Jag uppdaterar noga. Imorgon kommer

dom tidningläsande horderna. Känner mig som en

marulk, fejkbetet svängande över dödskäften.

(Bilden härifrån: http://www.math.temple.edu/~wds/homepage/OmoUtil.html

Fotograf okänd. Fyttihelvete så redig jag kan vara då.)

Eller hommage är väl lite väl starkt kanske. Men lätt ett lätt charmat heja! i alla fall.

Jag satt på mitt andra konstituerande möte på en vecka igår. Den här gången handlade det om Nationella Dramaturgiatet (som inte är det minsta nazistiskt fast det låter lite så) som nu, efter att ha stekts i sin första informella form ska återuppstå som Ideell förening. Mötet igår var alltså det allra första årsmötet, och man kan tänka sig att det borde varit en rätt snabbt genomflaxad historia med klubban smattrande mot bordet. Finns ju liksom inga balansräkningar eller verksamhetsberättelser att gå igenom. Pang pang pang nu åker vi, liksom.

Nix pix, kan jag meddela.

Vid alla såna här möten finns, enligt min erfarenhet, några som är Föreningsmänniskor. Man känner i allmänhet igen dom på att dom ropar Sittande när det frågas efter förslag på mötesordförande och sen blixtsnabbt nominerar två justeringsmän. Och eftersom alla andra tenderar att vara  rent jävulskt obevandrade i hur sånt här ska skötas, så förvandlas Föreningsmänniskorna snabbt till rummets gravitationella centrum. Och det är ju skitbra i allmänhet. Dom har ordning på torpet, dom hittar lösningar, dom formulerar förtydliganden. Men dom är också fenomenala på att hitta oklarheter, höftningar och brott mot regelverket. Och har man då en interrimsstyrelse som är mera på nivån Öhm, jag vet faktiskt inte varför vi satte antalet ledamöter till just elva, men kan vi ändra på det nu eller måste vi vänta tills nästa årsmöte eller hur funkar det? så är det lätt att begripa att det blir omständligt, segt och emellanåt heelt outhärdligt.  När dom avsatta två timmarna var slut hade vi inte ens kommit igenom dom föreslagna stadgarna. Folk fick sticka för att hämta på dagis. Nya justeringsmän fick väljas. Kaffepausen utgick. It was mayhem.

Men nåt i mig tycker också att det finns nåt lite lite vackert (i ordets absolut mest generösa betydelse) i det här. För det finns alltid nån eller några som har örnkoll på det knastertorra läget. Och vi stackare som blir indragna, vi blir ju liksom tvungna att lära oss. Ingen av oss har läst Föreningslagen. Och let's face it, ingen av oss kommer att göra det. Ändå är det en vacker dag vi som sitter där, osande av pondus och säger Vi hade precis det här problemet på ett årsmöte i min pingisklubb för hundra år sen. Såhär är det: Vi KAN uppdra åt styrelsen att arbeta fram en modell för medlemsavgifterna. Vi behöver inte komma fram till nåt ikväll. Men då måste det tydligt framgå att det är årsmötets mening. Och så måste vi rösta om det då, såklart.

Det är som en slags modern muntlig tradition, nästan.

Efter att ha dammat ner oss duktigt på lekplatsen (jag säger det igen, en sak dom glömmer att berätta för en när man skaffar barn är att man konstant kommer att vara skitig eftersom man lyfter sin smutsiga/ dammiga/ leriga/slemmiga unge) satte jag ett milt protesterande Troll i vagnen och började baxa mot centrum. Hans gunga litegrann bemötte jag med ett resolut Nämen Trollet, nu ska vi handla mat och sen ska vi gå hem och äta mellis. Varpå ungen, resignerad och dessutom trött och hålögd, börjar en liten gnölig visa som går ut på att han entonigt upprepar mantrat handla lite maaat handla lite maaaat.

Enda problemet är att vi ska till Systemet innan mataffären. Och där luggar jag runt bland rödvinet med en unge som ser trött och tragisk ut och som dystert mässar handla lite maaat, handla lite maaat.

Det är fan som plankat direkt ur förordet på den där Gamla tanter lägger inte ägg.

Trollet var ju pigg igår, trots en gnutta feber och siffran elva under näsan. Och när han började klättra på väggarna och jag höll på att somna över legot, så flyttade vi det rafflande vardagsäventyret ut på gården.

