Här tvättades mörkt fyrtio grader igår. Det var ett tag sen. Den maskinen innehåller i runda slängar 95% av alla mina underkläder. Och fast tvättstället dignar av vackra, strama kalsipper så är dom fortfarande lite fuktiga. Dags alltså för min garberobs ekvivalent till sista hundvalpen i affärn, ett av dom übersladdriga, urtvättade, hängiga katastrof-briefsen längst in. Dom där kalsongerna som man efter varje gång man tvingats bära dom lovar sig själva dyrt och heligt att kasta, men som på nåt jävla vis lyckas hamna i tvättkorgen ändå.

Jag bär idag ett par kornblå Y-front fast utan gylf-kalsonger som hålls uppe inte av sin egen resår, utan av det faktum att dom befinner sig inuti ett par jeans. På egen hand hade dom inte haft en chans. Ädlare delar är ständigt på rymmen åt höger eller vänster. Jag har butt-cleavage när jag står upp (fast innanför byxorna, tack och lov).

Såna här dagar är jag glad att jag inte längre besjälar föremål som jag gjorde när jag var liten, när jag tyckte synd om julgranar och trasiga nallar. Om dom här kalsongerna hade haft ett känsloliv, så hade dom levt i en hård och kall högstadievärld där dom ständigt blev valda sist i fotboll. Och som alla sist valda begär dom inte mer än att få skrota runt i bakgrunden, längst in i kalsonglådan, långt ifrån händelsernas centrum. Dom är lika förtvivlade som jag över att plötsligt behöva spela centertank.

Ikväll ska jag befria dom från deras elände och faktiskt slänga dom.

Kan meddela att Trollet tittade på bilden i föregående inlägg, pekade med ett salivkladdigt finger och tjöt Mamma!

Det är med andra ord i alla fall inte hon som ska vara tomte i år.