Jag vet att jag har gnällt på spam och oönskad reklam förr, men idag fick jag mitt livs första spam-sms. Då menar jag alltså inte Tele2:s sinnessvaga kampanjer för happy friday, fars-dags-mms-med-en-rolig-slips-i eller i vår senaste annonskampanj använder vi ett får för att det låter som billigt på engelska, kul va?

Jag menar Just nu! Tandblekning hos City Dental för endast 895 kronor! Hallå hela fucking världen no matter who and where you are, kom och blek era tänder hos oss. Nej vi vet att ni inte har frågat efter det här, men kom igen! Knappa niehundra buck! Vadå vill inte ha oönskade sms? NU förstår inte jag. Såg du inte priset?

Ärligt talat: nu brakar helvetet löst. Apokalypsen är nära.

Nej, din SUV får dig inte att se stor och stark och bred ut. Vi ser bara nästippen och det glesnande håret (eller Axén-Olin-frillan med uppskjutna solbrillor) som sticker upp över instrumentbrädan. Din SUV får dig således att se ut som en ängslig hackspett med skabb uppflaxad på en vedlår. 

Nej, din SUV utstrålar inte trygghet och säkerhet och välstånd. Den utstrålar att du är en tönt med skallen kvar i stenåldern. Den utstrålar att du är en hänsynslös fan med dålig självkänsla, som gärna smälter en polaris till frukost innan du plöjer rakt in i dina medtrafikanters kupéer som en SCUD-missil.

Om du är handikappad eller bor nånstans dit det inte går väg så ber jag om ursäkt. Annars föraktar jag dig och ditt lipande om vägtullar och bensinpriser, så du vet. Inte för att jag tror det bekommer dig, din bracka. Men ändå.

Du kan inte undvika dom. Det är nämligen så jävligt ordnat att om du ska köpa något mera avancerat än en bunt skrivpapper på nåt av dom stora hemelektronik-ladorna så MÅSTE du prata med en av dom. Innesäljare, kallas dom. Och jag vet var dom hittar dom. Dom kollar upp vilka som var dom värsta, fliningaste mobbartyperna på sina högstadieskolor och headhuntar.

Innesäljare har nyhockey eller förortsslick, blå skjorta med breda manschetter och en slips i klara färger. Dom heter saker som Robin, Arash, Sandro och Simon. Och du är tvungen att ha med dom att göra. Vilket inte är samma sak som att dom är lätta att få fatt på. Nej nej, ingen kan ignorera dig så tungt som en innesäljare som stirrar på en dataskärm eller slår i en katalog. Ibalnd bildas hela flockar av försynta kunder som med respektfulla gester försöker påkalla uppmärksamhet, medan innesäljarna unisont står och garvar med en varsin snutfika i näven vid en ö mitt i lokalen, med ryggen demonstrativt till. Fast när du väl lyckats få tag på en, då jävlar är hela resten av personalstyrkan beredd att rycka in med goda råd och back-up: Alltså, jag vill inte lägga mig i va, men om du bara lägger på en tusenlapp...Tass tass tass på mjuka mattor kommer dom från alla håll, övermannar dig, får dig att känna dig dum och osäker.

För innesäljarens taktik är aldrig vänlighet och lyssnande. Det är att titta på dig som en idiot, nedlåtande längs näsryggen, få dig att känna dig som en snål jävel, en tönt, en misslyckad konsument. Eh, ja, det är väl klart att du kan köpa den där. Antar jag. Snajda med dig, fan blinka åt dig ibland, signalera att nu är du i goda händer grabben, men du förmår inte riktigt uppskatta det eller hur? Och sen, till sist, kränga på dig en treårig "trygghetsförsäkring" som du inte ens vet vad den innehåller, kamma in provisionen, knycka på nacken och tassa vidare.

Jag tror inte ens att dom garvar åt oss när vi gått därifrån. Jag vet. Jag är övertygad om att dom är dåliga, dåliga människor med förkrympta små cyniska själar. Jag skojar inte, jag menar allvar. Dom är onda.

