Bara för att detta är hösten då man inte är sådär sugen på att röra sina små sparpengar, som stadigt smälter som snöglopp i Sahara, så är det enligt lagen om alltings jävlighet också hösten då allting går sönder:

Klockan har jag ju redan varit inne på. Det är en liten grej.

Vår tvättmaskin håller på att ge upp. Torktumlarfunktionen är redan ute ur bilden, och nu börjar centrifugeringen uppenbarligen känna att den får lite för lite tillbaks.

Den där flärpen som man trycker in för att öppna ugnen har helt oprovocerat gått av. Nu får man använda skaftet på en tesked. Vet inte om man kan köpa och montera en ny flärp eller om man måste skaffa en helt ny lucka.

Vårt handfat har spruckit. En burk ansiktskräm gjorde en störtdykning från badrumsskåpet och var uppenbarligen dåktigt hård. Handfatet är silikonlagat och tätt, men ser förjävligt ut.

Som jag också redan har varit inne på har jag köpt nya glasögon. Det berodde på att anti-reflexbehandlingen på mina gamla plötsligt och av oklar anledning började släppa, vilket gav en stor suddig fläck mitt i synfältet.

Och idag har min mobil fått spatt. Den där trademarkade navy-knappen tycker att jag trycker när jag bläddrar - och envisas således med att försöka ringa upp stackars Agneta E, först i min telefonbok, så fort jag öppnar menyn.

Det känns alltså lite som om garantin har gått ut på hela vårt bohag samtidigt. Eller som att vi fått onda tomtar i maskineriet. Och parallellt med att väggarna rasar omkring oss är det CSN-månad med en kniv, avläsning av elförbrukning och jul på gång. Tajming, kallar man sånt. Sen lägger man en peng till i ironiburken.

Jobbade en halv dag idag. Ett projekt på Tyst Teater som jag kommer vara i allra högsta grad involverad i, och idag ett första möte mellan Riksteatern och norska teckenspråkiga gruppen Teater Manu. Eller så var det tänkt, för norrmännen satt såklart insnöade på Fornebue flygplats, och Arlanda var ju dessutom stängt i vilket fall som helst.

Så det blev exakt samma gäng som höll på och skissade på projektet i våras istället och en uppdateringsdag inför att allt drar igång i januari. En del upprepningar, en del nytt, vettigt och nyttigt och klokt, fast kanske aningen surt att Loppan tagit ut en halv dags semester för det.

Jag var alltså på Riksteatern i knappt tre timmar, inskriven som besökare (med namnbricka till och med, hallå?, arbetar här! har postfack!), sprang rätt upp till plan fyra utan att se mig om till höger eller vänster, körde mötet och sen rätt ut igen. Men ändå: satan vad det satte sig i kroppen på en gång. Ett annat tempo, en annan rytm, ett annat förhållningssätt till...tja, världen? Snabbare, mera korsklippt, kortare bågar, pang pang pang. Fortfarande, nästan sex timmar senare sitter jag här hemma och känner mig vagt onyttig. Som att det finns saker jag borde ta tag i, istället för att sitta här och nöjesblogga som nån jädrans pascha. Nåt rycker inuti. Nåt känner igen sig. Det är lite läskigt faktiskt.

Bland dom saker jag faktiskt ser fram emot med att börja jobba igen i februari är min ganska långa tunnelbaneresa till och från jobbet. När Trollet precis hade kommit och det fortfarande var jag som jobbade, så var dom där trettifem minuterna åt varje håll den enda helt egna tid jag hade. Det var min lästid. Och det kommer att bli min lästid. För som jag längtar efter lästid som inte är sen kväll! Som inte är en kamp för att fatta första raden med ögon som vinglar i kors och som inte slutar med en pocket som slår i näsroten.

Nu består mitt läsande nästan uteslutande av ljudböcker lånade på biblioteket. Det är visserligen trevligt att upptäcka ljudboksläsandet som form (Loppan har med förtjusning läst med öronen i många år), och jag har fått flera riktigt stora upplevelser. Men i grund och botten längtar jag ändå efter att få välja lite mera själv. Nu är jag ständigt utlämnad åt det tunna och eklektiska (se där ja, där kom det!) urval som råkar finnas inne. Och är man som jag inte superintresserad av deckare, och dessutom försöker läsa en kvinnlig författare varannan bok, då blir det tunt. Och är man, som jag, också lite av en en pliktläsare (det ska mycket till innan jag ger upp på en bok, fånigt nog), så kan ljudböcker som inte är bra bli en extra plågsam historia. Nån annan sätter tempot, det går inte skumma, och inläsarens engagemang blir rent provocerande. Jag minns till exempel med fasa ett förutsägbart skrap till bok som hette Ps. Jag älskar dig som överkompenserade för sin sorgliga grundberättelse med så mycket spralligt livsmod att man blev kräkfärdig. Det var en lång vecka...

