1) En dag då Anders sedan länge planerat ett viktigt möte på gående fot (för att få prata ifred, utan ett Troll som uppfordrande pekar på fikabödet och morrar) kommer det att vara skitväder.

2) I nära samband med att Anders kallas till blodgivning åker han undantagslöst på en förkylning och får sen sitta och ta emot vädjande sms i några veckor innan blodgivningen faktiskt sker.

3) Dagen innan Anders ska åka iväg och föreläsa för en större grupp lärare får han, ehuru för länge sedan ur puberteten, en finne på en framträdande plats, samt får till en riktig köttfärsrakning med mängder av småsår.

Innan nu läsare med fötterna så stadigt förankrade i birkenstocksen som Frida eller Mård börjar hötta med nävarna och kalla detta för lösa antaganden och hurihelvetehardubelagtorsakssambandethärdå, så vill jag upplysa om att jag har väl utarbetade teorier för dom bakomliggande mekanismerna, helt i linje med dom naturvetenskapligaste av världsbilder:

1) Är med största sannorlikhet ett holistiskt fenomen, i stil med det kända exemplet med fjärilen och tsunamin. I vetskapen om att jag ska gå på jobbpromenad andas jag troligen kort och distinkt genom näsan, vilket rör upp luftströmmar i lägenheten på helt nya, kaotiska sätt. Centralfläktens rytm rubbas en aning, utblåsets temperatur höjs med någon mikrograd, tillräckligt för att starta en lätt luftström. Och så vidare. Inom kort tornar snömoln upp sig vid horisonten.

2) Mitt antagande är att den firma som vunnit upphandlingen om att få sköta landstingets blodgivningsutskick har kunnat erbjuda det lägsta priset i och med att dom har extremt låga personalkostnader. Det gör i sin tur att dom är gravt underbemannade. Personalen får aldrig gå hem (och har försvagat immunförsvar i och med brist på solljus, frisk luft och motion), vilket gör att dom i flera års tid bollat en och samma förkylning mellan sig. Utskicken är förstås bakteriehärdar.

3) I min uppladdning för en föreläsning ingår att jag helt omedvetet gnuggar mig om näsan på ett sätt jag aldrig gör annars. Smuts gnids in i porerna och ger acne. En viss ömhet i (i typexemplet) näsan uppstår, som tvingar mig att korrigera min normala rakningsteknik en aning för att minimera smärta och obehag. Hyveln får en lite sned vinkel. Resultatet är förödande.

Frågor på det?

Härom dagen på bussen drabbades jag av doftflashback igen. En syrlig, lite söt lukt som jag omedelbart förknippade med just att åka SL-buss när jag var liten. Minnet av att vara på besök i Stockholm, komma upp ur tunnelbanan vid Slussen och övermannas av Det Urbana. Alltid kväll. Neonskyltar, rörliga neonskyltar, folk som strömmade hit och dit, gatumusikanter, digitalklockan på Katarinahissen. Bussar med tvåsiffriga nummer som antydde en myllrande lokaltrafik, större än jag visste om. Och samtidigt stoltheten i att känna igen sig, att veta exakt varifrån 46:an avgick sista biten upp till mormors lägenhet på Klippgatan. Lantisen på besök var ändå en lantis med en viss koll, inte handfallen. Och så, på bussen, den där doften. Det luktade exotiskt och storstad och äventyr.

Nu, i vuxen ålder, kunde jag när Proust-ögonblicket var över rätt snabbt identifiera vad det var som luktade. Fylla. Lätt fylla. Min barndoms Underlands-myrra är lukten av ännu-långt-ifrån-bänkmässig-alkis på väg hem från jobbet. Kan det vara själva definitionen av prosaiskt?

Vi hade min rumänska dramatikerkompis Gianina här på middag igår. Som alltid när det kommer långväga gäster körde vi hårt på det traditionella spåret: älgstek, kantareller, gelé, snaps och hela kittet. Det blir lätt lite generaliserande när man ska trycka på det exotiska i sin hemmiljö (Yes, it's strange, all Swedes love sweet stuff with their food and we ALWAYS sing with the snaps, this one is called The Whole one goes...), men det var väldigt gott och väldigt trevligt.

