Inte för att nån har tvivlat vad jag vet, men jag är verkligen väääärldens uppriktigaste bloggare. Här ere naked reality all the way, bah.

För det första: jo, jag har faktiskt köpt en väggalmanacka som vi nu sätter våra liv och hågar till. Såhär snygg ser den ut. OBS! Vi förhåller oss givetvis ironiskt till kitchiga bortrövade bruttor i bikinis. Vi är goda feminister.

För det andra: jag har äntligen klippt mina polisonger. Eller Loppan har. Åt mig. Kolla vad snajdigt tajt dom smeker käklinjen!

Tydligen är det så att en dryg månad innan ens föräldraledighet är slut, då är det plötsligt helt okej för jobbet att börja kontakta en (med en kniv!) i tid och jävla otid.

Det började redan för ett par veckor sen. Men igår och idag har det plötsligt ringt fyra-fem-sex gånger om dagen med förfrågningar, begäran om specifikationer, arrangörer som ringer för att diskutera upplägg och förmat och datumförslag som jag inte ens hunnit skriva upp innan det ringts igen, nu med ändrade datumförslag. Och jag som inte ens har en jävla kalender för 2009 ännu (fixas imorgon! Inte julklappstips!) blir så stressad att jag flämtandas genom öronen.

Jag föreläser nämligen som en del av mitt jobb. Handelresande i typ kloka saker om barnteater kan man väl säga. Och det blir en del flaxande och pusslande och resor och hotell inför dom där grejerna, särskilt när det är föreställningsanalyser jag ska hålla: Åkej men när kan jag se föreställningen jag ska hålla analyssamtal om då? Nä, det funkar inte så bra att se den efter analyssamtalet, nej. Två dagar innan? I Mjölby. Lovely. Så jag måste åka till Mjölby för att se föreställningen jag sen ska prata om i Göteborg? Antingen det eller EFTER själva analysen, som vi redan varit inne på. Jag... förstår.

Och saken är ju den att med ett Troll på dagis och en Loppan som måste jobba kväll ibland, så är den här ekvationen från och med i vår aningen mera komplicerad än förr. Det går liksom inte att ringa mig den 17:e december och börja härja om nåt datum i april och begära besked på stående fot.

Idag har jag inköpt vårt gemensamma livs första väggalmanacka. En snygg med gamla omslag på pulp-sci-fi-magasin. Där ska vi skriva upp allting. Där ska vi odla vår själsfrid och vårt oberoende. Om det icke står där skall det vara ogillt.

Den kommer att bli det första (efter Trollet) vi måste rädda om det börjar brinna.

Trollet är i stort sett frisk nu. Var idag på Öppna på lite pliktvisit, sista före jul. Där stod det inte folk som spön i backen precis. Fyra ungar med blandade mammor och pappor, och två lätt gråtmilda fröknar som såg framför sig hur ännu en kull trevliga föräldrar (och jajaja, deras battingar också) snart skulle lämna dom i och med att dagisinskolningarna stötvis börjar i januari. Och jag tror faktiskt dom menade det. Förmodligen menar dom det alltid, men ändå.

Och så hej hej (och en julblomma lämnade yours truly trevlig så det nästan blir misstänkt redan förra veckan, joråsatteh) och vinkevink och så ut i regnet igen.

Och jag och en av dom andra papporna som jag träffat en del och gillar tog sällskap till tunnelbanan. Jag och Trollet hade ett ärende i stan nämligen: uppdrag införskaffa väggalmanacka (se inlägget ovan). Efter tio minuters vagnluggande med våra små kisande stoiskt i duggregnet med droppar i ögonfransarna kom vi till Axelsberg. Där var det tomt i spärren och blinkande grönljus på barnvagnspassagen. Vi började rutinerat hålla upp grinden för varann, medan vi simultant och utan minsta tvekan avhandlande stora och komplexa ämnen som fjällsemestrar, när vi plötsligt hörde en käck röst som lyckligt hojtade:

Jaaa nu sitter det ingen i spärren just nu! Så då är det ju bara att passera! Men notera klockslaget och vilken station om det skulle komma en biljettkontroll!

Jag hann tänka Hjälp! Galning med nån slags kuslig stating the bloody ovbious-psykos! innan jag såg hojtaren le ett moderligt leende mot oss öppna dörren till biljettkuren med sin nyinköpta fika i ena handen och sin SL-nyckel i den andra.

