En riktigt rolig grej med att vara ute i offentligen med Trollet är hur mycket kontakter han skapar. Man pratar med folk på tunnelbanan som tycker han är söt, han flirtar, leker tittut, pekar och drar i jackor högt och lågt, man trängs i hissar, man ber om hjälp nerför trappor och upp på bussar.

För det mesta är det trevligt. Men en kategori, som jag inbillar mig att man oftare träffar på som pappa än som mamma, är något äldre damer som är ohyggligt bekymrade över hur han har det, utlämnad åt sin säkert totalt puckade farsa.

Är han inte lite tunt klädd?

Blir han inte varm med mössa på sig?

Ska pappa åka hem med dig till mamma nu?

Och så gärna försöka etablera nåt slags bekymrat samförstånd med Trollet. JAG ser dig stackars liten. Jag blir fan helt vansinnig, men välmenande tanter kan man ju inte gå loss på. Värst av alla var kärringen som gjorde sig till tolk för Trollet. Vi var på hemväg, tråkigt att sitta när man vill stå upp, hunger på väg, lite gnälligt. Inte ledsen, men gnällig. Jag pratar, klappar, snart är vi hemma. Då hör jag hur nån med ledsen röst på barnspråk säger: Jag vill inte sitta i vangen för jag vill sitta i knät hos min pappa. Föståj inte han det? Nej det vill han inte. Det vill han aldrig. Han vill stå upp i vagnen. Kärringjävel. Sa jag då alltså inte. Utan ler lite sammanbitet som den ynkliga tönt jag är. Då tar hon hans hand och håller den. Jag är på din sida, och om bara din dumma pappa tillät så skulle du minsann få sitta i MITT knä. Hon håller Trollet i handen i typ fem stationer, härligt trygg och ömsint, medan han tittar förvirrat på henne. Och vad gör jag? Sparkar in löständerna på henne och skriker att hon ska ge faan i att kladda på mitt barn? Nix. Jag skriver ett blogginlägg.

Ventilen finns alltså för att hindra mitt huvud från att explodera. Med en kniv.

Antar att dom flesta som läser det här har en facebook-sida. Har ni den tämligen hopplösa flirt-appen Are YOU interested? Ni vet den där man får upp bilder på slumpvis valda facebookare och får säga om man går igång eller inte.

Jag hade nästan glömt bort den där appen när det härom veckan plötsligt började dyka upp "jajamensan jag är intresserad" från ett helt knippe bystiga nittonåriga amerikanskor i menande poser och små skimpiga klänningar. Och visst, jag hade precis bytt profilbild och är ju lite av ett kap om man gillar kutryggiga 33-åringar med stora näsor, men att det är nåt som inte stämmer med det där behöver man ju inte vara ett geni för att fatta.

Fast jo. För det var först när den tredje blonda hårmanen från Alabama ramlade in i "JA, oh JA"-korgen som den här killen började ana oråd. Innan så var det åtminstone en gnutta av Det var som fan, jaja det är klart den nya profilbilden är ju rätt fräsch.

Herregud vilken sopa man är.

I detta nu har min gamla pjäs Där tågen aldrig stannar för nån timme sen avslutat sin urpremiär på teaterhögskolan i Göteborg. Det är bisarrt att sitta på distans och inte ha en jävla aning om hur det har gått. Kollar facebook var tionde minut i förhoppningen att nån som var med ska ha skrivit nåt. Fet chans. Dom dricker skumpa och känner sig lite tomma just nu.

Hade såklart gärna velat vara där ikväll, men just premiärfester är jag egentligen gärna utan. Dom är alltid sjukt konstiga. Alla är sköra och går runt och söker bekräftelse som svampar och det blir liksom aldrig tillräckligt. Nu sa hon visserligen att hon verkligen gillar pjäsen, men hon sa inte att det är det roligaste hon nånsin gjort. Hon sa inte att detta är den text mot vilken hon kommer att mäta allt hon gör som skådis i framtiden. Hon tycker att det var okej, typ. Hon hatar sin roll, jag vet det. Hon kommer att sky mina pjäser som pesten i framtiden. Jag behöver en öl till.

Jag ser föreställningen nästa helg istället. Det är egentligen bättre, då är den ordentligt inspelad och möter en publik som är betydligt mera representativ än premiärernas blandning av bransch och hejaklack. Fast just nu undrar jag som fan hur det var.

Det slår mig att en av dom stora utmaningarna med att blogga för mig kommer att vara att inte hålla på och pilla. Jag kan inte behandla bloggen som en pjäs, sitta och stryka och peta och ändra. Eller som mina mail, där jag närläser tre gånger för att inte bli missförstådd innan jag skickar... Då blir det inget. Till stor del kommer jag nog att skriva här medan Trollet sover förmiddag (vilket kan innebära allt från en halvtimme till två timmar). Snabba puckar alltså. Så får jag väl förtydliga mig i efterhand i värsta fall.

Jag önskar närma mig detta med gott humör under olika rubriker skriver Thomas Tidholm precis i början av Friluftsliv i strandområden. Jag tar intryck.

Jag tänker mig att alla kanske inte är intresserade av precis allt. Jag kommer dessutom troligen att bli ordrik emellanåt. Därför kommer jag att blogga under noggrannt utvalda kategorier.

Under Bruket hittar man poster som handlar om mitt jobb och sånt som rör det. Det vill säga teater, pjäsförfattande, kultur och kulturpolitik, stress, övertid, svartsyn och utopiska fantasier. I den mån det kommer att förekomma nåt skvaller alls så lär det dessutom hamna här.