Trollet har träffat Gianina förut och dom gillar varann skarpt. Men nytt för den här gången är ju att Trollet på allvar har börjat jobba med språket. Och man kunde riktigt se hur förvirrad han blev när vi envisades med att prata engelska. Men vafan jag tyckte jag började få en viss koll ju. Nu fattar jag plötsligt INGENTING här. Driver ni med mig eller?

Sen kom han på att "smyga" och "skrämmas" är ett internationellt språk. Och då var allt väl igen.

Shriek: An afterword av Jeff VanderMeer

Jaha, och hur var det där då? Bisarrt, vimmelkantigt och rätt så underbart skulle jag vilja säga.

Vännen Ola, flitigt citerad här på bloggen, är inget stort fan av fantasy. Nån gång, i ett utbrott, sammanfattade han genren sålunda: Nån blir utvald att rädda världen. Han samlar ihop ett gäng. Dom går och går och går tills dom kommer fram till stället där dom ska hämta eller förstöra nåt. Sen gör dom det och sen går och går och går dom hem.

Jag har väl med nåt enstaka undantag (Guy Gavriel Kay) heller inte så jättemycket tålamod med högfantasy, den där sorten med väldigt mycket pretentiösa alver och platser som har Loth- som prefix. För mig blev fantasy intressant i och med att jag för några år sen snubblade över China Miévilles Perdido Street Station och den subgenre som kallas New Weird. Här i undervegetationen hittar man underliga, vridna och spännande världar som blandar skräck, sci-fi och fantasy till helt egna soppor. Det är urbant och inte svart-vitt, präglas av genomarbetade och märkliga miljöer och kulturer, det är oftast befriande o-questigt - och alvjävlarna lyser med sin frånvaro. Förebilderna heter Angela Carter, Mervyn Peake och M.John Harrison snarare än Tolkien.

VanderMeer är vid sidan av Miéville ansedd som en av genrens pionjärer (även om han, såsom föregångare alltid är när definitionerna kommer fram, är skeptisk till om det finns nåt som heter New Weird - och om det gjorde det så fanns det bara i typ femton minuter år 1997 [you know the drill, jämför med punk, eller electroclash eller screwball-komedi eller vad som helst]) och är en helt otroligt spännande och driven och flippad författare. Hans berättelser från staden Ambergris är typ vad du skulle få om du korsade Borges, Conrad och Burroughs med en nypa Terry Pratchett. Det är roligt, skruvat och ofta jävligt läskigt inimellan.

Ambergris är en nybyggarstad vid en flod, mitt i en djungel, som präglas av en årligt återkommande bläckfisk-festival som alltid urartar i våld och masshysteri, av käbblande religiösa sekter, av två bokförlagshus som emellanåt ägnar sig åt regelrätt inbördeskrig samt av en mörk händelse i det förflutna. I samband med stadens grundande begick kolonisatörerna nämligen massaker på platsens urinnevånare, kallade Grey caps eller Mushroom dwellers, ett kortvuxet, grådaskigt folk vars kultur är uppbyggd på svampar. Grey caps gick därefter under jorden rent bokstavligt, och präglar nu stadens liv genom sin osynliga närvaro. Det debatteras flitigt i Ambergris graden av medvetande hos Grey Caps (ska dom ens ses som tänkande varelser?), men allt fler tecken pekar på att dom ännu tre århundraden senare ruvar på sin rättmätiga hämnd.

VanderMeer skriver inuti sin värld. Berättelserna berättas aldrig uppifrån eller utifrån. Istället är det realistisk prosa av Ambergris-författare vi får möta, facklitteratur, turistguider eller läkarjournaler. Shriek: an afterword är skrivet som just ett efterord till A guide to the early history of Ambergris, men ett efterord som sväller över alla bräddar i och med att författarinnans privatliv invaderar sidorna. Det utvecklar sig istället till ett slags försvarstal för att ge upprättelse åt hennes bror den kontroversielle historikern (som gjort sig omöjlig i akademiska sammanhang i sitt envisa hävdande att hela Ambergris ingår i en masterplan signerad Grey Caps), som nyligen försvunnit spårlöst. Alltihop kompliceras ytterligare av att även författarinnan försvunnit, manuskriptet har hittats i hennes bostad - löpande kommenterat av den försvunne brodern...Und so weiter.

