Jag åt lunch på ett thai-hak på Centralstationen idag, under en paus i ett effektivt och snabbt ärendespringande på stan. Trollet sov i vagnen medan jag skottade i mig finfin anka i rödcurry. Lunchtid var över, stället halvtomt.

Entre från vänster: medelålders kvinna modell övre tredjedelen, med en air av samhällets övre skikt om sig och en liten nätt rullväska. Jag skulle vilja skriva att hon bar päls, men det gjorde hon inte. Hon hade nån slags mockakappa med pälsdetaljer, och glasögon som såg dyra ut. Hon ställer sig bredvid den som står först i kön, som någon som verkligen har nåt på hjärtat. Och en millisekund efter att han levererat sin beställning sticker hon fram ett Förlåt mig - som en kobra. Hon är inte alls otrevlig, men pratar väldigt högt och liksom genom näsan. Som någon som är van att bli lyssnad på. Som om det finns ett lilla hon efter det där förlåt mig, som inte hörs.

-Förlåt mig. Vet ni var det finns en uttagsautomat för Handelsbanken här. Dom sa att det skulle finnas en precis här, men det enda jag kan se härutanför är några automater från Nordea och DOM har jag ju ingen nytta av. Var finns Handelsbanksautomaten?

Personalen är finemang på thai-mat men inga klippor på svenska, särskilt inte totalt mat-orelaterad. Tjejen i kassan mumlar nåt nej vet inte, och slagskeppet vänder sig därmed prompt till sushi-kocken och upprepar frågan. Han ser vettskrämd ut, viskar nånting och rycker på axlarna. Och hon säger (fortfarande inte direkt otrevligt) Ni vet inte. Nänä. Och sveper iväg ut med rullväskan fladdrande efter sig.

Och jag undrar bara vad som hände egentligen? Jag har mina pengar i Handelsbanken och är nöjd med det, men varför måste det tvunget vara en Handelsbanken-automat? Varför denna emfas på hur lite nytta hon har av Nordea? Är det ett utslag av mellankrigstidskapitalistisk uppfostran så till den grad att hon inte kan tänka sig att befatta sig med före detta statliga Nordea ens på bankomatnivå? Är det ett försök till solidarisk handling med sin bank i dessa kristider, sprunget ur  en missuppfattning att bankomathantering är nåt banker tjänar pengar på? Har Handelsbankenautomater större och tydligare knappar? Är det nån som kan förklara hur i all världen damen menade?

För en och en halv vecka sedan plockade jag ängsligt upp ett kedjebrev kastat på mig från Uppsalatrakten, svarade på det och spred det ännu ängsligare vidare till sju andra bloggare med tillkämpat gladkäcka tillrop i folks kommentarsrutor. Kedjebrev är, som jag redan varit inne på, ett fenomen som för folk i allmänhet tycks drypa av lågstadieångest-dåligt-samvete med en kniv, och det känner man liksom av i alla led. Fast själva mailet i själva verket bara var ett bra och enkelt uppslag till ett blogginlägg.

En skillnad jämfört med forna tiders kedjebrev är ju emellertid att man faktiskt kan se vad som händer i föregående och efterföljande led. Här kan man minsann inte hävda att man skickade det till tio kompisar som jag har där min mormor bor eller dylika fordom vattentäta bedrägerier.

Nu ett antal dagar efter denna kallsvettsövning har jag således facit till vad min lilla länk i kedjan betytt:

Av dom sju personer som utmanades av mig valde två att bryta kedjan. En redogjorde ganska ingående för hur mycket ångest hon fick av kedjebrev. En bad om ursäkt väldigt väldigt mycket, troligen som skämt, men möjligen också som en manifestation av hur jobbigt det är att bryta kedjebrev.

En herre har hittills gjort varken bu eller bä. Jag misstänker att han tror att han slunkit under radarn.

Fyra personer presenterade pliktskyldigt och väldigt underhållande sju saker om sig själva på sina bloggar. Av dessa fyra valde tre dock att inte sprida brevet vidare, antingen genom att gällt hojta jag utmanar alla som känner sig manade eller genom att sätta ner foten och väsa jag vägrar sprida kedjebrev. Av detta kan vi alltså empiriskt fastslå att folk i allmänhet tycker att det är jobbigare att sprida kedjebrev än att få dom. (Så tror jag inom parentes sagt inte att det var när vi var små. Då var det, i alla fall mitt fall, utsikten att behöva skriva samma brev en massa gånger OCH komma på vem man skulle skicka till för att inte bryta kedjan som var det värsta. Hänger detta ihop med att själva spridandet blivit enklare att genomföra, samtidigt som det finns en tydlig medvetenhet om det ökade flöde av bajs vi utsätts för i våra dagliga liv? Ett bajs man gärna undviker att vara en del av?)

