Det blev en fin helg i Göteborg på nästan alla sätt. Den slutade lite ledsamt, men det rådde ju ingen av våra underbara vänner för (och det är allt jag tänker blogga om det). Tack Doktor Uffejävel och (framförallt) Tessan för finfin fest på fredagskvällen. Tack Ola och Mia för värdskap, frullar, sällskap och skoj. Tack svärmor och svärfar för att ni satt barnvakt så Loppan och jag kunde gå på premiär bägge två. Tack Mixon och Anna för att ni dök upp och överraskade. Tack Lisa N för att du är så grym. Tack Linka för rödvin och eftersnack. Och tack Samboliten med familj för skönt barnkaosig lunch på söndag.

Jajaja, men hur var det då????

Jag, som aldrig bangat att klampa rakt i en kliché, brukar säga att en pjäs är som ens barn (det kändes lättare att säga det innan jag själv fick barn, inom parentes sagt). Man föder den, man pysslar om den, man lär den stå och gå och tala och dansa. Man bråkar med den när den är i trotsåldern och inte vil bli ett jävla skit. Och sen skickar man iväg den till skolan, kammad och fin, och hoppas att dom andra barnen ska vara snälla mot den.

Men i en sån analogi så skickas en pjäs som spelas för första gången till en skola med täta utvecklingssamtal, många föräldramöten och lärare som varit med sen dopet. En andrauppsättning däremot är mera som att skicka sitt barn till nån slags rävhård brittisk internatskola. En sån där där man lämnar honom med väska i hand framför elevhemmet och kör iväg, hejhej vi ses till jul, var duktig nu. Man utbyter möjligen kortare meddelanden med husfrun om att battingen reder sig väl och inte blivit alltför galgad under nollningsperioden. Och sen dyker man upp till julavslutningen och sätter sig med rynkad panna för att lyssna till latinska muntan. Och blir glad för att knodden, fast han ser annorlunda ut i håret och har lagt sig till med en del manér, tycks lycklig och oförvägen och populär bland sina kamrater.

Så kändes det på premiären i lördags. En väldigt annorlunda föreställning än Riksteaterns uruppsättning, men lika bra. Finfin ensemble med uppenbar värme för materialet, enkel och effektiv regi, ett plastigt rum som jag egentligen först i efterhand fattade hur bra det var. Och en pjäs som faktiskt hör till det mest spelbara jag har skrivit, tror jag.

(Sen är det dessutom en kioskvältare med hela spelperioden utsåld i förväg, OCH en fet kritikersuccé åtminstone såhär långt. Men det tänker jag inte hålla på och orda om. Skryt ligger inte för mig. Ni får väl googla.)

Finlirande, nyansrika, inget-jidder-Josefin Neldén som Dafne. (Bilden är en pressbild och tagen av Ulrich Hildebrand.)

Det slog mig imorse att

grå bildäckspressad snö är det fulaste jag

vet. Skönt att spika det.

Drar direkt från Bruket till tåget idag. (Nej ,det gör jag inte alls, för jag ska via dagis och hämts upp Trollet. Hade just sett snyggt ut att glömma det...) Vankas helg i Göteborg med Uffejävels disputationsfest ikväll, premiär på andrauppsättningen av min pjäs Apberget på Angeredsteatern imorgon, samt Hej och välkommen till världen-häng med Ruben på söndag.

Snorforsar, tungskalle och magknip får således fan ta och hålla sig på mattan. Jag har inte tid med sån skit!

Får se om det bloggas något litet Göteborgsstädes. Annars hörs vi på söndag. Ha fin helg!

Föga överraskande har dagisbacillerna krupit under skinnet även på mig, och lagom till att Trollet återvände till dagis idag, så började jag känna mig riktigt risig. Snorig, hängig, ont i huvet och dessutom med en begynnande magkatarr. Lägg till detta att jag fortfarande är långt ifrån okej med min nya kling-kling-klong-hör-klockans-sång-tillvaro där väckningen dånar igång vid kvart i sex, samt halvkris i en produktion som gjort att jag måste stuva om alla arbetsuppgifter på stört, så har ni utgångsläget klart för er.