Ni fattar. Komplext är bara förnamnet. Men också jävligt läsligt, djupt spännande och ofta roligt så man skrattar rakt ut. Hade VanderMeer inte förlagt sina böcker till en påhittad stad där den senaste bästsäljaren heter Terror Squid beat up some priests så hade han mycket troligt varit insläppt i dom litterära finrummen. Men nu gör han det, och då är han inte det.

 Och aldrig trodde man väl att svampar kunde vara så jävla läskigt...Jag tittar på Trollets Tomtebobarna-tallrik där gråklädda ungar bär på stora kantareller, och jag tänker Shit, nu kommer dom.

Man ska inte börja med den här. Man ska börja med City of saints and madmen. Och man ska våga skita i fantasy-stämplen om man tycker den är jobbig. Det är väldigt väldigt värt det.

För nytillkomna Kniv-entusiaster (och likgiltiga insnubblare) är Farbro Knivens brevlåda bloggens uppsamlingsheat, kan man säga. Inlägg försvinner ju så snabbt ner bakom horisonten. Och eftersom det här är en av portalens mest (och bäst!) kommenterade bloggar så vill den här kategorien peka ut inlägg som föranlett särskilt många och/eller fantastiska kommentarer. Här är några av dom mera omsusade inläggen den senaste månaden:

Post-episkt trauma handlade om tomheten efter att ha sett sista avsnittet av Buffy the vampire slayer. Andra Buffy-entusiaster kom med tröstande tillrop i horder. Jag blir lite obehagligt mistänkliggjord av Ullrika.

Vadå, har du aldrig hört talas om Zombievänner? behandlade en del svåra frågor man får som dramatiker. Alla fyller på i kommentarsrutorna med sina yrkens jobbiga frågor, Ola jämför sig med en spann vatten och sen urartar alltihop till en diskussion om Mikael Persbrandt.

Under Tre iakttagelser under dagens tripp till Konsum och tillbaks hittar man fantastiska kommentarer. Artemis syr en läskig sjörövarflagga, Broppan förnedras i engelsk självbetjäningskassa och Hakke är bekymrad för permobilinvasion. För att bara ta ett axplock.

Under Jag, en lyktgubbe hittar man en kommentar av Artemis som är så trösterik att jag blev GLAD över att jag pekade en vilsen kvinna åt helvete fel håll.

Rimfascism är möjligen inlägget med bloggens bästa kommentarer. Broppans indignation, Igelns uppgivna rapport från en förlorad generation, Bloggblads makes prosa-rim, Julias sestina på en orange mössa. Och mycket mer skoj!

I Sänder en hälsning från en vintrig bloggosfär går jag med håven. En massa snälla människor säger snälla saker.

Under Ventilen 13: Tomtens grisesäck kan man läsa hur Tant Grön går fullständig bärsärkagång med en knutpiska. Det är lite läskigt och väldigt kul.

Tre hårresande exempel på utfrysning och förminskande handlar om tre namnlösa tår. Sofia gör en wiki-sökning men ger upp, Fetkatt berättar om mig och andra coola pappor, jag ger tårna noa-namn för Mias skull och Ola anklagar mig för plagiat.

Under Dä finns hôpp om'ett finns bloggens hittills längsta kommentar. Den kommer från Jakob, är lång som ett längre inlägg, men väl värd att kolla upp. Rolig som fan, och säger väldigt mycket om denne mans karaktär. Vi snackar två timmars smygande i myggdike för att få läsa lusen av ett gäng äggkastande småungar.

Sisyfosarbete? Puh-lease! är nåt så ovanligt som ett ganska kort inlägg. Bland dom många kommentarerna hittar vi Fridas redogörelse för termodynamikens andra lag, Olas dito för Lenz lag, Bloggblads uppgivna gnälla-av-sig om hemflyttande vuxna barn samt Kommunist-Johannas fastslående av hur mycket tid jag faktiskt spenderar på bloggen i och med att hon tackar artigt nej till en middagsinbjudan - här i kommentarsfältet.

Stock rocker nuts handlar om svavelblekta och polerade nötter. Hakke dagsversar. Linus funderar på lönsamhet. Brallan raggar på min bror, som i sin tur uppfinner en batman-skurk.

