I vår serie Böcker alla utom jag läste för fem år sen har vi idag kommit fram till:

Da Vinci-koden av Dan Brown.

(OBS! NEDANSTÅENDE KAN INNEHÅLLA SPOILERS)

Jaha, och hur var det där då? Tjavars. Det var spännande. Det var slukigt. Det var välresearchat. Och det födde en närmast obetvinglig längtan efter att se ett riktigt stort jävla fyrfärgsfoto av Nattvarden. Men det var också stundtals irriterande förutsägbart (det fanns liksom fan bara EN enda snubbe i hela boken som kunde vara den där Läraren och jag gick omkring i tre timmar med boken i öronen och väntade på att dom äntligen skulle outa honom) och man kan bara önska att Brown lagt ner lika mycket kraft på att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer som att gräva i Graal-myter. För att man till exempel omedelbart, utan att ens begära en förklaring, skulle säga upp kontakten med sin enda levande släkting för att man sett honom knulla offentligt, det köper jag bara inte. Och vår huvudperson, träbocken Langdon, tycks ha ett känsloliv som ett toffeldjur. Det enda han funderar på som inte är direkt relaterat till det han har framför näsan är (jösses vilken överraskning) embryot till en erotisk laddning med den sexiga franska kryptösen Sofie.

Det måste också nämnas att för att vara professorer vid Harvard och Cambridge samt kryptör vid franska säkerhetspolisen så är våra huvudpersoner ofta irriterande trögtänkta. Dom ägnar till exempel vad som känns som en halv CD av ljudboken åt att desperat försöka läsa (Langdon var förbluffad. Han kände inte ens igen alfabetet!) vad som visar sig vara Leonardos världs-jävel-berömda spegelskrift. Samt ytterligare en halv CD åt att på nåt superbibliotek genomföra vad som i mina öron låter rätt mycket som en helt vanlig googling (Langdon knappade in ett nytt sökordspar i databasen. Pope+knight. Kanske skulle träffbilden bli bättre nu).

Och maken till okritiska akademiker! Tamefan INGENTING dom stöter på i sitt sökande ifrågasätts ens för ett ögonblick. Tvärtom, dom kastar sig in i vilda slutsatser som ett lämmeltåg på syra. Pentametern är en femfotad vers bestående av jamber. Varje jamb består av två stavelser, en betonad och en obetonad. Manligt, kvinnligt. Och fem jamber i en rad! En uppenbar referens till Venus och den fembladiga rosen. Herregud! Hela Shakespeares verk är en enda hyllning till det heliga kvinnliga! Mm. Eller så är det det versmått som mest liknar talad engelska, men som genom sin rytmisering gjorde det möjligt att slå i sig stora mängder text på kort tid. Fast vafan, er grej låter också bra grabbar!

Inläsningen av monotont brummande Jan Waldecrantz är inte jättekul, och försöken att bryta bruset genom att emellanåt addera skojiga röster som bryter på franska funkar inget vidare. Det missas också lite för många huvudord (ljudbokens särskrivning?) för att undvika en lätt sjösjuka.

Typiskt en sån här bok som jag nog inte läst om urvalet på mitt lokala bibliotek varit större. Inte oävet, till och med spännande, men jag ser nog ändå inte riktigt what all the fuss is about. (Eller was about, på den tiden alla andra läste den här).

 

Sofia

7 december 2008 00:16

Mycket underhållande! Du skulle bli bokkritiker på heltid!

http://sofiasko.bloggagratis.se

 

Ulf

7 december 2008 14:00

För att ytterliga sänka Dan Brown ett snäpp i dina ögon så bestog hans researchand nog inte av mycket mer än att läsa "Holy Blood Holy Grail". Han blev till och med stämd av den bokens författare för att han snott för mycket från den.
Så det Brown bidragit med är det fascinerande persongalleriet..

 

Anders

7 december 2008 15:19

Ulf - jag vet! Och han refererar dessutom till sagda bok som en "lite väl yvig och drastisk, men intressant Graal-biografi" i Da Vinci-koden...

Glömde en sak i inlägget ovan! VAD är det som gör att i spännande böcker skrivna av män så kan man slarva med beskrivningarna av nästan vad som helst - UTOM vapen. Om man nämner en revolver utan att också nämna att det är en typ "Henckel und Plück kaliber 38" begår man uppenbarligen tjänstefel. Man måste alltså utgå från att det finns folk som faktiskt bryr sig.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Håkan (hakke)

7 december 2008 22:53

Jag får erkänna att jag sket i kritisk granskning rakt igenom hela boken (även om jag också förstod vem som var genomond lite för långt i förväg). Satt mest och var fascinerad över hur konsekvent varje kapitel avslutas med en nervpirrande nagelbitare. Och efter att ha läst "Änglar och demoner" tillbringade jag flera timmar med att försöka bli en ny John Langdon.
http://www.johnlangdon.net/gallery.html

http://hakkesnack.blogsome.com

 

Anders

7 december 2008 23:59

Spännande var det, det ska ickot förnekas!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Anders

8 december 2008 00:06

Och angående kapitelslut och cliffhangers - med herr W som humlesurrande inläsare fick man vara tacksam om man hade någorlunda koll på var en MENING slutade och nästa började.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Bror

8 december 2008 22:48

Meh. Vad mig anbelangar dödade Eco genren med "Focaults pendel".

Och nu kommer en jättelång association (eh...böcker som man tycker är lite överskattade men som säljer i drivor och sedermera filmateras): BBC sänder nu sin version av Mankells Wallander. Kenneth Branagh spelar Wallander och detaljrikedomen är helt togik. Inspelat i Ystad med svenska namn. De läser till och med Sydsvenskan! Tusen spänn på att den sänds nästa år på SVT.

 

Anders

9 december 2008 01:18

Läste en rätt intressant krönika i DN som hävdade att svenska deckares framgångar utomlands hänger ihop med att dom punkterar bilden av fina rättvisa fungerande Sverige. Och att Branaghs gråbleka cyniker till Wallander är ett finfint exempel.

Eco är mitt Kilimanjaro.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...