"Jag läser mycket och att få pesta min omgivning med svepande utlåtanden kring särskilt böcker ser jag larvigt mycket fram emot" skröt jag i ett av mina första inlägg, det som presenterade kategorierna. Jaha, och hur var det där då? skulle bli ett stolt flaggskepp i bloggen var det tänkt.

Sen har det inte blivit mycket läst, nej.

Nöjesläsande står i direkt omvänd proportion till bloggandet, tycks det, och den sista månaden har bloggandet vunnit hands down. Undantaget är dom ljudböcker jag lyssnar på under mina och Trollets barnvagnspromenader. Och här är den senaste:

Förnuft och känsla av Jane Austen.

Jaha, och hur var det där då? Jag inser att jag som 33-årig man inte riktigt är målgruppen för romantiska komedier om tonårsflickor i det tidiga 1800-talets England. Men eftersom jag, som jag redan varit inne på, strävar efter att läsa jämställt, så är jag tämligen utlämnad åt det spretiga urval som erbjuds på mitt lokala bibliotek. Ljudbokslandskapet i allmänhet förtjänar ett eget inlägg såsmåningom! Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag faktiskt hade stor behållning av Stolthet och fördom tidigare i höst. Austen skriver mysigt och charmigt, med en gnutta godmodig satir, och det gav faktiskt lite mersmak.

Det är en intressant värld man får möta. Ingen jobbar (förutom en och annan präst och officer), alla lever på räntor och arv. Austen har ett klockrent klassperspektiv, men gränsen går mellan dom som har råd med tjänstefolk och fyrspann och dom som (med en årlig ränta på kanske bara tvåhundra pund) inte har det. Dom lägre klasserna lyser, med undantag för nån oäkting som arbetar som hushållerska nånstans (mest inkluderad för att visa på karaktärslösheten hos nån karlslok), med sin frånvaro. Dock ligger Austens solidaritet alltid hos dom mindre bemedlade av dom mera bemedlade. Det värsta hon vet tycks vara matriarker som står i vägen för kärleken på grund av sociala streber-ambitioner för sina barn.

Det som hindrade Stolthet och fördom från att kännas helt floopy var att det kanske inte suuuuperdramatiska skeendet balanserades med en skarp blick för karaktärer och en road blick på konvenans (med en knivsudd snäll elakhet). Austen är hård mot sina karaktärer, även hjältinnorna, och tvekar inte att raljera lite med deras sämre sidor. Tyvärr är det mindre av den varan i Förnuft och känsla, vilket gör den blaskigare.

Som lyssnare på ljudböcker är man också utlämnad åt en inläsare. Här var det Marika Lagercrantz, och hennes sätt att betona varje ord i varje mening som om det vore på liv och död, gör mig bara yr i mössan. Om hon så beskriver en tesalong tar hon i så inihelvete att man halvt väntar sig att golvet plötsligt ska sluka sällskapet. Man tappar helt kollen på vad som faktiskt är viktigt och halkar mest omkring. Mycket spola tillbaka blir det. Och en del Nu är jag inte med men skit samma dåväl också. Tyvärr.

 

Anna

20 november 2008 22:56

Nej Anders, nu har du faktiskt hemskt och förfärligt fel! Att kalla Förnuft och känsla en romantisk komedi från 1800-talet är förminskande. Det är en intelligent, ironisk skildring av kvinnors villkor på 1800-talet och en ganska elak och svidande kritik av överklassen och övre medelklassens snuskiga dubbelmoral. Jag uppfattar den absolut som kritisk mot den värld den beskriver, alla löjligt invecklade skildringar om rätt och fel, vett och etikett, skvaller och husor och klänningstyger och möjliga äkta män är ju ren och skär ironi. Glöm inte att kvinnor då inte hade arvsrätt, inte rösträtt, inte rätt att utbilda sig, inte rätt att ha ett arbete, ja i stort sett inga rättigheter alls. Absolut inte rätt att skriva böcker, särskilt inte sådana som ironiserade över eller ifrågasatte samhällsordningen. Deras enda livsval var - ja just det- kärleken. Eller snarare äktenskapet, som sällan hade nåt med kärlek att göra. Fast så mycket till val hade de inte själva, vilket Austens romaner handlar om. Ja, och så skulle de syssla med hushållet, vare sig de ville eller inte, vara vackra och behagliga och lagom bildade och upprätthålla konvenansens regler, dvs skvallra. Austen beskriver, också i Förnuft och känsla - även om den är mera av pekoral och moralkaka än flera andra av hennes romaner - det på ett lysande sätt, med en ironisk udd som man ibland inte vet om den är medveten eller omedveten. Fast många feministiska litteraturteorier menar att ironin är det enda verktyget för motstånd inom ett förtryckande system, alltså patriarkatet i den här fallet. Själv är jag övertygad om att Austen skrev medvetet ironiskt, annars skulle jag inte skratta högt när jag läste henne tvåhundra år senare. Men även om hon inte menade att vara ironisk så finns den läsningen där för samtida läsare. Men det verkar vara flera kvinnor än män som läser Austen så. Kanske känner vi i högra grad igen oss i Austens 1800-talssamhälle med dess dubbelmoral och begränsningar?
ps. det torde väl inte råda nåt tvivel om vilken anna det är som skriver den här gången:-)

 

Anders

20 november 2008 23:22

Nejdå, jag är också helt övertygad om att Austens ironi är helt medveten. Men jag uppfattar den nog som godmodigare än du, tror jag. Jag ser inte riktigt den svidande samhällskritik du pratar om, snarare en ganska kärleksfull och road blick (även om den är knivskarp ibland). I båda dom två romaner(jag är natuligtvis medveten om att jag bara har en begränsad bild av Austens författarskap) jag har läst segrar ju kärleken över konvenansen (även om slutklämmen om hur den yngre systern finner sin lycka i att göra sin man lycklig i Förnuft och känsla lämnar en rätt besk smak i munnen) varpå ordningen återställs. Systemet fungerar, även om det är trögt, så uppfattar jag det. Kritiken är riktad mot manér, individ och viss konvenans, men inte mot strukturen som sådan. Det stora problemet i början av romanen är inte att kvinnor saknar arvsrätt, det är att halvbrodern är en lätting med en räpa till fru.

Vill också understryka att romantisk komedi för mig inte är ett värderande omdöme (och särskilt inte förminskande). Om jag använde det slängigt här så var det (ack) för att göra en lustighet över att jag väl inte är den förväntade läsaren av just den här romanen.

Och avslutningsvis vill jag också peka på att en inläsning färgar. Möjligen hade jag uppfattat boken på ett helt annat sätt om Lo Kauppi läst in den.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...