksenheten. Väntetiden till att komma fram till biljettkassan var över timmen.Tack och hej sa vi.

Och omlokaliserade till Historiska muséet istället, två tunnelbanestopp tillbaka in mot stan. Inte riktigt lika barnvänligt, men den där tunga ekkänslan jag minns från min barndoms besök var ändå betydligt uppluckrad. Vi hade en skitfin dag. (Trollets favorit var att springa upp och ner i en handikappramp, för övrigt. Det kunde han ha hållit på med ännu) Här är några fragment:

1) Caféet är knappt halvfullt, men dom tre jätteunga tjejerna som jobbar lyckas ändå vara sjukt stressade. Deras små handtextade skyltar framför bakverk och mackor står helt åt helvete och pekar åt alla möjliga håll. Dom glömmer beställningarna i samma ögonblick som dom tar emot dom. Dom säger saker som Din macka kommer alldeles strax, du kan gå nu utan att mena nåt illa. Kön är dubbelt så lång som antalet gäster i lokalen. Trion flaxar runt som yra höns bakom disken och krockar med varann.

2) I det gyllene overkill som är guldrummet (monter efter monter med glänsande skatter dom hittat i företrädesvis gotländska åkrar) möter jag en liten kille som går motsatt varv. Han tittar pliktskyldigt en millisekund i varje monter och muttrar entonigt guld guld guld guld. Jag förstår honom.

3) I foajéns lilla pysselhörna (Rita en viking!), precis innan kassan har en farsa i dyr rock parkerat sin son och hans kompis. Själv har han satt sig på hövdingatronen och tvärsomnat. Kanske är han sjukt bakfull. Kanske är han full. Kanske är han bara väldigt trött. I vilket fall som helst är han inte närvarande. Sonen försöker desperat hålla honom vaken med ideliga frågor, med nåt lätt gråtfärdigt i rösten. Pappan svarar först enstavigt, sen inte alls. Till slut ger pojken upp, ritar med sin kompis, kastar bara korta blickar åt sin sovande pappa emellanåt. Han rör sig inte. Det är rätt hjärtskärnade att se. Jag har ingen aning om dom ens har varit inne på muséet.

- Albysjön. (Det är så vackert när landskapet plötsligt öppnar sig bland tunnlar och miljonprogram. Vattnet är sig aldrig likt från dag till dag, och den skogsklädda horisonten med skidbacken är tillräckligt långt bort för att man ska kunna andas lite djupare. Den här utsikten är min dagliga present. Det är enda stället på trettiofem minuters resa då jag egentligen lyfter blicken.)

- En liten finsk tant i Hallunda som jag kunde hjälpa. (Hissen på tunnelbanestationen hade fastnat på bottenvåningen på grund av att dörren inte gått igen, och hon tog sig inte ner med sin rollator. Hon var inte särskilt trevlig egentligen, och efter att ha stängt dörren därnere vet jag inte hur det gick. Men bara känslan att få börja dagen med en god gärning gjorde ju att man stegade in på jobbet med fjädrande steg, visslande Scouting for boys.)

- En bedårande, sprillans nybakad busschaufför. (Som fortfarande uppenbarligen tycker att jobbet är spännande och varierat. Han hälsade med ett leende hejhej på alla som klev ombord, kollade månadskortet noggrannt och smilade dessutom när han körde så det syntes i backspegeln. Han var kanske tjugotvå och hade dessutom knallrosa hår. Bara en sån sak. )

Frågar sig den visuellt orienterade läsaren: Är det inte lite väldigt mycket bara text nu igen?

Jo. Imorgon blire EFIT.

I vår jevvla förort har Tipp-Topp konkat. Nu pågår en extremt utdragen upp till 90%-rea, likt en strandad vals flappande med fenorna. Det innebär att det bara är PrisExtra och "Den där som ligger mittemot Konsum" kvar. Fruängen var uppenbarligen inte stort nog för tre butiker som säljer tysk hundmat, turkisk tandkräm, tre behåar för 59 kronor, schampoo i storpack, bisarra badrumsmattor, servietter med snuskiga tryck, lampor i form av piratskepp i formgjuten plast och taskigt målade leksaker som heter sånt som Action night rats eller Knights fighting beasts of evil. Men två butiker med ambitionen av vara nåt slags krajig variant av Harrods tycks det finnas kundunderlag för då eller?

