Hade ett jäkligt bra möte med en dramatiker idag. En gammal räv, vilket brukar kunna innebära låsta positioner och massa prestige. Men idag blev det istället ett rikt samtal där jag lyckades framföra mina synpunkter på hans manus på ett sätt som han kunde ta in och förhålla sig till. Och bemöta på ett sätt som jag kunde ta in och förhålla mig till. Vi klickade, vi fattade varann, han gick hem skrivsugen och peppad. Nästa version av pjäsen kommer att vara dubbelt så bra, minst. Jag är faktiskt jävligt bra på vad jag gör.

Idag var också första gången på evinnerligheter som alla var på plats samtidigt på dramaturgiatet. Gustav, Mådan, Anna K och jag i samma rum! En lätt air av hjärntrust, kan jag meddela. Och mer än aning vibbar av tomtarnas verkstad ur Kalle Ankas julafton. Vi är ett bra gäng.

Och efter att ha stångats med Nicola Barker i nästan två månader har jag nu, som kontrast, slagit i mig en roman på två dagar. Det rör sig om Utslag av oro av Mark Haddon. Den är inte det originella mästerstycke Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är, men slukig och sprudlig och öm och rolig. Jag gillar nog framförallt att den är så solidarisk med alla människorna den skildrar, även när dom är jävligt oense, eller inte alls förstår varann. Det är en bok som vägrar välja sida, eller som snarare väljer alla sidor, och det är djupt sympatiskt. Ikväll läser jag ut den. Mys.

På den lista jag i besk självinsikt kallar Mina goda föresatsers kyrkogård finns hela uppsjöar med tråkiga saker som jag i svaga ögonblick lovar mig själv och Loppan att ta tag i till helgen. Den är i stort sett oförändrad sedan jag sist skrev om den, i december. Men igår dunkade jag in stora skafferistädningen, komplett med genomgång av datummärkningar, urtrorkning och minutiös sortering. Nu är skafferiet, för att använda Olas uttryck, tammefan preussiskt ordnat. Och då får ni ändå tänka er en preussare med en kniv! (Är det nån som känner att dom behöver pärlsocker får ni för övrigt höra av er. Vi har ungefär hundra öppnade paket) Som om detta inte vore nog sprang jag som en Ratatosk med skolios fram och tillbaks till återvinningscentralen med allt som samlats i kassar, på balkongen och under diskbänken. Vår pappersinsamling består numera av dagens tidning. Punkt. Och! Som basker på tanten släpade jag dessutom iväg all pant till konsum, inklusive tombacken som stått på balkongen sen julen. Nänänä, inte julen som just gick. Julen nollsju.

Dom har sopat trottoarena rena från grus i vår förort. Det är och förblir bästa vårtecknet, snödropparna får ursäkta. Så snabb man känner sig. Så lätta stegen blir!

Och medan Loppan var på sitt livs första föräldramöte på dagis hade Trollet och jag en av våra finaste kvällar på länge. Pannkaksmiddag, lite Fem myror på DVD, lite högläsning. Och framförallt en komplicerad och mycket fysisk lek på stora sängen som inbegrep kastade bollar, brottning, låtsat ointresse, kittling och hängande uppåner och som fick Trollet att skratta sig fördärvad i en timme. Han slocknade som ett ljus när jag stoppade honom i säng, trots sommartidsomställningen. Jag dricker mitt kaffe ur Världens bästa pappa-muggen ikväll.

Ärligt talat. Rubriken på förra inlägget är tamefan det sorgligaste jag har sett. "Tre ögonblicksbilder från Historiska Muséet"!? Det låter ju förihelvete som eder bloggare är en socialt handikappad fyrtiofemåring som bor med sin bittra och dominanta mor i sitt barndomshem, där idolbilderna på Thor Heyerdal och airfixmodellerna i taket hänger kvar i pojkrummet. Det skulle förstås ha stått Sen jik vi på myseum. Eller möjligen Tre (såvitt jag kan bedöma) orelaterade händelser. Men fan inte ögonblicksbilder och Historiska muséet i samma mening. Det knastrar mellan tänderna. Jag ber så mycket om ursäkt.

Vi åkte till Naturhistoriska Muséet i lördags. Trollet skulle få titta på uppstoppade djur och dinosaurieben, och vi skulle vandra längs memory lane. Jag var där mycket när jag var liten, och minns oändliga salar med uppstoppade insekter i montrar. (Det har hänt en del med musée-pedagogiken sen dess, kan jag meddela) Loppan har varit där ett par tre gånger och har starka minnen.

Nu var vi inte ensamma om den här idén. Halva Ståkkålms småbarnsmaffia tyckte också att uppstoppade djur en regning lördag i mars var precis vad doktorn ordinerade. Liksom samtliga gruppboenden, och vad det verkade, ett par fritänkande socionomer inom missbruksenheten. Väntetiden till att komma fram till biljettkassan var över timmen.Tack och hej sa vi.

Och omlokaliserade till Historiska muséet istället, två tunnelbanestopp tillbaka in mot stan. Inte riktigt lika barnvänligt, men den där tunga ekkänslan jag minns från min barndoms besök var ändå betydligt uppluckrad. Vi hade en skitfin dag. (Trollets favorit var att springa upp och ner i en handikappramp, för övrigt. Det kunde han ha hållit på med ännu) Här är några fragment:

1) Caféet är knappt halvfullt, men dom tre jätteunga tjejerna som jobbar lyckas ändå vara sjukt stressade. Deras små handtextade skyltar framför bakverk och mackor står helt åt helvete och pekar åt alla möjliga håll. Dom glömmer beställningarna i samma ögonblick som dom tar emot dom. Dom säger saker som Din macka kommer alldeles strax, du kan gå nu utan att mena nåt illa. Kön är dubbelt så lång som antalet gäster i lokalen. Trion flaxar runt som yra höns bakom disken och krockar med varann.

2) I det gyllene overkill som är guldrummet (monter efter monter med glänsande skatter dom hittat i företrädesvis gotländska åkrar) möter jag en liten kille som går motsatt varv. Han tittar pliktskyldigt en millisekund i varje monter och muttrar entonigt guld guld guld guld. Jag förstår honom.

3) I foajéns lilla pysselhörna (Rita en viking!), precis innan kassan har en farsa i dyr rock parkerat sin son och hans kompis. Själv har han satt sig på hövdingatronen och tvärsomnat. Kanske är han sjukt bakfull. Kanske är han full. Kanske är han bara väldigt trött. I vilket fall som helst är han inte närvarande. Sonen försöker desperat hålla honom vaken med ideliga frågor, med nåt lätt gråtfärdigt i rösten. Pappan svarar först enstavigt, sen inte alls. Till slut ger pojken upp, ritar med sin kompis, kastar bara korta blickar åt sin sovande pappa emellanåt. Han rör sig inte. Det är rätt hjärtskärnade att se. Jag har ingen aning om dom ens har varit inne på muséet.