Jag hade minsann en söt liten pluttnäsa en gång i tiden, precis som Trollet. Föga anade min omgivning vad som genetiskt lurade därinne. Nu kan jag titta på min son och starkt misstänka att jodå, där finns en Hyckertsk kran i vardande. Det är med blandade känslor jag konstaterar det.

Jag är rätt säker på att om man vill beskriva hur jag ser ut för nån som inte kan placera mig, så kommer stor näsa högst upp på listan. Det enda som möjligen historiskt kunnat konkurrera är mitt stora krulliga hår, men det hålls ju åtminstone hyggligt kort numera. Min näsa är mitt signum, det är bara att konstatera.

Jag tror alla, mer eller mindre, har nån sån där kroppsdel som dom har brottats med. Det där fula. Skamfläcken. Om bara inte min X såg så jävlig ut så kanske... Jag vill nog bestämt hävda att min kroppsdel X är mer iögonenfallande än dom flestas. En stor, köttig, välvd båtköl mitt i ansiktet.

Jag har den efter min lappländska farmor. Den sitter i lite olika varianter också på min far, mina fastrar, min bror och åtminstone en av mina kusiner. Vi snackar genetisk dominans med en kniv.

Det var typiskt nog precis i början på puberteten kranen drog iväg. Jag hade flyttat från Hammarö till Åmål och därmed gjort en resa i den sociala hierarkin - nedåt. Från att i fyran ha varit en ledartyp som självklart frågade chans på tjejer och fick ja hamnade jag i femman i nya skolan strax under mitten. Inte utsatt. Inte ensam. Men fan inte boy friend material heller, direkt. När snoken började dra iväg var det nog det sista jag behövde.

Min skolbild i sjuan visar en yngling i collagetröja från typ Ellos, en töntig pikékrage som sticker upp, en fluffig frisyr...och en redan rejält rejäl näsa. Det står liksom får inte dansa så många tryckare, nä stämplat i pannan på den killen. Mitt amorösa självförtroende var nära noll (fast jag hade massor med tjejkompisar). Jag var missnöjd med massor av saker, men näsjäveln var top of the list.

Och det var inte som att jag inbillade mig att den drog blickarna till sig på fel sätt. Nädå. Den kommenterades. (Den kommenteras för övrigt fortfarande ibland.) Förslagsvis genom konstateranden av typen Fy fan vilken stor jävla näsa du har. Som om det vore nån slags nyhet för mig, kanske: Nämen vafan säger du!? Eller som om jag borde be om ursäkt: Förlåt, råkade jag slå till dig med den? Mamma försökte tappert kalla den för en snygg, rak, romersk näsa, men det var ju bullshit. Det är en klassisk kroknäsa jag har. Och den bara växte och växte och växte.

Jag la mig till med ovanan att hålla för den på olika sätt, något Loppan fortfarande kan komma på mig med att göra i sammanhang där jag känner mig obekväm. Jag ägnade mig frenetiskt åt att hålla den ren. Den var ju äcklig nog utan att den dessutom skulle vara pormaskig och finnig och fet.

Jag gick dessutom hårt in för devisen anfall är bästa försvar. Jag skojade vildsint om min fula jävla näsa. när vi skulle måla självporträtt på bilden hade mitt en näsa som täckte halva pappret. Jag pratade om att fylla den med blyhagel och slåss med den. Jag undertecknade med Duus med Näsan.

Jag vet inte riktigt när jag började känna mig okej med kranen. Det var rätt sent. Jag har fortfarande svårt att tro på folk som säger att dom gillar den. Jag tänker att det väl är nåt som bara säger, till och med Loppan.

Samtidigt känner jag starkt att den är en viktig del av mig och mitt utseende. Idag skulle jag inte vilja vara utan den. Den är kanske inte snygg men den är intressant. Stilren. Jag gillar också att den är hård. Näsbenet går ända ut. Det finns inget sladdrigt över den. Den går inte att trycka ihop. Den sticker ut som fan och skiter i vilket.

Fortfarande stöter jag på en och annan som känner nåt slags underligt behov att berätta för mig att den är jättestor (som om det vore något jag var ovetande om vid 34 års ålder). Jag får tämligen ofta frågan om jag är judisk (dagsens sanning). Jag har blivit kallad typisk kommunistjude av nynassar på en spårvagn i Göteborg. Och herregud, bara det är ju ett skäl att vara stolt över den.

Eller motsvarande idag vete fan vad vi ska hitta på-kvällstidningsrubrik. Här är idén. Och här är den slutliga, av läsarna fastställda listan, i kronologisk ordning:

1. Näsa

2. Knäskålar

3. Polisonger

4. Hjärta

5. Navel

6. Tunga

7. Kuk

8. Rygg

9. Häck

10. Ankelknöl

En del av dom här kommer väl att bli aningens mera lättbloggade än andra, om man säger...

1. Jag hittade vigselringen! Jag hade lagt den på ett ohyggerligt fiffigt ställe ovanpå en ljuslykta. Fråga mig inte varför. Jag tar den aldrig nånsin av mig igen.

2. Massa manus på Scenario blev skitkul. Jag fick bra respons och hade roligt själv, och känner mig så här dagen efter jävligt peppad på att bli klar med en förstaversion så fort det bara går. Regissören Wallander-Lasse har väntat tålmodigt i ett år och det vore schysst att kunna drämma in en informell reading på nåt hotellrum under teaterbiennalen. Extra plus i guldkanten: två av mina meddramatiker igår, Kommunist-Johanna samt Nikki, är såna som jag stöttat och bollplankat med. Såna där Unga och Lovande. Storebroderlig stolthet.

3. Efteråt gick jag med Mådan, Anna K, Snaran och Chäf-Malin och tog ett par öl. Jag drack två, men det räckte för att bli lite trevligt salongsberusad. Grönbete! En vanlig torsdag, man tackar!