Det är inget totalt okänt fenomen i Storstockholms lokaltrafik hur man beter sig om det är tomt i spärren. Och skulle man vara osäker brukar det stå på en skylt i biljettluckan. Så uppenbarligen måste den här kvinnan ha tittat på oss och tyckt att vi såg ut som ett par jeppar som nyss anlänt från Nikkaloukta. Och som nu av oklar anledning gick och rullade barnvagn i Axelsberg (inte känt för varken sin shopping eller skönhet).

I såna här lägen är jag tydligen storstadsbo, för jag blev nästan lite stött. Alltså okej, öhm, alltså tack och så, men VI VET. Fnys.

Under gårdagens tittning på första tjugo minuterna av Teletubbies-filmen (Ett varv räcker således tre dagar. Trollets TV-vurm får precis sitt lystmäte och vi får känna oss som bra och gränssättande föräldrar, win-win) slumrade jag till. Risken för att det var blackout till följd av överstimulering är tämligen obefintlig om man säger så. Och i min halvsovande hjärna är jag helt övertygad om att jag hörde Claes Månssons berättarröst säga:

Och Tinky Winky brände alla papper och flydde med Po till Amerika.

Den filmen hade jag velat se!

Min bisarraste källa till julstress (bland den uppsjö som finns att välja på hos eder heroiske bloggare) är den där konstiga känslan att man borde hinna träffa sina vänner innan jul. Styrande vagnen med ena handen genom ljusblinkande villagator och flåsiga stadskvarter (på väg till mitt förlag som jag ju måste besöka innan jul, eller Öppna förskolan sista dagen innan dom stänger för jul) skickar jag sms till höger och vänster som säger: Hej! Hur ser det ut för er framöver? Det vore ju väldigt roligt att ses nåt innan jul! Varför i helvete då för?

Eller så menar jag ju inte. Att träffa sina vänner är ju alltid roligt. Men varför är det så viktigt att försöka knö in hela byket i det spandextajta nu attan har vi en del att styra upp-regemente som råder just precis nu? Annars kan det ju lätt gå både en och två månader mellan varven utan att det känns särskilt konstigt. Och jag verkar inte vara ensam om den här hysterin heller. Det bjuds in till glöggmys högt och lågt. Middagsinbjudningar haglar (eller haglar gör dom väl inte, men förekommer i alla fall). Och planerade besöket från vännen Jakob i söndags, inställt på grund av våra raketspyor, gjordes det ett i alla fall teoretiskt försök att hitta en ny lucka för före jul. Vilket i praktiken innebär att det fanns fem skitöverbelamrade dagar att välja på (innan släkten brakar in här hemma kommande måndag). Och det gick ju såklart inte. Medan det på andra sidan nyår finns ungefär tusen miljarder dagar.

Är det för att ingen har köpt kalender för 2009 ännu som det verkar helt omöjligt att förlägga några som helst planer till januari? Är det nån slags rest av barndomens jullov med jag får inte träffa mina kompisar på en måååånad-ågren? Eller går vi i smyg omkring och räknar med att efter nyårsnattens högtidliga löften och årets i allmänhet mest överhypade fest så kommer inget mera vara sig likt, och kanske kan man inte ens ha kvar samma bekantskapskrets, vem vet?

Jag menar, i själva verket är inte ens den mest förhärdade familjemysare och mellandagsfundamentalist borta från vardagen i mer än en dryg vecka. Sen är saker och ting som vanligt igen. Har du jättemånga vänner  som börjar ifrågasätta er vänskaps relevans om ni inte ses på en vecka? Det har inte vi. Faktiskt inte.

Musselstranden av Marie Hermansson

Jaha, och hur var det där då? Vet du vad, det var faktiskt riktigt riktigt fint!

Ett av alla underliga svar jag har hört mig själv ge när folk undrar över vilken slags pjäser jag skriver (se ett helt inlägg om just detta här) är Jag skriver nåt som inte är realism men som bor i samma postnummerområde som realism. Det vill säga, jag vill gärna presentera en igenkännbar verklighet som klangbotten, med karaktärer som man liksom kan gå hela vägen runt utan att det gapar hålrum i dom - men jag vill inte stanna där. Jag vill förhöja, vrida till, skeva, sudda, skapa en liten osäkerhet. Det är jag bevars inte ensam om varken nu eller förr eller förmodligen sen. Många av dom samtida svenska prosaister jag verkligen gillar rör sig till exempel också i det här lätt mystiska landskapet, såna som Jerker Virdborg, Cilla Naumann, Mirja Unge och Stefan Lindberg. Av Marie Hermansson har jag bara läst en bok tidigare, Hembiträdet, och den gjorde mig lite besviken. För hos Hermansson var alltihop till sist förklarligt in i minsta detalj. Det såg bara ut som mystik. Det var fiffig realism som till en början låtsades vara nåt annat - och för mig krympte det upplevelsen av Hembiträdet.