Inläsaren är otroligt viktig! Är det en dålig inläsning så färgar det oundvikligen av sig på hur man uppfattar boken. Det går liksom inte att komma runt ett monotont, hårdkokt malande med missade huvudord i var och varannan mening. Eller ett överentusiatiskt som totalt suddar ut gränsen mellan det superviktiga och övergångar. Eller en enmansföreställning med överdrivet skojfriska röster och hysteriskt tonfall.

Allra värst är dock en riktigt andfådd, gråtfärdig författaruppläsning, som liksom dryper av den egna textens heliga heliga skönhet och visdom. Som det ohyggliga pekoralet Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var det nog nära att folk ringde soc kan jag säga, när dom såg en pappa som i offentlig miljö plötsligt brast ut i högljudda och ilskna Men nu får du väl för faan ta och GE dig kärring!

Vi har besök av vännen Sanna från Malmö. Och Trollet är troligen kär för första gången, för han tycker hon är det bästa som har hänt sen leverpastejmackan. Han slog på stora charmtrumman omdelbart igår kväll när hon kom, den där inledningsvis lite reserverade ungen vi brukar ha var som bortblåst. Han pratade och log och förevisade sitt rum in i minsta detalj, legobit för legobit och bilderbok för bilderbok. Väldigt gulligt, och aningen fööör mycket.

Jag visade inte upp mitt rum. Däremot skivade jag närmast heroiskt ost med hjälp av en potatisskalare. Hemköps diskmedel tycker nämligen det är fiffigare att liksom lägga sig i klumpar ovanpå allting snarare än att lösas upp och göra rent, och därför får man numera i det här huset köra allting i diskmaskinen två gånger. Således stod alla osthyvlar bakom en stängd dörr och jag var tvungen att improvisera. Potatisskalare är en framkomlig väg, men det blir väldigt flisigt och osten blir sig aldrig riktigt lik. Jag rekommenderar det endast i extrema nödfall.

Blir ni som jag plötsligt förälskade i nåt ord, och kommer på er själva med att använda det i alla möjliga sammanhang? Jag har nästan alltid något (fint) ord som förekommer lite för ofta för sitt eget bästa i mitt dagliga tal.

Runt nyår var det potentiell (Nationella dramaturgiatet är ett potentiellt vettigt forum eller Jag tror ärligt talat att det är ett potentiellt problem att dom smäller upp ett Lidl här)

Lite senare på våren var det proaktiv (Vi har just nu kapaciteten att vara ett hyggligt fungerande reaktivt dramaturgiat. Däremot hinner vi inte med att vara det proaktiva, idégenererande forum vi skulle vilja eller Det här är ett rent proaktivt blöjbyte)

Och sen navigera (Det är inte det lättaste att navigera i den här virriga kulturdebatten eller Sen vi fick barn har jag lärt mig navigera genom stans tunnelbanestationer på ett helt nytt sätt)

Och nu är det eklektiskt jag plötsligt hittar nya användningsområden för överallt hela tiden, på ett tröttsamt och fånigt vis.

Vår bokhylla känns eklektisk på ett ärligt sätt

Skuggutredningen verkar, om man tittar på inskickade förslag, bli en tämligen eklektisk historia

Jag har så jävla eklektisk musiksmak!

Jag har bara udda strumpor rena, så idag får det blir lite eklektiskt sådär

Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag lovar! Det är som nån slags jävla etymologisk förkylning, med ett förlopp som bara inte går att snabba på. Eklektiskt sitter där i pannloben helt enkelt. Punkt slut, och inga C-vitaminer i världen tycks hjälpa. Tills det plötsligt är klart, och den avlöses av nåt nytt pretto-ord. Hej sug.

Tendens, för eventuella nytillkomna läsare, är ett slags personlighetsindex. För mig som en del av den girigt bidragsberoende parasiten på samhällskroppen som kallas offentligt finansierad kultur är det en nyttig övning i att även ett själsliv enkelt låter sig beskrivas i kvantitativa termer. Allt detta ingår i min masterplan för börsintroduktion av The Anders Duus Dramatic Writing And Event Extravaganza Corporation år 2011, eftersom jag vid det laget räknar med att dra in ohyggliga stålar på mina enaktare för mellanstadiebarn och paranoida konspirationsfantasier på dialekt på en öppen maknad.

Tendens, vecka 47:

PÅ VÄG UPP:

Vikt (fa-aan!)

Vinterglädje

Förväntningar på Klungans nya show, efter ännu en vimmelkantig saknar-ord-hyllning i DN

Antal bloggar jag följer på daglig basis

Insikten att pappaledigheten faktiskt snart är slut. (mindre än två månader kvar!)