Trollet har börjat lukta dagis. När vi kom hem efter att jag hämtat honom idag luktade han som nån som var på besök. Alltså inte illa eller konstigt! Bara en annan lukt i hans kläder. Jag har en son som är ifrån mig länge nog för att jag ska kunna känna att han luktar annorlunda. Så kan början på en frigörelseprocess också beskrivas.

Och så har centralfläkten, placerad på vinden rakt ovanför vår lägenhet börjat gnälla igen. Det bör vara nån slags rem som är lös eller av. Än så länge är det bara ett litet konstant wiwiwiwiwiwiwiwiwi som hörs tydligast på toaletten. Men vi är vid det här laget luttrade efter att ha att igenom det här minst två gånger förut. Nästa fas är ett flappande floflofloflofloflo innan det regelrätta dunkandet tar vid badump badump badump om nån vecka eller så. Vid det laget hörs det i hela trappuppgången, och samtliga hyresgäster höjer troligen blickarna mot taket och undrar vad i helvete dom där längst upp pysslar med. Nån afrikansk trumrit? Eller är det ungen deras som slutligen gått över gränsen med sin IKEA-bultbräda? Och innan ni undrar; johodå, vi SKA ringa det första vi gör imorgon bitti. Men vi hyser inget hopp om att Jarmo och hans lökiga crew ska få några som helst tummar ur något som helst rektum innan det har passerat gränsen till vad som är möjligt att somna till. En eller ett par muttrande Men detta är ju fan inte klokt med en kniv!-nätter lär det bli.

Imorgon blir det EFIT-blogg! Bilder, bilder, massor med bilder!

Man läser böcker. Man läser käcka magasin. Man diskuterar tills timmen blir sen. Man går på profylaxkurs och skriver förlossningsplan. Man pratar med kloka människor ur äldre generationer. Man pratar med alla vänner som kan tänkas ha nåt att komma med. Man pratar med Försäkringskassan. Man räknar och vrider och vänder och rannsakar. Men en del saker kan man helt enkelt inte förutse förrän man står till armhålorna i dom.

Jag, numera gammal i gården, säker i sadeln, stadig på sjöbenen, luttrad, garvad och läderartad, bjussar här på tre såna empiriska insikter - den senaste så ny som från i eftermiddags. Kom sen inte och påstå att jag inte bryr mig om er!

Det finns ingenting som heter "favoriträtter" hos ett litet barn. Dom "säkra kort" jag försöker med ratas ofta bryskt. Det som i förrgår gick ner grabbnävsvis går nu inte ens att tvinga över underläppen. Medan banan (som han ju haaatar konstigt nog!) plötsligt är det godaste som finns, gröt är toppen och kall kokt broccoli är inte dumt det heller. Tumregeln är: ligger det på tallriken är det troligen fel. Att försöka jobba utifrån kontinuerliga mönster är att skjuta sig i foten med en rostig musköt. Tänk kvantmekanik och fraktaler.

Det är fullt möjligt att få hudförhårdnader på knäna. Jag spenderar i runda slängar en tredjedel av min vakna tid på knä - borstar tänder, leker med klossar eller lego, samlar ihop klossar eller lego, kryper och jagar, kryper och jagas, läser bilderböcker eller kastar bollar omkring mig. Knappt ett och ett halvt år senare är spåren tydliga. Det går att riva vitlök på mina knäskålar.

Dina ytterkläder ser ut som att du sover under en gran nånstans (NY!) I det grisväder som råder under stora delar av året här i kalla nord kan du kallt räkna med att nån sån period kommer att inträffa när din knatte är ny på fötterna. Trollet tycker numera att det är astrist att sitta i vagnen, men trillar alltsomoftast på rumpan i sitt djärva upptäckande av närmiljön. Eller måste lyftas för att det kommer en hund eller en moped eller ett gäng raska stavgångare. Eller ska sättas i vagnen fast han inte vill, när det tagit fyrtiofem minuter att gå tvärsöver gården och affären snart stänger. I samtliga dessa fall kan du kallt räkna med ett par geggiga stövlar som trampar rytmiskt mot din rock, medan ett par vattenpölskladdiga vantar klappar eller slår dig på kragen. Alltså, min ser förjävlig ut.