Musselstranden av Marie Hermansson

Jaha, och hur var det där då? Vet du vad, det var faktiskt riktigt riktigt fint!

Ett av alla underliga svar jag har hört mig själv ge när folk undrar över vilken slags pjäser jag skriver (se ett helt inlägg om just detta här) är Jag skriver nåt som inte är realism men som bor i samma postnummerområde som realism. Det vill säga, jag vill gärna presentera en igenkännbar verklighet som klangbotten, med karaktärer som man liksom kan gå hela vägen runt utan att det gapar hålrum i dom - men jag vill inte stanna där. Jag vill förhöja, vrida till, skeva, sudda, skapa en liten osäkerhet. Det är jag bevars inte ensam om varken nu eller förr eller förmodligen sen. Många av dom samtida svenska prosaister jag verkligen gillar rör sig till exempel också i det här lätt mystiska landskapet, såna som Jerker Virdborg, Cilla Naumann, Mirja Unge och Stefan Lindberg. Av Marie Hermansson har jag bara läst en bok tidigare, Hembiträdet, och den gjorde mig lite besviken. För hos Hermansson var alltihop till sist förklarligt in i minsta detalj. Det såg bara ut som mystik. Det var fiffig realism som till en början låtsades vara nåt annat - och för mig krympte det upplevelsen av Hembiträdet.

Men här bär det! Det blir en vacker och sorglig och riktigt jäkla spännande historia som både är full av igenkänning (ack, alla vänskapsförhållanden man haft där man känt sig lite bättre eller lite sämre, lite på väg bort eller lite efterhängsen) men också känns märkligt ny och fräsch. Det handlar om en sån där sommarlovsvänskap som egentligen är lite för trång för alla inblandade men som konserveras av sina årslånga uppehåll, om en sån där familj man som barn kunde bli avståndskär i för att dom kändes så märkvärdiga jämfört med ens egen, om hur ett avvikande syskon kan rubba en hel familjebalans, om en psykiskt sjuk kvinna som hittar hem långt ute i havsbandet. Och om bergtagning, som i alla fall inte jag hade en aning om att jag är så förbannat intresserad med en kniv av, som jag uppenbarligen är.

Hermansson skriver på en säker och ren prosa, ofta stiligt understate-ad så att det som läsare bara gradvis går upp för en vad som håller på att hända (Vänta nu, var det inte väldigt länge sen det stod nåt om den treåriga lillasystern? Var är hon? VEM HAR KOLL PÅ HENNE???), vilket skapar spänning och får en att känna sig uppmärksam. Och efter allt gnöl om svaga inläsningar känns det som balsam att lyssna å Maria Johanssons chosefria, tydliga och stadiga inläsning. Här hemma säger vi att en bok som är svår att lägga ifrån sig är slukig. Jag tror Loppan har uppfunnit ordet ifråga (eller?). Det täcker sakernas tillstånd rätt bra här. När jag går och lägger mig med mina obekväma KOSS-lurar som gör det omöjligt att ligga på nåt annat sätt än platt på rygg (vilket jag avskyr) bara för att jag måste lyssna klart på kapitlet - då är det slukigt. Tag och läs.

 

Sofia

16 december 2008 23:44

haha, "slukigt" det ska jag börja använda. Och det flitigt!

http://sofiasko.bloggagratis.se

 

Anders

17 december 2008 00:14

Jamen visst är det användbart? Loppan är fiffig hon!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Översättarhelena

17 december 2008 08:45

Den läste jag för många år sen, men jag känner fortfarande ett slags rysning längs ryggraden när du nu nämner den. (Det är alltså ett positivt omdöme.)

http://oversattarbloggen.blogspot.com

 

Spov

17 december 2008 13:08

Jag gillar också Marie Hermansson och har nog läst alla hennes böcker! Jag tycker att du ska läsa Mannen under trappan, det är i mitt tycke hennes bästa. Och mystisk är den allt. Mitt bästa juletips!

 

Bloggblad

17 december 2008 17:45

*Kulturutpustning* Den boken har jag läst... och gillade den. Hade rätt kul läsning med Hembiträdet också - men tyvärr känner jag inte till de andra författarnamnen... *slår ner blicken och skäms lite*

http://bloggblad.blogspot.com

 

Anders

18 december 2008 00:23

Spov - Mannen under trappan står i vår pocketbokhylla och väntar sen över ett år tillbaks. Snart kan det nog vara dags, mycket mera sugen nu än innan sagda musselstrand.

Bloggblad - är det en *pustning* av lättnad, eller bara en sån där power-kulturgubb-stånkning? Dom andra författarna är inte obskyrare än att dom alla hittas (med möjligt undantag för Lindberg) på en pocketavdelning nära dig. Skämmas ska man aldrig, tycker jag. böcker som man läser för att nån tycker att man borde är väldigt ofta det tråkigaste som finns.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...