Janne , jag är gärna (och oundvilkigt) djupt oense med dig i såväl fotbollsfrågor som kultur/juridik-frågor. Men jag vill verkligen inte vara osams med dig personligen.

Tonlägen i skrift är svårt (det vet jag som dramatiker tämligen väl, om inte annat), och det är lätt att retoriken blir uppskruvad. Ibland funderar jag på om man skulle vara frikostligare med dom där fåniga jävla blinksmileysarna i alla fall...

Jag gillar inte att vara osams med folk. Särskilt inte med folk jag faktiskt gillar och alldeles särskilt när det är i onödan. Och att älta tar energi. Jag skriver därför för första gången ett inlägg riktat till en enda person, och ber dig vördsamt om att ta en titt på dom kommentarsrutor där vi sluggat på varann hittills.

Jag hade det på känn, att bilden som kablades ut i media av en konstnär som ogenomtänkt och sensationslystet slösade bort skattepengar bara för att provocera inte riktigt var hela sanningen.

Idag berättar Anna Odell i DN om bakgrunden till det uppmärksammade tilltaget att bluffa sig in på psyk. Det handlar om egna erfarenheter och en seriös drivkraft att vilja diskutera psykvårdens sätt att handskas med människor, och en bestämd uppfattning om att det här var enda sättet att få fram vad hon behövde få fram. Jag tycker att hon har rätt bra på fötterna, faktiskt. Om nån verkligen har farit illa på grund av det hon gjorde så är jag givetvis beredd att ompröva den ståndpunkten. Vi får väl se vad som sägs i rättegången såsmåningom.*

Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att det som provocerar folk mest är inte att hon ljög sig in på psyk, utan att hon gjorde det som ett konstverk. Hade hon varit journalist och kallat det hela wallraffande och reportage så är jag helt övertygad om att bemötandet hade blivit ett helt annat. Även om hon hade haft exakt samma ambitioner. Vad tror ni?

*Tillägg 090510 Om det nu blir nån rättegång. Man ska inte glömma bort att än så länge är Odell bara polisanmäld, inte åtalad.