Min bisarraste källa till julstress (bland den uppsjö som finns att välja på hos eder heroiske bloggare) är den där konstiga känslan att man borde hinna träffa sina vänner innan jul. Styrande vagnen med ena handen genom ljusblinkande villagator och flåsiga stadskvarter (på väg till mitt förlag som jag ju måste besöka innan jul, eller Öppna förskolan sista dagen innan dom stänger för jul) skickar jag sms till höger och vänster som säger: Hej! Hur ser det ut för er framöver? Det vore ju väldigt roligt att ses nåt innan jul! Varför i helvete då för?

Eller så menar jag ju inte. Att träffa sina vänner är ju alltid roligt. Men varför är det så viktigt att försöka knö in hela byket i det spandextajta nu attan har vi en del att styra upp-regemente som råder just precis nu? Annars kan det ju lätt gå både en och två månader mellan varven utan att det känns särskilt konstigt. Och jag verkar inte vara ensam om den här hysterin heller. Det bjuds in till glöggmys högt och lågt. Middagsinbjudningar haglar (eller haglar gör dom väl inte, men förekommer i alla fall). Och planerade besöket från vännen Jakob i söndags, inställt på grund av våra raketspyor, gjordes det ett i alla fall teoretiskt försök att hitta en ny lucka för före jul. Vilket i praktiken innebär att det fanns fem skitöverbelamrade dagar att välja på (innan släkten brakar in här hemma kommande måndag). Och det gick ju såklart inte. Medan det på andra sidan nyår finns ungefär tusen miljarder dagar.

Är det för att ingen har köpt kalender för 2009 ännu som det verkar helt omöjligt att förlägga några som helst planer till januari? Är det nån slags rest av barndomens jullov med jag får inte träffa mina kompisar på en måååånad-ågren? Eller går vi i smyg omkring och räknar med att efter nyårsnattens högtidliga löften och årets i allmänhet mest överhypade fest så kommer inget mera vara sig likt, och kanske kan man inte ens ha kvar samma bekantskapskrets, vem vet?

Jag menar, i själva verket är inte ens den mest förhärdade familjemysare och mellandagsfundamentalist borta från vardagen i mer än en dryg vecka. Sen är saker och ting som vanligt igen. Har du jättemånga vänner  som börjar ifrågasätta er vänskaps relevans om ni inte ses på en vecka? Det har inte vi. Faktiskt inte.

Musselstranden av Marie Hermansson

Jaha, och hur var det där då? Vet du vad, det var faktiskt riktigt riktigt fint!

Ett av alla underliga svar jag har hört mig själv ge när folk undrar över vilken slags pjäser jag skriver (se ett helt inlägg om just detta här) är Jag skriver nåt som inte är realism men som bor i samma postnummerområde som realism. Det vill säga, jag vill gärna presentera en igenkännbar verklighet som klangbotten, med karaktärer som man liksom kan gå hela vägen runt utan att det gapar hålrum i dom - men jag vill inte stanna där. Jag vill förhöja, vrida till, skeva, sudda, skapa en liten osäkerhet. Det är jag bevars inte ensam om varken nu eller förr eller förmodligen sen. Många av dom samtida svenska prosaister jag verkligen gillar rör sig till exempel också i det här lätt mystiska landskapet, såna som Jerker Virdborg, Cilla Naumann, Mirja Unge och Stefan Lindberg. Av Marie Hermansson har jag bara läst en bok tidigare, Hembiträdet, och den gjorde mig lite besviken. För hos Hermansson var alltihop till sist förklarligt in i minsta detalj. Det såg bara ut som mystik. Det var fiffig realism som till en början låtsades vara nåt annat - och för mig krympte det upplevelsen av Hembiträdet.

Men här bär det! Det blir en vacker och sorglig och riktigt jäkla spännande historia som både är full av igenkänning (ack, alla vänskapsförhållanden man haft där man känt sig lite bättre eller lite sämre, lite på väg bort eller lite efterhängsen) men också känns märkligt ny och fräsch. Det handlar om en sån där sommarlovsvänskap som egentligen är lite för trång för alla inblandade men som konserveras av sina årslånga uppehåll, om en sån där familj man som barn kunde bli avståndskär i för att dom kändes så märkvärdiga jämfört med ens egen, om hur ett avvikande syskon kan rubba en hel familjebalans, om en psykiskt sjuk kvinna som hittar hem långt ute i havsbandet. Och om bergtagning, som i alla fall inte jag hade en aning om att jag är så förbannat intresserad med en kniv av, som jag uppenbarligen är.

Hermansson skriver på en säker och ren prosa, ofta stiligt understate-ad så att det som läsare bara gradvis går upp för en vad som håller på att hända (Vänta nu, var det inte väldigt länge sen det stod nåt om den treåriga lillasystern? Var är hon? VEM HAR KOLL PÅ HENNE???), vilket skapar spänning och får en att känna sig uppmärksam. Och efter allt gnöl om svaga inläsningar känns det som balsam att lyssna å Maria Johanssons chosefria, tydliga och stadiga inläsning. Här hemma säger vi att en bok som är svår att lägga ifrån sig är slukig. Jag tror Loppan har uppfunnit ordet ifråga (eller?). Det täcker sakernas tillstånd rätt bra här. När jag går och lägger mig med mina obekväma KOSS-lurar som gör det omöjligt att ligga på nåt annat sätt än platt på rygg (vilket jag avskyr) bara för att jag måste lyssna klart på kapitlet - då är det slukigt. Tag och läs.

Fy satan vad maktlös jag känner mig när min unge är sådär riktigt risig. Trollet snörvlar och hostar och kämpar och sover oroligt och är så babianröd i rumpan efter fyra dagars diarré att han börjar gråta ynkligt bara man bär honom till skötbordet.

Och hjärtat svämmar över av ömhet och kärlek och en luddig längtan att få bära åtminstone lite av allt jävla helvetes ont och dumt och jobbigt som just nu härjar i hans lilla kropp. Och när han ändå är så glad och busig mitt i allt, och vill läsa böcker och leka med bollar och sjunga sånger och lär sig nya ord och håller på; då vill jag bara krama honom hårthårthårt medan han gnuggar snor på min tröja.

När han är sådär tapper är han så jävla fin att jag bara vill storböla.

På bilden ovan ses Julia läsa någon av dom actionspäckade Max-böckerna för ett ganska svårflirtat och gnöligt Troll hemma hos oss i lördags. Att sagda Troll var så gnöligt fick sin naturliga förklaring när hela familjen gick in i Vinterkräk-Wonderland senare samma kväll.

Vilket även Julia gjorde nån dag efteråt, som alla läsare som också läser kommentarer (och det gör ni väl för böveln? Allt annat vore ju som att bara äta dom bleka russinen i kakan!) redan vet.

Jag har aldrig tidigare befunnit mig i situationen att min unge smittat ner nån utomstående med nåt värre än en förkylning och vet inte riktigt vad som i det här läget är god ton att göra. Ber man om ursäkt? Skickar man ett blomster, och i så fall vilken sort? Jag menar, det finns ju inga kort med en lessen nalle som håller en termometer och texten Ledsen att min avkomma fick dig att spy tarmarna ur dig att köpa. I alla fall inte på vår lokala present/kraj-bod.

Var vi, med Trollet i spetsen, fick pesten ifrån är jag tämligen säker på. Smitthärden heter Kulturhusets Rum för Barn, och är i all sin charm och mysighet också en ypperlig plats för ungar att möta mångahanda elakartade bakteriefloror från helt andra delar av stan i en enda salivslemmig röra. Det blir inga fler besök där på den här sidan jul. Såvarremede.