Tittar på mastodontinlägget. "Måste skriva

nåt kort och kul också!" Som att

plantera pelargonier runt ett kärnkraftverk

Skriv nåt om knäskålarna höhö sa Ola.

Tja. Dom står ut. Dom står ut mycket. Dom är rätt ömma. Jag sitter inte särskilt bekvämt på knä på ett hårt golv. Länge trodde jag det var nåt genetiskt, men i vuxen ålder har jag förstått att det tydligen är rätt vanligt bland såna som börjat löpträna flitigt i tidig ålder. Jag har inga besvär av dom. Jag går inte runt på gnaskande benpipor med kronisk smärta som nån gammal fotbollsspelare. Jag bär helt enkelt mina knotiga knäskålar som ett slags monument över en tidigt inledd idrottskarriär. Som ett par beniga tapperhetsmedaljer, nästan.

Jag var sex när jag började med orientering. Det var min egen idé. Jag hade sett nåt anslag om Solskolan, OK Tyrs sommarsatsning för ungar, och bara bestämt att det där, det är min grej. Okej, sa morsan och farsan. Jag var med i Solskolan tre somrar. I fokkin löööved it. Jag minns fortfarande spänningen i att vara själv i skogen med karta och kompass, smaken av mitt livs första sportdryck eller lyckan i att spurta i mål.

När jag var nio började jag tävla. Pappa hade orienterat när han var yngre och tog upp det igen i samband med att jag började. Broppan var med på knattenivå från bara nåt år efter att jag började. Mamma var OL-änka, en sån som stod redo med spaghetti och korv när vi kom hem. Det reflekterade man inte något särskilt över.

Jag var grym när jag var H10:a. Jag, Christian Alfredsson och Johan Darle var i nån slags särklass. Jag var oftast trea, men sällan sämre. När jag var tio bröt jag armen (under skolorientering, för övrigt) och tappade en halv säsong. Jag kom aldrig helt ikapp efter det. Tänk på mig som en tidig blomma, nypt av den sista frosten. Ack.

Skolorientering förresten. Jag är rätt övertygad om att sättet orientering hanteras i skolgymnastiken dödar intresset för sporten mer än nånting annat. Man kajkar runt på en femtusendel med kontroller som ligger i stigkorsningar och åkerhörn. Det är terränglöpning med lite irriterande rekvisita. Ingen går igenom kartläsning eller teknik med en. Jag förstår att folk tycker det är skittrist, och parat med att det är en usel TV-sport bäddar det för en rejäl töntstämpel.  För oss som höll på aktivt var skolorienteringen dock en sällsynt möjlighet att välja och vraka springpartner, oftast bland dom snygga tjejerna. Äh men jag springer med Karro idag.

Jag höll på med andra sporter också. Det är bisarrt att tänka tillbaka på hur jag, som inte var nån särskilt sportig typ, under uppväxten ändå hann beta av fotboll, bandy, karate och mountainbike (plus scouting och senare ett band). Livet före internet, pipel. TV-spel var nåt man hyrde dygnsvis på macken. Vi lekte med kottdjur och var lika glada för det! Men orientering var konstant. Trots att jag aldrig blev sådär jättebra på det. Undre halvan på nästan alla tävlingar. Jag tror det är den fria aspekten av orientering jag gillade. Ingen annan sport har så lite inramning och regler. Ta dig från punkt A till punkt B, resten är upp till dig. Det appellerade till samma del av mig som avskydde grupparbeten i skolan.

Det som också är speciellt med orientering är att det är en sån perfekt familjeidrott. Alla åldrar springer samma tävlingar, på samma karta. Många av dom stora budkavlarna bygger på att klubben bildar lag bestående av människor i alla åldrar. Jag, pappa och brorsan åkte på tävlingar varenda helg. Mamma stannade hemma och brassade korv och spaghetti.

Att vara aktiv orienterare innebär att du cirka sju månader om året kliver upp klockan sex på lördagsmorgonen, åker två timmar i bil till ett lergärde, väntar en dryg timme på att få starta, springer bort dig och vadar runt till armhålorna i blöt sly i ett kärr nånstans, tar dig i mål, duschar iskallt utomhus i vatten från en tankbil, väntar på att alla som ska med i bilen hem har kommit i mål och sen åker två timmar hem igen. Hur mycket tid tog det? Låt mig säga såhär: Jag har aldrig hört ett helt avsnitt av Tracks. Nånsin. I hela mitt liv.

Mitt i tonåren började den här ekvationen kännas mer än lovligt trång, särskilt som det var helgerna som rök. Och här nånstans blev familjesportaspekten besvärlig. Att åka på orienteringstävlingar var det mesta jag hade gemensamt med farsan under den här perioden, och för honom betydde orienteringen och klubben hur mycket som helst. Jag borde ha tagit en diskussion på djupet, sett till att tacka nej till ett alltför späckat schema när farsan ivrigt satt med säsongsprogrammet på vårkanten, men drog mig istället sakta, fegt och tyst ur. Jag började hoppa över tävlingar i sista sekunden, eller var ruggigt urvakad efter sena fredagar. Jag tränade mer och mer med Ola och mindre och mindre med klubben. Det var inget kul längre. Och ändå sa jag, rädd att göra pappa gruvligt besviken, aldrig det rent ut.

Sen kom TWAR och dödade halva Sverige-eliten. Alla som hade elitrankning fick träningsförbud en vår, och det hade jag - med nöd och näppe. Det löste knuten. Jag började med tobak istället, jag fick min första flickvän, jag pluggade och spelade punk och drog omkring. Jag ryckte in när klubben var folk kort på nån budkavle nån gång, men i allt väsentligt hade jag slutat.

 Pappa fortsatte tappert att betala medlemsavgift i orienteringsklubben tills jag var säkert tjugofem. Men jag har inte orienterat sen dess. Kvar finns bara mina knotiga knän.