Narnigrin skriver på sin blogg om hur hon blir obegripligt emotionell när hon ska ta avsked, även om hon inte ens känner eller bryr sig om dom hon skiljs från. Värre: i det sista fallet accentuerar det faktum att hon INTE känner dom hon delat korridor med i ett år nånting hos henne själv - exakt hur avskärmad och socialt skygg hon varit.

Jag är lite likadan. Jag var på vippen att börja snörvla när jag kramade om Fröken Grekland och Fröken Spanien och rufsade den andre åldermannen Theo i håret på Trollets sista Öppna förskolan-besök i onsdags. Och idag har jag gått omkring med en högtidlighet i kroppen och en tom känsla i magen. Som egentligen har väldigt lite med sakernas egentliga tillstånd att göra. Ingen ska försvinna. Ingen ska byta roller radikalt. Ingenting ska i grunden förändras. Jag ska inte ens ta avsked av en enda jäkel, utan bara nåt så abstrakt som en period.

Men ändå. Idag var min sista dag på den här niomånaders pappaledigheten med min älskade son. På måndag går jag till jobbet. Och tisdag och onsdag är jag visserligen på dagis och skolar in, men nånting är annorlunda. Sviten är liksom bruten.

Den där tomma känslan i magen har förstås att göra med att han, lillkillen, Trollungen, ska börja fixa det utan oss föräldrar. Att det inte är jag som kommer att trösta honom om han är ledsen. Men också att det inte är jag som kommer att få höra hans kvillriga skratt eller se hur det glittrar i hans ögon eller höra honom besegra ett motspänstigt nytt ord - i alla fall inte förrän efter klockan tre på eftermiddagarna.

Den tomma känslan har att göra med att jag vet att jag kommer att längta efter honom och efter våra vardagar tillsammans.

Och den tomma känslan har att göra med att jag (precis som Narnigrin) är hård mot mig själv när jag tänker tillbaka på den här tiden. För visst skulle man kunnat göra mer, utnyttjat tiden bättre. Herregud, det har funnits tillfällen när han stått och dragit mig i byxbenet och jag suckat Men kan inte pappa bara få blogga färdigt då!? Samtidigt, nåt rätt måste jag ha gjort, för det kärleksband jag har med min son är starkt och självklart och ömsesidigt. Pappor som inte tar/kräver halva ledigheten sjabblar bort nåt fantastiskt.

Jag är och förblir en ältare, men i det stora hela går jag ur den här otroliga perioden i Trollets och mitt liv rak i ryggen och full av tacksamhet. Och nu, mina vänner, blir det lite smetigt härovan...

 

Tripletmama

31 januari 2009 04:50

Lill-trollet ar ett lyckans litet troll som fatt vara hemma med bade mamma & pappa! Nu far ni skaffa ett mini-troll! Kram!

 

Anders

31 januari 2009 22:30

Triplet-eM - En så kallad win-win-win-situation! Mini-troll: Jösses. I'll keep you posted.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

narnigrin

1 februari 2009 19:13

*gapar storögt* Jag blev länkad! Har jag alltså en -riktig- blogg nu? En sån som har -läsare-? *snyftar lyckligt*

Ang ämnet: Det är bra konstigt, det där. I mitt fall verkade det sitta stenhårt i huvudet, men utan minsta förankring i verkligheten, för när jag väl skulle ge mig av (efter bara ett HALVår, faktiskt) blev det minsann kramar och hejsan från människorna jag inte kunde namnen på, och löften om att leta reda på varandra på Facebook (samt ett nästan oförskämt långt mail från en finsk kille som jag snackade med alldeles för lite IRL). Jag antar att det inte riktigt är samma grej med dagisfröknar ...

http://blog.erikanilsson.eu

 

Anders

1 februari 2009 22:09

Narnigrin - Du får väl se länkningen som en utflyttningspresent ;-)

Jag tror det är nåt med själva avskedssituationen som är så stressande att man blir tillfälligt sinnesförvirrad. Facebook är ju för övrigt ett oöverträffat sätt att låtsas som att man håller kontakten. Den nyaddade sjunker snart spårlöst ner i det sediment som är ens trehundra andra "vänner", samtidigt som illusionen upprätthålls. Framsteg, kallar jag sånt!

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...