För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.

Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåttermaskin i disigt gryningsljus i vinjetten är han det enda jag minns av min barndoms mest obegripliga prime-time-TV. Mannens ansiktsbehåring gjorde ett outplånligt intryck på mig, och när jag själv började få nån ansiktsbehåring att prata om var han mitt stenhårda polisonigideal.

När Loppan och jag precis börjat snegla på varann på universitets A-kurs i Dramatik beskrev hon mig enligt uppgift för sin kompis Lisa såhär: Stort krulligt hår, små runda glasögon, sherry i en fickplunta på klassfesten. Och polisonger som syns bakifrån. Nuff said. Sturm und drang, någon?

Numera kör jag sedan flera år med modestare polisonger, även om jag inte kan tänka mig att skippa dom helt. Och Amos förblir min måttstock när det gäller kindkotletter.

(Bilden hämtad härifrån: http://www.dailymail.co.uk/news/article-492855/Emmerdale-Amos-leaves-1-2m-man-nursed-final-years.html)