Jaha jävlar. Det var såhär det var att jobba hemma. Lockande bokhyllor, kaffehurror och dataspel. En tjock tidning att läsa. Minuter som går fan så mycket snabbare än på kontoret och inte en arbetskamrat så långt ögat når. Luncher som vill bli mer än en timme. Dessutom hela jädrans bloggosfären, som jag faktiskt inte ens hade sniffat på sist jag lekte hemmakontor. Och ett Troll att hämta på dagis klockan tre.

Det var fan länge sen jag var hemma och skrev. En dag i veckan, som jag körde från oktober 07 till och med april 08 när pappaledigheten tog vid, räknas inte riktigt. För pjäsen jag jobbade på då var det ingen som satt och väntade på med fingraran irriterat trummande (och så ligger den mycket riktigt fortfarande ofärdig och skramlar i Nya pjäser-mappen också. Ska dock få komma ut och lufta sig SNART. Men mer om det en annan dag!). Således är det alltså över ett och ett halvt år sen jag verkligen levde det yrkesliv jag kastar mig ut i nu i några månader.

Det luktar lite frihet. Det luktar också lite skräck och lite stress. Och en stygg röst i örat viskar Du höll på i fyra-fem år med att bygga upp den självdisciplin som behövs för att vara dramatiker. Hur fan ska du hitta tillbaka till den på några futtiga månader?

Och deadline har redan krupit en dag närmare.

Byter min första trasiga baklykta.

Oljig smuts på poethänderna. Jag hindrar impulsen

att torka dom på designerjeansen.

Vi hade sedan länge bestämt att vi skulle åka på utflykt i helgen. Min faster Kickan fyller sjuttio och ställde till med kalas på första maj (nä, det står inte socialister som spön i backen i släkten precis, det är riktigt uppfattat), och vi hade, när vi ändå skulle till Uppsala, siktat in oss på att kolla in det där Roslagen som gamle Evert alltid hojtar om. Att bilen hämtades ut på torsdagen och att hyrbilen således kunde avbokas var ju mer än ett litet plus i kanten.

Trollet var på tämligen vidrigt humör sista biten innan vi kom fram till kalaset, och Eder Kniven hann precis börja noja orättvist och bakvänt enligt linjerna Jahamen det var väl jävla typiskt att han ska vara på skithumör just idag när en massa folk ska träffa honom för första gången och nu kommer alla att tro att han alltid är sån och det var väl själva FAAAN då - som om det vore ett och ett halvt år gamla Trollets ansvar att vara salongsfähig för att bli omtyckt. Men tamefan minuten innan vi var framme sprack killen upp, och sen var det idel solsken och kavat som fan och ack och oj och han är ju heeeelt otrolig i timmarna fyra. Så fick Loppan och jag vara malliga igen då...Egentligen vore det förmodligen nyttigt för oss om ungen var på katastrofhumör lite oftare.

Faster Kickan är för övrigt stencool. Det har hon alltid varit.

Sen åkte vi norrut (eller nä, det gjorde vi inte, för först hamnade vi på E4:an söderut och kunde inte vända på två mil och sen hade Loppan glömt sin handväska) genom Knutby-land till finfina Öregrund.

Där hade säsongen nätt och jämt börjat. Var vi tre ekipage på panget så var det inte fler. Och att det var första helgen som krogarna hade öppet framgick med all önskvärd tydlighet när vår servitör (cirka 17 år) började med att meddela Jag ska kanske säga på en gång att det kan ta en stund med maten. Kanske en halvtimme, men alltså, jag kan inte lova nåt. Ta för er av salladsbuffén sålänge. Den bestod av ett tråg med isbergssallad samt formfranska i påse. På en sketstor TV visades Det bästa lilla horhuset i Texas utan ljud. Killens ängslan när han frågade om det smakade bra, och hans lättnad när vi (inte helt sant) sa att det gjorde det var rent rörande. Till midsommar är han troligen redan fullblodscyniker.

Öregrund var för övrigt mysigt, men inte nån kandidat i tävlingen Vart ska familjen Kniven flytta? Därtill alltför långt från allt annat och alltför litet i egen rätt. Norrtälje, där vi lunchade och strosade på vägen hem på lördagen, gillade vi. Synd att det ligger på fel sida om Ståkkålm. En timme till på redan dryga resetider till föräldrar och vänner i Västsverige känns inte helt aktuellt. Tyvärr.

Hade vi varit inne på ett riktigt skitlitet ställe, geography is no issue, hade Harg legat bra till. Så JÄVLA vackert gammalt brukslandskap. Och stillheten vid Markims kyrka, där man kände sig som nån braschig jävla storstadslirare bara genom att man hade solglasögon på framför runstenarna och den totala tystnaden, blir närmast otrolig när det slår en att man är mindre än fyrtio minuters bilresa från en miljonstad.

Sånt är svårt att uppleva utan bil, trots allt. Det är sånt hon ska vara till, vår Sonja!