Jag skulle nog inte vilja påstå att jag är nån särskilt ironisk person. Liksom alla mina vänner befann jag mig ju förstås i svansen av grimas-generationen på nittio-talet. Jag har jublat åt Eilert Pilarm på Raj-Raj-festivalens stora scen. Jag har gjort citationstecken i luften.

Fast rädd för allvar har jag nog aldrig varit. Tror inte jag nånsin paniskt har skämtat bort försök till uppriktiga samtal - även om jag nog ibland tror att jag känner folk lite bättre än jag gör och därför är lite väl snabb att komma med vi är ju på samma sida-ironier, typ Jaha Farnaz Arbabi, hur känns det att vara Stadsteaterns flaggskepp under Mångkulturåret nu då. Som ibland missförstås. Och eftersom jag är livrädd att bli missförstådd, så leder missförstånd alltid till lååånga förtydliganden, tills alla har tröttnat och gått hem. Att bli illa omtyckt på felaktiga grunder, det är nog min största skräck när jag tänker efter.

Men som jag redan varit inne på så tramsar Loppan och jag en hel del i vår vardag. Och i dom där vardagssketcherna ingår väldigt ofta intagandet av någon idiotisk ståndpunkt (gärna på nån dialekt) och ältandet av den in absurdum. Typ: - Folkrätten ger en faktiskt mandat att slå föräldrar som sätter röda tröjor på pojkar med en käpp. Så länge man inte slår över knäna. Eller Jag tycker Sarah Palin ska få bli vicepresident för hon är så fin i håret. Eller som när en av deltagarna på den ledarskapskurs som Loppans jobb anordnade visade sig ha Såna där hemska dreadlocks. På kontoret! - ett resonemang som slutar med hur Loppan beskriver hur hon demonstrativt gick omkring hela dagen utan byxor, för får han den där, så fick väl jag.

Det är svårt att återge, men vi har väldigt roligt. Problemet är bara att Trollet växer och fattar mer och mer, och även om han just nu tycker tvärtom-lekar av typen Nähädu, du fååår inte kasta bollen på mig, NÄMEN vad GÖR du! är hysteriskt roliga, så visar språkforskning att ironi, som en slags språklig nolla, är nåt man bemästrar rätt sent. Typ elva-tolv-årsåldern. Och vid det laget riskerar Trollet att tro att hans föräldrar faktiskt är högerkristna nazi-knarkare med en kniv.

Vi måste alltså sluta med ironi till vardags. Det får bli nåt man bara ägnar sig åt när det är lite festligt, helt enkelt. Och för att hjälpa oss att ta det på allvar, så sätter vi nu upp en klassisk svär-burk, fast för ironier. En femma eller en tia kommer det att kosta att kalla Kate Moss för tjockis.

Så får vi väl lägga pengarna på nån pretentiös dansföreställning vi kan sitta och himla sönder. Eller nåt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...