Men här bär det! Det blir en vacker och sorglig och riktigt jäkla spännande historia som både är full av igenkänning (ack, alla vänskapsförhållanden man haft där man känt sig lite bättre eller lite sämre, lite på väg bort eller lite efterhängsen) men också känns märkligt ny och fräsch. Det handlar om en sån där sommarlovsvänskap som egentligen är lite för trång för alla inblandade men som konserveras av sina årslånga uppehåll, om en sån där familj man som barn kunde bli avståndskär i för att dom kändes så märkvärdiga jämfört med ens egen, om hur ett avvikande syskon kan rubba en hel familjebalans, om en psykiskt sjuk kvinna som hittar hem långt ute i havsbandet. Och om bergtagning, som i alla fall inte jag hade en aning om att jag är så förbannat intresserad med en kniv av, som jag uppenbarligen är.

Hermansson skriver på en säker och ren prosa, ofta stiligt understate-ad så att det som läsare bara gradvis går upp för en vad som håller på att hända (Vänta nu, var det inte väldigt länge sen det stod nåt om den treåriga lillasystern? Var är hon? VEM HAR KOLL PÅ HENNE???), vilket skapar spänning och får en att känna sig uppmärksam. Och efter allt gnöl om svaga inläsningar känns det som balsam att lyssna å Maria Johanssons chosefria, tydliga och stadiga inläsning. Här hemma säger vi att en bok som är svår att lägga ifrån sig är slukig. Jag tror Loppan har uppfunnit ordet ifråga (eller?). Det täcker sakernas tillstånd rätt bra här. När jag går och lägger mig med mina obekväma KOSS-lurar som gör det omöjligt att ligga på nåt annat sätt än platt på rygg (vilket jag avskyr) bara för att jag måste lyssna klart på kapitlet - då är det slukigt. Tag och läs.

Fy satan vad maktlös jag känner mig när min unge är sådär riktigt risig. Trollet snörvlar och hostar och kämpar och sover oroligt och är så babianröd i rumpan efter fyra dagars diarré att han börjar gråta ynkligt bara man bär honom till skötbordet.

Och hjärtat svämmar över av ömhet och kärlek och en luddig längtan att få bära åtminstone lite av allt jävla helvetes ont och dumt och jobbigt som just nu härjar i hans lilla kropp. Och när han ändå är så glad och busig mitt i allt, och vill läsa böcker och leka med bollar och sjunga sånger och lär sig nya ord och håller på; då vill jag bara krama honom hårthårthårt medan han gnuggar snor på min tröja.

När han är sådär tapper är han så jävla fin att jag bara vill storböla.

På bilden ovan ses Julia läsa någon av dom actionspäckade Max-böckerna för ett ganska svårflirtat och gnöligt Troll hemma hos oss i lördags. Att sagda Troll var så gnöligt fick sin naturliga förklaring när hela familjen gick in i Vinterkräk-Wonderland senare samma kväll.

Vilket även Julia gjorde nån dag efteråt, som alla läsare som också läser kommentarer (och det gör ni väl för böveln? Allt annat vore ju som att bara äta dom bleka russinen i kakan!) redan vet.

Jag har aldrig tidigare befunnit mig i situationen att min unge smittat ner nån utomstående med nåt värre än en förkylning och vet inte riktigt vad som i det här läget är god ton att göra. Ber man om ursäkt? Skickar man ett blomster, och i så fall vilken sort? Jag menar, det finns ju inga kort med en lessen nalle som håller en termometer och texten Ledsen att min avkomma fick dig att spy tarmarna ur dig att köpa. I alla fall inte på vår lokala present/kraj-bod.

Var vi, med Trollet i spetsen, fick pesten ifrån är jag tämligen säker på. Smitthärden heter Kulturhusets Rum för Barn, och är i all sin charm och mysighet också en ypperlig plats för ungar att möta mångahanda elakartade bakteriefloror från helt andra delar av stan i en enda salivslemmig röra. Det blir inga fler besök där på den här sidan jul. Såvarremede.