Gröna små äpplen. Som alltid när jag är vardagsförnöjd kontrar Fetkatt med ett litet vardagshelvete. Som alltid är det underhållande.

Under Disturbing on so many levels närmar sig Happy Sally den amerikanska högern. Huskorset dunkar in en klockren ordvits som till och med jag gillar, medan Ola rotar fram skelett ur garderoberna.

Under Vardagspremiärer 14:e januari 09 handlar det väldigt mycket om mina nya mysbyxor.

Rent kommentarskvalitativt sett är det här cyberrymdens bästa blogg, fan! Tack alla! Kommentera mera!

Jag tar och plockar ner succé-omröstningen om nyårslöften nu. Servern kan inte riktigt hantera dom oceaner av ivriga svar som strömmar in. Gråt inte, det måste bli såhär. Vi vissta alla att en omrösting som, i och med att den är så klumpigt formulerad, per definition blev inaktuell sex dagar efter nyårsafton, till sist skulle behöva släckas.

Jag kan meddela att min glada läsekrets, om dom trettio ynkans röstarna är nåt att gå på, är ett cyniskt gäng. Hälften avger inga löften alls, i brutal självinsikt. Och lika många kallar sig för nihilister som tror att dom kommer att hålla sina löften in i februari.

Ny omröstning, med bättre hållbarhet, kommer inom kort.

Samma dag som jag slår besöksrekord (117, med en kniv!) bestämmer sig min käcka bredbands- och IP-telefonioperatör att slå till och permanenta dom senaste dagarnas fläckvisa brist på koppling. Knäpp tyst i luren, tji uppkoppling nätet i sisådär 32 timmar. Inte första gången heller, nej.

Och visserligen tycker jag det är fint och solidariskt att vi i Ståkkålm får känna på hur det kan vara i norra Norrlands fjälltrakter när snöstormarna slagit till. Men, efter att ha köat i tjugfem minuter för att komma fram till en kundtjänst som likgiltigt ger beskedet att vi har en störning, ja, kan ta allt mellan nån timme och nåt dygn att fixa, så jag kan ändå inte låta bli att försynt fråga:

Är det nåt över huvud jävla taget som har blivit bättre i och med privatiseringen och utförsäljningen av telefoni? El? Pensionssystem? Inrikesflyg? Och då menar jag inte hurra jag tjänar fyrtio spänn i månaden på det nya abonnemanget. För du kan inte på allvar påstå att den lilla slant du sparar på att skutta från tuva till tuva som en galning i jakt på det som just nu är billigast kompenserar för alla telefontrakasserier, spam-sms, påhopp i shoppingcentra (med häpna frågor som Vadå, vill du inte spara pengar eller?), adresserad direktreklam, driftstörningar, dolda avgifter, evighetsköer till kundtjänst, fan, fans mormor, med mera. Den timpenningen, min vän, är värre än på kommunens det-är-väl-bättre-än-att-gå-och-dra-sommarjobb för ungdomar.

Jag har sagt det förut: Valfrihet är troligen jordens mest överskattade begrepp.

Inte alltid (nej, jag vill inte ha det som i Sovjet), men dom saker jag vill ha absolut självbestämmande om är dom saker som räknas, som betyder nåt. Att presentera valfrihet som en automatisk kvalitet i sig är bara trams. Att tvingas härja runt i bredbandsleverantörträsket till exempel, är en valfrihet som bara tar tid och kraft. Den hade jag väldigt gärna varit utan, på samma sätt som jag inte vill välja hårstrå för hårstrå som ska klippas hos frisören. 

Sen är jag fullt medveten om att det går att fucka upp statliga monopol nåt alldeles väldigt också, innan nån kommer med den invändningen. Hej SJ.

En riktigt bra dag. Egentligen är det bara en enda sak som skaver i minnet:

Under vårt studiebesök på dagis pågick en rytmik-stund i rummet intill. Trollet var inne och hötte med en boll en stund, och babygungade fyra gånger, men är ännu inte inte superintresserad.

Vad dom dansade till? Ja, det var just det. Teeny weeny string bikini med Günther. Ryyys.

Det är inte Tittmyran ungen börjar på, direkt.