Dagens clou i genren är emellertid utan konkurrens att jag, när jag skulle tassa upp med min VAB-rapport för attestering, lyckades snubbla i trappan och tappa min mobil över räcket. Den föll sex våningar. Det såg ut som en massaker i hårdplastlandet när jag väl kom ner till bottenplan. Batteriet var distinkt buckligt. Det var utan större entusiasm jag gjorde ett tappert försök att återmontera eländet medan det patetiska hoppets andar dansade mazurka omkring mig. Ehm nej, det funkade inte. Inte ens litegrann. Vi snackar teknikhaveri a la Frida.

Jobbmobilen får agera privatmobil, men alla nummer som inte satt i SIM-kortet utan i själva luren, dom är väck. Inte ens en haverikommission lär kunna gräva fram dom ur vraket.

Foppa, kan vi inte bara säga att du faktiskt lägger av den här gången? På riktigt? Jag tror jag talar för några av oss när jag säger att det var länge sen vi orkade uppbåda den där riktiga entusiasmen för dina comeback-er. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå sönder efter fjorton minuters spel och sen vara borta i nio månader och ändå kännas sådär superangelägen. Jag blir mest lite irriterad nu, och det känns tråkigt.

Henke, det gäller förresten dig också.

Med min febriga unge i

knäet gnager ett dåligt samvete i mig

för att jag inte jobbar.

Wiwiwiwiwiwiwiwiwi. Hela tiden. Dygnet runt. Fortfarande. Torsdag säger dom. Tidigast torsdag, vill säga.

Jodå, det VAB:as. Trollet har 39 graders feber (visst är väl det ett jävla konstigt uttryck egentligen? Borde han inte ha en kroppstemperatur på runt 76 grader i så fall??), och är en liten gnällig krabat idag. Och eftersom han inte brukar vara nån gnällis så ser han för säkerhets skull till att peka på lite olika kroppsdelar där det (möjligen bara för sympatins skull) gör ont. Handen. Magen. Huvet. Ögat. Han är klängig och rastlös, söt och irriterande. Nu har han precis somnat, och jag hoppas han får sova gott en stund.

Men nu var det ju inte det jag skulle blogga om! Jag och Huskorset bloggkavlade mer eller mindre om varann igår kväll. Jag skeppade över sjätte i sjätte-grejen till henne, hon slängde Välj dina tre bästa rubriker till mig. Och det gör jag ju så gärna! Fast helt enkelt är det inte - en bra rubrik kan ju vara på så olika sätt. Kort och kärnfull. Lång och märgfull. Lurig och svekfull. Konstig och skitfull. Till slut valde jag att gå på nån slags vag Vafan är det här-faktor; rubriker som i bästa fall väcker nyfikenhet. Tre var väldigt få, så jag gör precis som korset och slänger in några bubblare på slutet:

Mina tandborstskador som analogi för Världen (För att den är så ogenerat svullig.)

Doktorn, det svider när jag mailar (Om skammen att sprida datavirus, för att den till och med tilltalade en ordvitskonnässör som Julia.)

Kärlek i cool-erans tid (Är ju sprillans ny. Men har fått flera kommentatorer att pipa förtjust, och jag var väldigt nöjd när jag kom på den.)

Bubblare:

It's a love affair. Mainly Trollet and his pounding board (För att det är skönt att dunka in en semiobskyr musikalisk referens nån gång ibland.)

Något om att gå i läroverk under senmedeltiden (Inte minst för att den lett till att en och annan googlat sig hit av misstag.)

Revolutionen luktar hallonbåtar (Om kvasirevolutionär jargong hos utmanare i godishandeln. Känns snärtig, bara.)

Det här var en väldigt rolig utmaning, som jag gärna ger vidare till Tant Grön, Happy Sally och Julia Skott, som alla tenderar att sätta grymmers rubriker, på helt olika sätt.

Gäller för övrigt Huskorset själv i allra högsta grad. Ta till exempel en titt på det här inlägget från inatt....