På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk ledsna.

Jag är dålig på att vara osams med människor, och alldeles särskilt i onödan. Det äter mig. Det tar fruktansvärt mycket kraft och energi. Om man kunde hitta ett sätt att utvinna energin ur mitt ältande skulle vi kunna avreglera en norrlandsälv imorgon.

Samtidigt kan jag inte ha en blogg där jag hela tiden måste bevaka att det inte finns minsta möjlighet att missförstå, att oroligt leta efter allt som oavsiktligt skulle kunna tänkas uppfattas som sårande av någon. Jag har andra kanaler för mitt skrivande där jag väger mina ord på guldvåg. Bloggens poäng har ju varit att det ska vara ett forum för snabbt skrivande, lätta vardagsbetraktelser, en rolig extraaktivitet. En blogg som känns som den inte kan vara riktigt min egen längre har inget berättigande. Och en blogg som tar väldigt mycket mera energi än den ger måste jag göra mig av med. Tyvärr.

Detta är alltså mitt sista inlägg. Jag vill tacka alla er som har läst så jättejättemycket, både dom jag känner och dom jag lärt känna, både dom som kommenterat flitigt och dom som smugit i kulisserna. Det har varit skitkul och det känns rätt trist att lägga ner när man precis har kommit igång. Men det får bli såhär. Jag kommer att fortsätta läsa och kommentera mina favoritbloggar, förstås.

För att inte riskera att bli helt Henrik Larsson lämnar jag en dörr pyttelite på glänt. Känns det annorlunda kommer jag att skriva ett inlägg nån gång veckan efter midsommar. Dyker det inte upp nåt då kan ni tryggt se detta som en permanent död länk.

Puss och kram till er alla. Kniven has left the building.