Tre saker värda att fira:

Fick igår mms från Linda. Dom har fått en liten tjej! Superfin, med Lindas näsa och hur mycket svart hår som helst! Konstigt att det där alltid är så svårt att verkligen fatta - jag stod där med Loppan i helgträngseln och bara: Men, men, alltså vi sågs ju bara härom dagen, och då hade det ju inte kommit nåt barn...ju. Mellan sista besöket och gårdagens mms har det största hänt. Svindlande.

Idag fyller min fina mamma 60 år. Varmaste grattiskramen här också - jag vet ju att du tassar omkring i kulisserna här.

Och när jag gått omkring och påmint mig om att jag inte får glömma att höra av mig till farsan idag, så har jag helt lyckats glömma att jag faktiskt också befinner mig on the recieving end av Fars dag numera. Scones till frukost och bok! Det ni!

Hakke är fantastiske vännen Olas übersmarta storebror, en gammal bloggräv vid det här laget. Hakke snackar är vad jag skulle vilja beskriva som en i allra bästa mening godmodig blogg. Hakke skriver dagsverser, leker med aktuella händelser och är framför allt ett mönster av interaktivitet. Här hittar man mängder av kommentarer från folk som plockar upp stafettpinnen när Hakke undrar vad vi ska kalla fyrkant på telefonen, för nån fyrkant är det inte! Eller vilken språklig bild man ska ersätta dom slitna lök på laxen/grädde på moset med. Eller hur han kan sätta dit den där late fan Phil på Windsor-kontoret.

Politiskt engagerar sig Hakke i en enda fråga, nämligen mat, som enligt honom ska vara nyttig, god samt inte jorden-runt-resenär. Vackert så!

Julia är god vän med Loppan. Själv har jag aldrig träffat henne live, men är redan tämligen beroende av hennes blogg. Julia skriver elegant, personligt, engagerat och nästan alltid väldigt roligt om vardag, journalism, politik, personliga tillkortakommanden och trams. Just nu kan man tillexempel läsa att hon till sin fasa upptäckt att hon gillar att känna sig liten - får man det som feminist? Eller ta del av bakgrunden till hennes fniss-sammanbrott i lokal-TV härom veckan.

Det spretar, som nästan alla bloggar jag gillar, men lutar åt det genomtänkta och diskuterande snarare än rallarsvingande. Uppdateras väldigt ofta och sparkar igång många intressanta diskussioner i kommentatorsrutorna. Ett emellanåt närmast kompulsivt ordvitsande får man ta på köpet.

Var på fest igår, inflyttningskalas i Midsommarkransen hos Snaran och David. Det var trevligt, bra folk och roliga samtal och lagom mycket vin. (Blev dock lite orolig precis när jag kom inom parentes sagt, för när jag var på väg upp mot porten hörde jag ett gällt amen vafaan varmrök inte ciggen då! från en balkong. Va, men, hur....fjortisfest? hann jag tänka, innan jag kom på att Snaran och David bor på andra våningen, inte fjärde. Och att deras balkong vetter åt gården.)

Träffade folk jag inte sett på länge, blev lite lite full, bra musik, hemma halv tre. Perfekt fest för en hemmapappa med mera entusiasm än ork. MEN precis innan jag skulle gå dit, så hade jag ingen lust whatsoever. Det (och här kommer poängen) har jag nämligen ALDRIG. Precis när det är dags att byta om så känns det som ett straff. Men det är ju Dansbandskampen (eh, VA???) på TV och det blir säkert bara jobbigt och det ser ut att bli regn... Fast jag innerst inne vet att det säkert blir kul.

Varje varje gång är det såhär. Och: Loppan är likadan! Gnöl gnöl, trängs vi framför spegeln, man är ju inte jättesugen nu precis. Är det här nåt djupt mänskligt, frågar jag nu oroligt, eller är vi helt enkelt en tvåmanna, betongröfvad lip-freakshow?