Kära snälla älskade ni. Det är ett faktum att under en femtimmars mjölkpallsresa mellan Göteborg och Stockholm så råder total mobilskugga cirka fyra timmar och femtio minuter. Så är det bara. Alla mobiloperatörer har täckning i 98,5 procent av Sverige, men av nån anledning har dom där 1,5 resterande procenten lyckats hamna precis längs med spåren på samtliga landets järnvägar. Fråga inte varför.

Det är naturligtvis helt okej att trots det chansa på att ringa sin väninna i Trollhättan eller syster i Töreboda (nu passerar vi alldeles strax ditt hus här!). Det kan ju gå vägen en liten stund, och jag har inga synpunkter på det. Man prövar, man hinner byta några ord, det skiter sig. Man går vidare med sitt liv. Vad som däremot faan INTE är okej är att att sitta och vara konstant häpen över att personen i andra änden inte hör en, och gaffla: Hallå? HALLÅ? HALLLLÅ? Hör du mig? Hallå? Jag hör dig jättedåligt! Jag hör dig jä-tte-dåligt. Hallå?  Hör du mig? För att därpå lägga på och börja om. Igen och igen och IGEN. Hallå! Hal-lå, hör du mig? Nämen vad ÄR det här?

Kan inte Folk som tydligen aldrig har åkt tåg sen mobilen infördes och dessutom fattar trögare än en genomsnittlig spolmask få en egen kupé?

SNÄLLA SVENSKA POSTKODLOTTERIET, NI KAN SLUTA HUGGA NER EN SKOG I VECKAN FÖR VÅR SKULL, VI TÄNKER INTE GÅ MED I ER JÄVLA SEKT. OKEJ?

Här kommer det utlovade slugget på Apoteket! Samt ett faktiskt nästan motsatt exempel.

a) Som jag tidigare nämnt så råder tämligen duster stämning på mitt lokala pillerhak. Det haaasas i birkenstocksen. Det svaras inte på tack eller varsågod eller andra lättare sociala övningar i betalningssituationen. Det går fan inte fort. Jag har räknat dom leenden jag mötts av där dom senaste åren och dom uppgår till fyra. Och då kan ett lika gärna ha varit en kvävd gäspning. 

När jag var där senast (det är alltså samma apoteksbesök som nu avhandlas i tredje inlägget. Aktiv vardag!) befann sig två farmaceuter framför en dataskärm mitt i lokalen. Nån slags katalogsystem eller FASS eller så får man förmoda. Så jag, som ju ska fråga om bara-D-droppar går dit och ställer mig och ser lite hej hallå ut. Den ena vitrocken tittar upp, tittar ner igen, dom pekar på skärmen och gruffar lite. Dom scrollar. Jag säger uhm...ursäkta, ingen säger nånting. På typ en minut. Sen tittar den andra upp och säger Ville du ha hjälp eller? Jag? Nej nej, jag står här bara för att kolla om det är smittsamt att vara en tröglori med tunnelseende.

b) Det Statoil där jag brukar hyra bil har alltid varit lite av en ungdomsgård. Mycket snajdiga killar i förortsslick och blonderade tjejer i personalen. Mycket bus och wöuw wöuw. Jag ringer dit för att kolla om det är möjligt att hämta hyrbilen lite tidigare än bokat den 14:e. Jag uppger mitt bokningsnummer.

Hon: Mm, okej jag ska kolla det häng kvar lite. MASSOUD, kan inte du snacka med Sandra i andra luren! Men kom igen nu då. MASSOUD! Fråga om hon vill jobba nyårsdagen istället för mig tolv till tjutvå. Du jag ska kolla om vi har motsvarande bil inne då för just den verkar vara...borta precis innan, fan vad rörigt det är här då. Hälsa henne att det är skitbra pröjs.

Jag: Öhm, du kan väl säga till när du pratar med mig.

