Var med Ulf och Helen på Bröderna Olsson igår. Premiär för mig. Trevlig kväll på trevligt hak med ingen mindre än sångaren i gamla Yvonne (minns ni dom?) bakom bardisken och två knäckande coola rockabilly-tjejer som jockade shoop shoop shangalang-musik. Samt i och för sig en snubbe som man kände bara letade efter nån att slå på käften (nysydd efter en flaska i skallbasen var han dessutom...) vid bordet intill, men det gick bra. Det slår mig hur sällan jag springer på bråkstakar numera, är väl ett ålderstecken så gott som något.

I alla fall, jag spenderade hela kvällen framåtlutad sittande i en mjuk soffa, och idag kommer ryggskottskänningen som ett brev på posten. Att jag spenderat rätt mycket tid framför datorn det sista spelar väl också in. Det sitter där i vänster skinka och strålar ner i benet och jag har ingen känsel i lilltån...och jag bara vet att om jag lyckas vrida till det på nåt sätt över huvud taget nu så smäller det. Med en kniv. Då blir det se ut som en vänsterparentes och känna som om nån kört upp ett spett i röven för hela pengen. Igen. Hurra. Faan, jag springer ju! Jag gympar ju! Jag stretchar ju! Är så helvetes satans trött på min sneda skitrygg.

Sitter nu som en eldgaffel framför datorn och bloggar med långsamma rörelser. Ack mina 92 läsare (eller hur många ni är nu), vad allt gör jag icke för er.

Man har en bild av sig själv som Berättare. Man tänker sig att när Trollet bara blir tillräckligt stort, då jävlar ska han få svepas in i dom klassiska Sagorna och Myterna. Han ska få möta gudar, hjältar, hjältinnor och oknytt, odugliga tredjebarn som triumferar i slutet, troll, häxor och jättar. Och man ska läsa sagorna, jodå, men man ska också berätta fritt. Skapa spänning bara med rösten och en snygg röd tråd.

Fast kan man det då? Man kan så fan visar det sig! I somras roade Loppan och jag oss under en långpromenad med att försöka kolla vilka sagor vi faktiskt kunde från början till slut. Det var inte många det. Typ Rödluvan, Snövit och möjligen Askungen. Men Guldlock, ska det inte finnas en story där, eller är det bara ett tröstlöst jämförande av storlekar? Eller Elddonet, nåt med hundar med stora ögon, men mer? Den fula ankungen vet jag hur den börjar och slutar, men vad händer i mitten? Törnrosa då? Klart man kan Törnrosa! Eller?

Okej, det var en gång en kung och en drottning som fick en liten prinsessa, och då skulle dom ju döpa henne såklart. Och det fanns typ tre häxor i det här kungadömet, och dom bjöd två av dom på dopet, fast den tredje var väldigt elak så hon blev inte bjuden. Då blev hon väldigt arg och svor att hämnas. Jaha, och så döptes ungen till Törnrosa och sen växte hon upp och en födelsedag så hade den elaka häxan klätt ut sig till en gammal söt kärring och kom och lämnade en slända i present. Men när Törnrosa stack sig på den här sländan så somnade hon och alla andra i slottet och sov i hundra år. Och det växte upp törnbuskar runt hela slottet och alla glömde bort det. Men en dag kom det en prins och han visste (av nån anledning) att därinne låg det en väldigt fin prinsessa i koma. Så han högg sig igenom alla buskar och inne på slottet sov alla, och allt var precis som för hundra år sen. Så hittade han Törnrosa och kysste henne och då vaknade hela slottet och då gifte dom sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

Det fattas några pusselbitar, va? Vem fan är prinsen? Varför har häxan väntat i arton år? Finns det nåt skäl till att det måste gå hundra år om det bara är att hacka sig igenom lite buskar?  

Eller var det sådär totalt dramaturgiskt låghalt? Är dom klassiska folksagorna i själva verket groteskt överskattade och fyrkantiga? Vilka sagor kan ni utantill?