Lust till villa (hänger ihop med att snön täcker jobbiga gräsmattor och oräfsade löv)

Pervers och hemlig längtan efter en bil

ÖIS!

OFÖRÄNDRAT:

Framsteg i pjäser under arbete (fortsatt noll)

Insikten att jag saknar vettiga vinterskor (men vad gör jag åt det?)

Trehundra pizzor att välja på slutar ändå alltid med en Quattro eller en Marco Polo

PÅ VÄG NER:

Bloggfeber (till en hanterbar nivå)

Facebook (nu nära noll igen)

Mina jeans (aldrig ens tvättade, ändå är det trådslitet i grenen. Morr)

Koll på vad som händer i den roman jag nu somnat ifrån i en månads tid

Osäkerhetsfaktor:

Toalettbesök tillåts ta allt mindre och mindre tid, eftersom Trollet nu tenderar att stå utanför och banka på dörren under uppfordrande rop.

Idag har jag bloggat i en månad. Jag vill tacka min familj, särskilt min Loppa och mitt Troll. Jag vill också tacka mina trogna läsare. Utan er och era fantastiska kommentarer hade det aldrig gått. Jag älskar er alla. Förlåt, jag lovade mig själv att jag inte skulle gråta.

Jag hade tänkt att klippa ihop en tillbakablick, ett aldrig så litet greatest hits ur min guldkantade karriär, min motsvarighet till ett sånt därnt vi har slut på idéer, kan vi inte visa lite highlights från förr-avsnitt i en sit-com. Sen slog det mig att ni redan har permalänkat era favoritinlägg, och återvänder till dom dagligen för tröst och vägledning. En blogg är ju mera som en DVD-box, den limiterade utgåvan med massor av extramaterial.

Sen tänkte jag svänga ihop en show i mästarklass på lokala sunkhaket Karlavagnen. Men sen tyckte jag att det vore cyniskt och antidemokratiskt att smutsa ner bloggen med aktiviteter IRL som inte alla läsare får vara med om. Vi kör alltså ett imaginärt firande.

Nu uppträder ett återförenat ABBA med en nyskriven ballad.

Nu gör Robert Gustafsson en jätterolig monolog. Bland annat snyter han sig i kungens slips (haha HA) och skär sig i ögat på en papperskniv.

Nu klänger Cirkus Cirkör i rep på ett poetiskt vis.

Nu sjunger Orfei Drängar ett medley på snapsvisor lite fräckt sådära.

Och NU kommer ett fyrverkeri i världsklass, ett sånt där perfekt synkat som man behöver trettio gravt empatistörda tyskar för att genomföra.

Poff, poff, PABAMMM, poff, poff, TRAMMMMMM-PANG PANG PRAFFFFFF!

(Bilden gör det inte rättvisa! Alla på en gång nu: Aaaaah!)

Tack för en skitrolig första månad. Med en kniv!

Vi gjorde det enkelt för oss igår och köpte hem pizza. Vårt lokala hak är känt i hela södra förorterna för goda, fräscha och GAJGÄNTISKA pizzor. Vi snackar kvarnhjul här.Trollet får förstås smaka, men lite snälla bitar från kanterna som inte badar i salt och kryddor och oliver och curry och fårost och grejer.

Den sista månaden eller så, har Trollet på allvar intressera sig för det som finns på mammas och pappas tallrikar. Spelar ingen roll om vi äter exakt samma mat - älggryta med ris ser i alla fall roligare ut innan det körs tre sekunder i mixern i hans ögon. Och det kan man ju inte klandra honom för. Däremot gör vi vårt bästa för att få honom att fatta att han får hålla sina små tassar borta från våra tallrikar, för sin egen skull. Han har bränt sig på varm mat ett par gånger, och nån gång har han stoppat en näve av nåt vuxenkryddat i munnen och grimaserat vilt.

I gårdagens sedelärande berättelse satt han i stolen medan vi ordnade med bestick och vattenkaraffer. Han pysslade med en ostmacka, pizzorna utom räckhåll. Trodde vi, för plötsligt upptäckte Loppan att han satt och sög på nåt - som visade sig vara jalapeño, rävstark chili (med dom überstarka fröna kvar) som dom envisas med att lägga på Loppans favvopizza och som hon alltid får pilla bort.

Först var det bara inte gott, spotta ut och blä. Sen slog chilijäveln lömskt till, och Trollet började krafsa sig runt munnen med nåt paniskt i blicken i ett par sekunder. Innan illvrålet kom. Och sen var det kaos och försöka få honom att suga på en blöt trasa och tårar som sprutar och ett litet Troll som förorättad gräver med båda händerna i munnen, osäker på vem det är som är fienden.

Och en jättehemsk pappa som inte kan låta bli att fnissa lite, mitt i röran.