Det finns en rätt fin lekpark även på vår gård. Anledningen till att vi hänger i parkleken Vippan efter dagishämtning är att där finns det lite annat folk och andra barn. Samt småbarnsgungor, för det har vi inga här hos oss. Men idag, med det allmänna betalande min VAB-ersättning, kändes det inte okej att kajka iväg för långt. Således stannade vi strax utanför porten.

Och Trollet åkte själv i stora rutschkanan för första gången! Småkanor och mellanstora har han bemästrat i flera månader. Uppenbarligen slipar han på tekniken på dagis på dagarna, för han blir bara vassare och vassare. Men det här är en sån där riktigt stor, med puckel mitt på, sju gånger så hög som Trollet. Jag tänkte att han skulle våga begå en premiäråktur om han fick göra det i mitt knä, men när vi satt oss i läge gnällde han nä-ä.

-Okej Trollet, ska vi gå ner då? sa jag.

-Själv, sa han, satte sig, tog värdigt in stupet i nåt tiotal sekunder, åkte sen ner som han aldrig gjort annat, landade på fötterna och sa Pappa åka.

Så då åkte jag, slog arslet i puckeln, ryggen sa knak (fast bara halvknak) och sen landade jag som en skadskjuten kråka. Trollet såg skeptisk ut.

Slagit i arsulet har jag ju dock bevars gjort förut. Min vardagspremiär är istället att jag igår gjorde min första intervju i egenskap av bloggare. Medan Trollet sov middag ringde det en människa från UNT och ville ställa några frågor. Jag vill inte vara skrytig, men jag har gjort några intervjuer i egenskap av dramatiker. Och jag således förutsatte att man ville veta min syn på sammanslagningen av DI och Teaterhögskolan eller nåt slikt. Nix pix. Du skriver ju den här pappabloggen Med en kniv säger människan och jag tappade hakan. Jag menar, kom igen. Jag har knappt hundra läsare om dagen. Hon måste ju ha slumpgooglat.

I alla fall ville hon fråga lite om min syn på föräldraskap och stress och gnäll. Och jag brakade väl loss jag, min vana trogen, och var fantastiskt verserad och glimrande som vanligt. Och dessutom troligen rörig och för snabb - för när texten (ynkans tusen tecken, så hon hade ju ingen lätt uppgift) kom i mailen för påseende så var det ju inte så jättemycket man kände igen som sina ord, nej. (Så brukar det förresten vara, jag tror att jag gjort två eller tre intervjuer som jag blivit helt nöjd med. Max. ) Jag bad att få stryka en del grejer som jag aldrig skulle ha tagit min mun, och att få ändra en del andra utsagor som blivit betydelseförskjutna. Inte så många - men på tusen sketna tecken ser det ju ändå ut som man gått fram med en fet röjsåg.

Kanske lackar hon ur och kör texten som den är på torsdag. I så fall vill jag göra mina Uppsalabaserade Fridor, Iglar, Celinor, Spovar et consortes uppmärksamma på att jag NEJ NIX NÄGGUM ICKE sagt förnumstiga saker som Min pappaledighet gav mig perspektiv på vad som är viktigt i livet eller Du duger som förälder precis som du är. Tro mig, snälla.

VAB:ade idag. Trollet var risigare igår, men hade nån grads feber när han vaknade och snorade en del. Hyggligt pigg och nyter, men inte dagismässig.

Det var första dagen på flera månader som jag var själv med Trollet en hel dag, och herrejävlar säger jag bara. Så! Jävla! Seg! Kändes som jag hade helt slut på idéer vid typ halv ett och sen fick stackars Trollet dra hela det kreativa lasset själv. Jag satt mest i närheten och försökte tappert komma med uppmuntrande tillrop. Och lät ungen se på tok för mycket film.

Det var en lång dag i dag, folkens. Och ändå hann jag inte med ett skit, känns det som. Jag som brukade kunna jonglera upptåg, närhet, tröst och hushållsarbete med en närmast provocerande lätthet kände mig idag mest som en lätt empatistörd och bortkommen pappa i en amerikansk femtiotalsförort. Disken var tagen när Loppan kom hem från jobbet, men annars såg här ut som fan faktiskt.

Så går det när man inte jobbar med det på heltidsbasis! Jag tycks ha tappat mina moves alldeles.