Endast en av mina sju utmanade personer har både svarat och spridit vidare till sju nya personer (fast hon är en uttalad kedjebrevshatare!). Det är med andra ord som om min länk i den här kedjan över huvud taget inte funnits. No Världens-längsta-brevkedja-som-startades-av-en-trekvartsförlamad-flicka-i-Göttingen-påsken-1972-och-som-världsapromiss-kommer-med-i-Guiness-rekordbok-nästa-år for you. Hade det här varit för tjugofem år sen så hade jag suttit förgäves och väntat på mina sjutusen utlovade jävla tuggummin.

Finns det nån skönare känsla än att, innan solen mer än nätt och jämnt hunnit gå ner, ha fått iväg veckans samlade måste-mail?

Det är som när man gick på mellanstadiet och äntligen äntligen lyckats prestera en pliktskyldig sida till sin norska brevvän. Som alltid svarade med vändande post, den jäveln. Men det behövde man inte bekymra sig om just idag, när man med lätta steg och gott samvete rusade ut genom dörren till en vacker decemberskymning.

Det värsta med att ha somnat framför TV:n eller sitta och nästan sova framför datorn, (Nej, Anders, det är ingen som bloggar såhär dags. Nej Anders, inte kommenterar heller), kurig och grusig och tvär, är inte det oöverstigliga tandborstandet och ansiktstvättandet som väntar. Inte i sig i alla fall. Det är känslan av att det är gränslöst synd om en just därför, och att det borde finnas nån jävel att vara arg på. Men det gör det ju inte. Det är bara mitt eget fel fans skit mutter mutter.

Jag tror klockan två-på-morgonen-syndabock med inriktning på småbestyr är en framtidsbransch. Ska vi starta ett bolag?

I vår serie Böcker alla utom jag läste för fem år sen har vi idag kommit fram till:

Da Vinci-koden av Dan Brown.

(OBS! NEDANSTÅENDE KAN INNEHÅLLA SPOILERS)

Jaha, och hur var det där då? Tjavars. Det var spännande. Det var slukigt. Det var välresearchat. Och det födde en närmast obetvinglig längtan efter att se ett riktigt stort jävla fyrfärgsfoto av Nattvarden. Men det var också stundtals irriterande förutsägbart (det fanns liksom fan bara EN enda snubbe i hela boken som kunde vara den där Läraren och jag gick omkring i tre timmar med boken i öronen och väntade på att dom äntligen skulle outa honom) och man kan bara önska att Brown lagt ner lika mycket kraft på att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer som att gräva i Graal-myter. För att man till exempel omedelbart, utan att ens begära en förklaring, skulle säga upp kontakten med sin enda levande släkting för att man sett honom knulla offentligt, det köper jag bara inte. Och vår huvudperson, träbocken Langdon, tycks ha ett känsloliv som ett toffeldjur. Det enda han funderar på som inte är direkt relaterat till det han har framför näsan är (jösses vilken överraskning) embryot till en erotisk laddning med den sexiga franska kryptösen Sofie.

Det måste också nämnas att för att vara professorer vid Harvard och Cambridge samt kryptör vid franska säkerhetspolisen så är våra huvudpersoner ofta irriterande trögtänkta. Dom ägnar till exempel vad som känns som en halv CD av ljudboken åt att desperat försöka läsa (Langdon var förbluffad. Han kände inte ens igen alfabetet!) vad som visar sig vara Leonardos världs-jävel-berömda spegelskrift. Samt ytterligare en halv CD åt att på nåt superbibliotek genomföra vad som i mina öron låter rätt mycket som en helt vanlig googling (Langdon knappade in ett nytt sökordspar i databasen. Pope+knight. Kanske skulle träffbilden bli bättre nu).

