Skräckens labyrinter av HP Lovecraft

Jaha, och hur var det där då? I mina allra fjunigaste tonår hade jag (som mången annan smygrollspelande ungdom, gissar jag) en kortare kärleksaffär med HP Lovecrafts svullet överlastade prosa. Sen dess har vi inte haft med varann att göra nåt större (även om jag tycker att kram-Cthulusarna på Science Fictionbokhandeln ÄR rätt coola).

När jag nu, återigen av en bibliotektsutbudsrelaterad slump, snubblar över Lovecraft igen, så måste jag medan jag lyssnar hela tiden påminna mig om en sak. Lovecraft skriver inte klichéer, han skapar dom. För hans noveller, fulla som dom är av fladdermöss, hädiska riter, slocknande ficklampor, öde hedar och ylande vansinne, överlastade av ord som tjattrande, dräglande, demoniskt, hasande, väsande, fladdrande, lurande och fasansfull har inspirerat så hejdlöst många efterföljare (med herrar som King i spetsen) att dom känns som om man läst dom tusen gånger förr. Typfallet ser ut nåt sånt här:

Mondän övre medelklassman ("finsmakare vad gäller skräck") åker till övergiven herrgård någonstans i New England, för att kittla sina dekadenta böjelser för det ockulta. Berättelser bland den lågpannade bondbefolkningen berättar om en namnlös fasa som hemsöker trakten och sliter folk i stycken. Under sin övernattning i herrgården lyckas vår hjälte hitta ett underjordiskt tempel som legat orört i hundratals år och därigenom göra sig till byte för ett snörvlande, sniffande, blint något som kommer krälande ur djupen. Halvt vansinning av skräck lyckas han fly och sitter nu ett dygn senare på ett hotell nånstans med sin revolver bredvid sig och skriver febrilt ner den historia vi läser, medan han hör en rosslande andhämtning utanför dörren.

Det finns inget elegant eller smäckert eller gud förbjude erotiskt i skräcken och ondskan hos Lovecraft. Här är det hasande, släpande, tentakelförsedda och dräglande beläten skapade av galna gudar från långt innan vår tideräkning som gäller.

Och det är här det visar sig vara...öhm, aningen mindre lyckat med Ernst-Hugo Järegård som inläsare. Det blir för mycket, och inte lite för mycket. Karln byter tonfall tre gånger per mening, viskar för att därpå SKRIKA, tar obgripligt långa pauser, suger på orden som riktigt slemmiga karameller. Dessutom är det åtminstone nån gång i minuten uppenbart att han i sitt totala engagemang tappat bort sig i texten, och då freebase-ar han skamlöst (och väggarna var täckta med, var det guld? Ja det måste ha varit guld, det måste det ju ha varit. Jo, det var guld, GULLLD!).

Alltså, det blir rätt intressant på ett bisarrt vis. Men det blir också som maränger. En räcker, och då är det en hel översöt påse kvar. Och läskigt är det näppeligen, om man inte tycker det är skrämmande med salivgurgel.

 

Tant Grön

20 december 2008 02:46

Hmm... jag vet inte om Ernst Hugo borde ha varit uppläsare av någon bok överhuvudtaget??? Nae, jag tror bestämt inte det. Har du läst något av Dean Koontz. Nu kom jag och tänka på Talismanen av Steven King och Peter Straub, den är bra, eller åtminstonde så tyckte jag det för en så där 10 år sedan. Ska jag våga mig på att läsa den igen (läste den ett par gånger då) eller kommer det förstöra boken måntro? Så blev det med "Svart lucia" en favoritfilm på högstadiet, men den håller sig inte riktigt lika bra nu och heller inte "Sleepwalker", den amerikanska, inte den svenska. Man vill ju gärna ha de goda minnena i behåll.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

Anders

22 december 2008 00:36

Det är rätt sällan som såna där gamla favoriter pallar tidens tand (Svart Lucia vågar jag inte ens föreställa mig hur töntig jag skulle uppfatta nu.). Man få väl se det som nåt positivt att man får bättre och bättre smak, kanske? Angående Ernst-Hugo tror jag du har rätt. Svårt att tänka sig nån bok som han inte skulle liksom sätta sig som ett stort skånskt arsul på...

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...