April är inte bara varannandagsväder, det är varannandgsbloggning också. Max. Jag ber dom värda och tålamodsprövade läsarna om tillgift för dessa ytterligare tre dagar av bloggskugga. Men det har varit en rätt intensiv helg. Jaså, hurdå? Jo förståru, jag och Loppan har (tadaaaa) köpt vår första bil.

Svärföräldrarna brakade in på fredagskvällen med uppkavlade ärmar och en packe Blocket-annonser under armen.  Svärfar Stenis är yrkeschaufför och hade således tilldelats rollen som Han Som Har Koll. Svärmor Eva skulle till sin förtjusning agera Troll-vakt under dom timmar då vi andra skulle snurra runt i olika industriområden. För naturligtvis är det hopplöst att köpa bil om man inte har bil. Bilhandlare ligger inte i ärheten av några jädrans tunnelbanestationer inte, det ska man fan inte inbilla sig. Hade vi försökt göra motsvarande svep som det vi avverkade nu i lördags med kommunala färdmedel så hade vi haft att göra i tre eller fyra helger (och då hade såklart det som visade sig vara intressant hunnit bli sålt sen förrförra helgen, och så hade vi fått börja om).

Ta det lugnt, jag ska verkligen inte trötta er med en massa detaljer kring familjens festliga odyssé i bilbranschen. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns en del helt sjuka jävla byggen till bilcentra runtom Stockholm, där en helt alternativ, knullputsad verklighet råder (min favorit är nissen på BMW, dit vi tittade in i den futila förhoppningen att kanske hitta nåt som kommit in som inbyte. När vi, efter att ha defilerat förbi en rad med lättbegagnade sport-BMW:ar för uppemot 700 000, frågade om det var allt som fanns inne, powerburpade han och sa Ja ni vet, det är bilbrist i Sverige idag.). Det finns också en del riktigt ruttna biltorg som känns som nåt ur en dålig gangsterrulle, med mekaniker i hårnät och endast två övervärderade begagnade bilar inklämda mellan krockvraken.

Jag kan meddela att ryktet om att det är köparens marknad som råder för närvarande tycks vara betydligt överdrivet. Flera försäljare var inte beredda att backa en ångström, fast det innebar att dom blev utan försäljning. Vi är inga prutfantomer nån av oss (även om jag, när det väl drog ihop sig till affär på söndagen, åtminstone hade tillräckligt med bekymmersrynkor i pannan för att få loss sex däck), men inte alldeles stjärnögda heller. När vi väl blev lite varma i kläderna kunde även Loppan och jag kasta ur oss snabba frågor om kamremsbyten och helgalvning och tjåsta tungt över stenskotten på huven.

Jag kan också meddela att begagnade bilhandlare är intill förvillelese lika vilka innesäljare som helst. Tjugotvåringar med tuppfrisyr och firmaslips. Inga knallgula kavajer och stetsonhattar här inte. Samt att deras små glasburar till fönsterlösa kontor i bilhallarna är bland dom sorgligaste arbetsplatser jag någonsin har sett.

På söndagen stod det i stort sett mellan två bilar. Vi åkte lite pingis emellan två handlare på samma industriraka och försökte söndra och härska, men det gick som sagt trögt. Till slut var det prosaiskt nog priset som avgjorde.

Vi är således sen igår rätt vimmlekantiga ägare till en djupröd Peugeot 307 kombi, en 04. På torsdag hämtar jag den. På fredag går premiärturen till faster Kickans 70-årsmingel i Uppsala och sen därifrån till Öregrund. Det känns konstigt och lite overkligt att vara bilägare. Och bra. Hej storhandling. Hej helgutflykter. Hej långfärder västerut. Inte hej pendling och vardagsslapphet och miljömonster. Inte inte inte!

Just nu sitter vi mest och funderar på vad hon ska heta. Så töntiga är vi.

Än skrivs det pjäser där den enda kvinnliga rollen är en lätt mystisk och skitsnygg prostituerad (som klär av sig naken tre gånger under pjäsens gång) som blir besatt av kärlek till en torsk för att han får henne att komma tre gånger under deras enda korta möte.

Ifall det nu var nån som inte trodde det.

Bostadsrättsföreningens styrelse, med armarna i

kors, hummar. Vi har "konstituerande möte". Utanför

har hela gårdsbelysningen just slocknat.