...sen kan man ju i och för sig lipa illsurt över annat än att slå sig, i och för sig. Som en lunch som inte blir klar fort nog, och sen inte visar  sig vara till belåtenhet. Som den senaste timmen. Vad är det för genus på sånt?

Ut och leka i det fina höstvädret nu.

Imorse slog sig Trollet för första gången så det kom blod. Han trillade från soffbordet för hundrafemtonde gången i ordningen (fick han bestämma skulle han stå på soffbordet hela dagarna), landade bra på kuddarna på golvet, men lyckades slå i läppen nånstans på vägen. Blödde bara en liten stund. Var ledsen och snorig och hulkig en ännu kortare stund.

Och sånt gör mig stolt, upptäcker jag. Jag gillar att Trollet har rykte om sig på Öppna Förskolan att vara robust och tålig och stadig, att han i famnen så snabbt lugnar sig och blir glad och kavat och vill ner igen. Att han inte avskräcks från att försöka igen om han har vurpat i nåt atletiskt experiment. Vilken tuffing du är, tänker jag kärleksfullt.

Framför allt så har stoltheten förstås att göra med att det visar att han är trygg. En unge som inte behöver mjölka smärta för att känna sig sedd. Men utöver det? Plussar jag just den här egenskapen för att den är traditionellt manlig? Hade jag tyckt det var gulligare med långlånga stackare dejsan-sessioner om det hade varit en dotter?

Jag vill inte tro det, trots allt. Jag vill tro att en förmåga att snabbt komma över att man slagit sig faktiskt är nåt bra oavsett. Och just därför har manlighten kapat den och sagt Pix pax, det här är vårt! Ni får...öhm, den där fina blicken för det lilla i tillvaron.  Jag hoppas min eventuella framtida dotter också gråter en liten stund - och sen vill sprattlar för att hon vill tillbaks ner i stöket på golvet igen.

Musikmuseum är ett extremt skäggigt och vänligt museum som ligger på en kullerstensgullig bakgård i närheten av Dramaten. Där finns en hemlig skatt för småbarn och deras föräldrar. Den heter Klåink, och jag hade aldrig hört talas om den om inte Måns, på väg ut ur sin pappaledighet i våras, hade tipsat mig.

Klåink är ett musikrum för barn. Tänk er en källare full med harpor, trummor, uppmickade stålfjädrar, mässingspipor, marimbor och en tryckluftsorgel - där det är fritt fram att spela på precis allting. Spännande, stavas det för ett fjortonmånaders kaostroll och hans far.

Ännu bättre är att det som sagt är lite hemligt. Det är sällan särskilt mycket folk där, även om ryska bussturister av nån anledning tycks ha det som ett obligatoriskt stopp på sina Stockholmsbesök. Då är rummet fyllt av vuxna ryssar som hamrar på allt av hjärtnas lust, men oftast är det alltså mindre kakafoniskt än man skulle kunna tänka sig.

Igår var Trollet och jag emellertid helt ensamma där, och då blir det nästan lite konstigt. Jag upptäcker att vi rör oss liksom försiktigt bägge två, att Trollet slår fjärilslätt på mässingspiporna, att jag halvviskar och Trollet pratar mindre än vanligt. Lite stifft nästan. Som om det inte är riktigt okej att ha ett lekrum i offentligheten helt för oss själva. Som om det inte går att ha riktigt skoj utanför hemmet utan att någon tittar på. Märkligt.

Jag har sagt Den finns ju kvar imorgon också (om Buffy-boxen, när Loppan och jag kom fram till att vi nog var för trötta för att se ett avsnitt ikväll). Trollet har sagt bajs.

Vi är alltså ganska lika, min son och jag.

Trollet har för övrigt också sagt kom och galge dom sista dagarna, samt forcerat sista möbelhindret i och med att han knäckt hur man tar sig upp på köksstolarna. Nu är det i stort sett bara ovanpå taklamporna som är utom hans räckvidd.