Hon: Jamen jag gör det, jag gör det hela tiden (Pratar med mig? Säger till? Vem vet?) Men alltså den finns inne, eller inte den men motsvarande så det ska inte va nåt problem. Kunde hon det eller? Fast det blir lite dyrare om du ska hämta den vid halvtvå för det blir mer än två dygn.

Jag: Diffar det på mycket då?

Hon: Det diffar på så mycket som...Men tjata på henne Massoud! Nämen du det är weekend ser jag här så det blir samma eller förresten säg till att jag ringer henne sen och säg att det är skitbra pröjs. Bra men då är du välkommen.

Och vad gör jag? Ber att få prata med nåns chef? Avbokar? Släpper några giftigt vassa ironier? Nix. Jag:

a) säger: Ja tack jag skulle behöva lite hjälp

b) säger: Tack så mycket för hjälpen

Och i tinningarna bultar pulsen.

En grej man inte tänker på innan man börjar byta blöjor i stadsmiljö: Vet ni hur ofta det är skötbordet finns inne på damtoaletten? Väldigt väldigt ofta. Och visst, för det mesta är det ju bara en dörr rakt in till själva toan (även om det inte alls är ovanligt att skötbordet finns bland handfaten utanför båsen på större toaletter), och så kan man låsa efter sig och what's the big deal? Är väl bara att gå in eller?

Det är signalen, för fan. Det är hela känslan av killar dom får väl hålla på med sitt äckliga och kasta papper på golvet, men barnen, barnen, dom små rosenknopparna, dom ska inte behöva vara med om sånt inte. Och förresten är det väl ändå mammorna som sköter sånt där? Nej, det är det inte, idiotjävlar. Och det värsta är att det förmodligen inte ens är nån som har tänkt. Det har liksom bara  -hoppsan Kerstin- blivit så.

Det är såklart när man är ute själv man tänker på det mest, men jag kan heller inte se självklarheten i att det är jag som varje gång vi är ute hela familjen ska sitta kvar vid restaurangbordet och smutta på mitt vin, medan Loppan får skotta bajs.

En liten grej kanske, men ett symptom på nånting mycket större. Med en kniv.

Mera debila nötter i kollektivtrafiken! En fördel med Stockholm jämfört med Göteborg (det finns fler) är att folk har nåt slags hum om i vilken ordning det är praktiskt att släppa på och av folk ur ett kollektivt färdmedel. I Stockholm drar sig dom som väntar på att få gå ombord åt sidorna, bildar en snygg gång i mitten. Och väntar tills ALLA som ska gå av har gått av innan dom väller på. Det ni, sillstrypare! Det är annat än när man försöker ta sig av spårvagnen med en väska - och i värsta fall en sån där jävla öppna-själv-dörr.

Det sista året eller så har samma fenomen dock börjat uppstå på vissa stationer i Stockholm också. Jag tänker på Slussen och särskilt Centralen. Helt likt är det dock inte. Där man i Göteborg möts av en framvällande massa av kretiner som är beredda att klättra över en, så har folk här en liten rest kvar av man ska släppa av folk först i förlängda märgen. Med följden att dom bara står som jävla kor och bara glor på en. Väntar tålmodigt på att det ska bli klart att gå in, men missar helt att man inte kan Bruce Lee-skutta över hela deras vägg av pöbel. Särskilt inte med en stor väska (ja just det, Centralstationen ja), en barnvagn eller BÅDE en stor väska och en satans barnvagn (som idag). Helst vill jag ta sats och bara braka på och knycka hårt med väskan mot folks smalben - men det går ju ut över Trollets stackars fötter som blir murbräcka.

I samma bunt vill jag stoppa alla som går i bredd och strosar i gallerior och köpcentrum. Oj, vad jag vill trampa er på hälarna och sparka er i knävecken. Oj vad jag vill att ni ska bli ficktjuvade och kullsrpungna och slå näsan i marmorgolvet hårt hårt.

Och vad gör jag? Som alla andra i den här stan har jag utvecklat ett ursäkta som uttalas schÄKta och som alla vet betyder flytta på dig idiotjävel. Men det är ju en klen tröst.