Och maken till okritiska akademiker! Tamefan INGENTING dom stöter på i sitt sökande ifrågasätts ens för ett ögonblick. Tvärtom, dom kastar sig in i vilda slutsatser som ett lämmeltåg på syra. Pentametern är en femfotad vers bestående av jamber. Varje jamb består av två stavelser, en betonad och en obetonad. Manligt, kvinnligt. Och fem jamber i en rad! En uppenbar referens till Venus och den fembladiga rosen. Herregud! Hela Shakespeares verk är en enda hyllning till det heliga kvinnliga! Mm. Eller så är det det versmått som mest liknar talad engelska, men som genom sin rytmisering gjorde det möjligt att slå i sig stora mängder text på kort tid. Fast vafan, er grej låter också bra grabbar!

Inläsningen av monotont brummande Jan Waldecrantz är inte jättekul, och försöken att bryta bruset genom att emellanåt addera skojiga röster som bryter på franska funkar inget vidare. Det missas också lite för många huvudord (ljudbokens särskrivning?) för att undvika en lätt sjösjuka.

Typiskt en sån här bok som jag nog inte läst om urvalet på mitt lokala bibliotek varit större. Inte oävet, till och med spännande, men jag ser nog ändå inte riktigt what all the fuss is about. (Eller was about, på den tiden alla andra läste den här).

Trollet har börjat intressera sig för berättelser litegrann. Förut har han flaxat hit och dit i bilderböckerna som värsta dadaisten, men nu börjar han tänka i orsak och konsekvens och händelser som följer på varann. Han ligger steget före - och skit vore det ju annars, så många gånger som vi tragglat dom här böckerna.. När vovven dyker upp i kamp-eposet Max Napp skakar han på huvudet och säger sitt nonchiga Äj (Och på nästa uppslag får vovven mycket riktigt inte ta Max napp). När ankan kommer vaggande sticker han ut undre tandraden och väser Arg (Och på nästa uppslag får ankan en smäll och blir förbannad efter sitt misslyckade stöldförsök av nappen). Det är väldigt gulligt, och gör att Max-böckerna som (i all sin briljans) lite börjat kännas som nån tidig krets i Dantes inferno, plötsligt får en ny lyster igen.

Ännu häftigare är att han igår för första gången "berättade" nåt han varit med om en lång stund efter att det hänt. Vi var på Magasin 3 med Gianina, en rumänsk dramatiker jag känner, och såg två utställningar. Jättebläckfisken i tyg var det ballaste i Trollets bok, ungen hängde som en mask i min famn och sträckte sig efter den som en drunknande. Medan jag försökte förklara hur konsten liksom förändrar föremål och att detta, även om det kanske såg ut som ett stort gosedjur, inte var något gosedjur. Vilket han såklart sket högaktningsfullt i.

Näst ballast var dock en video om hur en konstnär patinerade en dörr, som innehöll en lång sekvens när hon hamrade. Hammare är bra grejer om man heter Trollet. Hamrande och hammare, det får man liksom aldrig riktigt nog av. Och så, när Loppan på kvällen frågade om hur det hade varit på konstutställningen, så tittade han upp på henne och sa just hammare. Med en air av seriös analys.

Själv donerade jag vid samma tillfälle ljudet av mina (och Trollets) hjärtslag till konstnären Christian Boltanski. Hoppas han tar väl hand om dom.

På en skjutdörr vid tunnelbanestationen har någon skrivit CHELSAE med jättestora bokstäver. Vad är det för skitsupporter som inte ens kan stava till sitt lag?

På en av våra lokala pizzerior kan man få rådailan till sin sallad. Ibland ger inget ett så exotiskt intryck som en riktigt tjockt onomatopoetisk stavning. Det var först vid tredje omläsningen den prosaiska sanningen blev uppenbar för mig.

Och i Västertorps centrum har helt nyss öppnat en delikatessbutik vid namn Pettersson & Megaache. Jag kan bara anta att det senare är nåt slags holländskt efternamn, men jag kan ändå inte låta bli att läsa det som nåt ur en dålig mangaserie: When Goji-Ran attacks we will serve it some serious mega-ache! Får onekligen Pettersson att se lite extra blek ut.

Loppan, om du hinner se det här innan du går från jobbet:

Stockholm är trångt, jobbigt och fullt av otrevliga och obehagliga människor. Och idag kom besked om att dom höjer avgiften i vår bostadsrättsförening för femtioelfte gången på tre år.

Kan vi inte bara dra härifrån nu?