Jaha, och hur var det där då? är samlingsnamnet för tyckande och recenserande av böcker, filmer, teaterföreställningar, Tv-program och vad vet jag. Jag läser mycket och för nogrann läsdagbok sen tolv år tillbaks. Att få pesta min omgivning med svepande utlåtanden kring särskilt böcker ser jag nästan larvigt mycket fram emot.

Det är nog inte så många som vet, men jag är faktiskt arg som fan väldigt ofta. Problemet är att jag har svårt att visa det. Jag är konfliktskygg och mesig och tenderar att svälja och svälja. Och svälja. Sen slår jag sönder en stekpanna rätt vad det är, och det är ju varken moget eller billigt. Ventilen är det forum där jag tänker tillåta mig att vara våldsam, onyanserad, aggressivt subjektiv, grov, übergnällig och osaklig. Här kommer det att stå saker som jag nog aldrig skulle vågat säga i verkligheten. Äspri deskalje liksom. Förhoppningsvis blir det lite kul också på ett koleriskt vis, inte bara terapeutiskt.

En av dom många fantastiska sakerna med att vara pappaledig är att jag nästan varje dag får vara med om att min son gör nånting han aldrig gjort förut. Jag tänker försöka låta mig inspireras av det, och göra likadant. Mina framsteg kommer nog bli rätt mycket mindre än hans, men dom kommer redovisas parallellt under söta kategorien Vardagspremiärer.

Resten har bloggagratis bestämt att det heter Allmänt.

Fler kategorier kommer säkert att tillkomma efterhand dessutom. Med en kniv.

Jag och Loppan, min fru, håller ofta på och larvar oss. Alltså, ofta, verkligen. Vi måste vänja oss av med det, annars kommer Trollet fan be om att få bli bortadopterad som fyraåring. Vi har en slags sångbaserad mytologi uppbyggd kring Kerstin Dellert, Stalingrad och ordet häfvert. Vi kryddar vårt vardagsspråk med betydelsebärande uttryck som "hej hej ge mig mat", "och så vidare och så vidare fladdermus fladdermus", "jaså fröken försmår Hans Majestäts aborre" och "hu sur".
"Med en kniv" ingår i det här gyttret av trams som fått mening och är en förstärkande fras i stil med "som fan" eller "utav helvete". Exempel:
- Fick du skäll när du kom försent till jobbet idag?-Mm. Med en kniv.
Så är det alltså tänkt. Ta i stort sett vilken sitation som helst och lägg till en kniv och den blir liiite värre, större eller slående. Som språklig bild snygg och effektiv! "Med en kniv" är dessutom ett uttryck med vilket Loppan och jag genomför ett socialt experiment: är det möjligt att medvetet introducera ett nytt idiom som får fäste i vardagsspråket även hos andra? Därför försöker vi använda uttrycket i alla möjliga sammanhang. Hittills går det sådär, för övrigt.

På den här bloggen kommer det dock att förekomma tämligen ofta. Vänj dig. Och sprid det!

En till blogg. Jo, jag vet. Men det tog mig faktiskt såhär länge att bli sugen. För ska vi vara helt ärliga så lider den här demokratiseringen av vem som får komma till tals av samma problem som demokrati i allmänhet - lite för många har lite för lite på fötterna. Det kanske är jag som letar på fel ställe, men för mig framstår det som att nittiofem procent av alla bloggar består av smileys, kramizzz och lite typ mode sådära.

Nu har jag emellertid sent omsider hittat ett par bloggar som jag själv verkligen gillar. Ställen där jag gillar att titta in, där jag kan få en skratt eller nåt att tänka på och där jag känner att jag faktiskt får ett hum om hur nån som jag bryr mig om har det. Och eftersom jag knallar runt i pappaledigbubblan till vardags, rätt frikopplad från min vanliga tillvaro, så inbillar jag mig (förmätet nog) att nån kanske är nyfiken på vad som rör sig i mitt huvud.

Dessutom lider jag av abstinens. Det tog en stund att komma på att det där som skavde mitt i glädjen över att få spendera hela dagarna med Bortbytingen (kaostrollet, diktatorn, önskepojken, knatten, Påsen Med Odygd, kärt barn har många alias) var att ha slutat cold turkey med att Föra Saker Framåt. Vad jag menar är att jag behöver något litet projekt, lätt att gå i och ur. Vad jag egentligen menar (fast det låter töntigt) är att jag behöver en hobby. Nåt jag kan peka på och säga: igår var jag där, idag är jag här. För även om Trollet håller mig minst sagt sysselsatt all sin vakna tid så kan han inte vara mitt projekt. Det vore ju hemskt.

Ska vi vara helt ärliga: det var det här eller ett jävla femtonhundrabitarspussel, okej?

Jag tänker mig Med en kniv som en trestegsraket. Till att börja med ska jag se till att det faktiskt finns en blogg, inte en webbens lilla blindtarm med två inlägg och en bild på en katt. Jag ska göra fint innan jag släpper in alltför många gäster. Steg två är att faktiskt berätta för folk att den här bloggen finns, att hålla den igång och att inte bli alltför intern. Förhoppningsvis ska en och annan som inte känner mig personligen också hitta hit såsmåningom.

Steg tre är naturligtvis gratis hudvårdsprodukter, sponsrade resereportage och i förlängningen världsherravälde. Kul att du ville vara med från början, *lol* kramizzzz!