Det är ingen hemlighet att Loppan och jag är inne på att inom en inte alltför avlägsen framtid lämna den här stan. Till vår egen förvåning känner vi att småstadsblodet drar. Det handlar dock inte om drömmen om en röd stuga på landet. Snarare om att ha råd att bo bra och stort, mitt i smeten (en mindre smet, det medges), men ändå ha ett elljusspår och en svampskog på rimligt avstånd.

Samtidigt jobbar jag (och Loppan, fast inte just nu) med nåt så Ståkkålms-centrerat som teater. Och nog vore det skönt om det inte blev ett flerdagarsprojekt att ta ett möte med en regissör till exempel. Eller för den delen att se en föreställning, en utställning eller en förment smaaaaal film. Vi jobbar alltså utifrån den hejdlöst unika skissen Nånstans i Mälardalen.

Parallellt har vi bestämt oss för att ta oss i kragen kring våra helger. Taskig framförhållning och planering har alltför ofta lett till planlöst hemmepäs och promenader i grannskapet. Och inget ont i det, men lördagsslappande är inte riktigt vad det har varit med ett Troll som klättrar på väggarna. Vi tänker oss alltså Flera Utflykter.

Ni ser vartåt det barkar. Emellanåt på helgerna ska vi åka och titta på lite olika städer i Mälarområdet, för att det är mysigt, men också för att få lite feeling för dom. Och då kan ju inte jag, Kapten Anal, låta bli att se en möjlighet att liksom recensera dom här på bloggen. Hur rimliga är dom att tänka sig som framtida boplatser för Klanen Kniv?  Tjoho! Buskul för hela familjen! Första Mälarpärlan härovan!

JAG ÄR TILLBAKA!

Nu ska jag bara fixa mat och natta barn och plocka i ordning och koka en kopp kaffe och prata lite med Loppan och kanske se nåt avsnitt av Lost och sådär. Hmm. Jag kanske skulle väntat några timmar till med det här inlägget?

Glöm att jag sa nåt sålänge.

Avdelningen ansträngd optimism: det här med sms-bloggning kanske i alla fall slutligt lär mig att skriva lite kortare inlägg? Å andra sidan kanske det slutar med förslitning i tummen och förtidspension...

Liten röksignal från det hemtelefon- och bredbandslösa ödelandet. Felet finns tydligen i huset här. Enligt vår käcka leverantör kan det ta upp till fem arbetsdagar att fixa. Nån ursäkt? Nåt spontant framkastat förslag på kompensation? Tillåt mig småle. Råttet är mågat. Min sista refräng på det här temat blir: com hem, vi börjar om igen (med nån annan leverantör). Tack snälla för tålamodet, lovar att blogga mitt allra finaste så fort jag kan. Puss!

Jag tar och plockar ner succé-omröstningen om nyårslöften nu. Servern kan inte riktigt hantera dom oceaner av ivriga svar som strömmar in. Gråt inte, det måste bli såhär. Vi vissta alla att en omrösting som, i och med att den är så klumpigt formulerad, per definition blev inaktuell sex dagar efter nyårsafton, till sist skulle behöva släckas.

Jag kan meddela att min glada läsekrets, om dom trettio ynkans röstarna är nåt att gå på, är ett cyniskt gäng. Hälften avger inga löften alls, i brutal självinsikt. Och lika många kallar sig för nihilister som tror att dom kommer att hålla sina löften in i februari.

Ny omröstning, med bättre hållbarhet, kommer inom kort.

Hej hej. Jag håller på och rotar och möblerar om lite här i det trevna bloggpörtet - igen. Ursäkta röran. Nej, pilla inte på den där!

Först och främst har jag stött på en frågeställning som jag garanterat är den enda som bryr mig om. Men som icke desto mindre ger mig skavsår innanför öronen. En ljudbok som jag lyssnade ut redan i mitten av december har ännu inte "recenserats" under Jaha, och hur var det där då? Jag har helt enkelt haft för mycket annat att skriva om. Och sen dess har jag läst ut min första bok i pappersform sen fan oktober, och är hemskt sugen på att få presentera den för er. Jaha, säger den tålmodige läsaren. Och problemet är...? Tja, helt enkelt min komplettistiska läggning skulle jag tro. Ska jag skriva om sånt jag har läst så ska jag väl skriva om allt jag har läst? Men, säger den tålmodiga läsaren, du för ju förihelvete läsdagbok. Det räcker väl? Jamen, jag tänker bara att om det står i den så ska det väl stå här också. Rätt ska väl vara rätt. Skärp dig nu för faaan säger den inte längre fullt så tålmodige läsaren. Kejrå. Nu vet ni i alla fall. Det kan alltså hända att till exempel en bok jag har läst inte tas upp här på bloggen. Jag litar på att ni överlever.

Presenterar också två sprillans nya kategorier. Tretal ligger redan uppe, som den örnögde besökaren kanske har sett. Här hamnar mina Tre exempel på ett eller annat-inlägg. Dom tenderar att vara korta, spretiga och kanske lite kul.

Den andra nya kategorien heter Aftonstunden och hämtar förstås sitt namn från tidskriften med samma titel. Denna kan man ibland kan stöta på i väntrum, ett litet magasin på grovt papper som är fyllt av långa insändardiskussioner om hur kalla krigsvintrarna egentligen var och vilket kaffe-surr som smakade bäst. Aftonstunden blir således Med en kniv!:s lilla hörna för reminicenser och aggressiv nostalgi. Inlägget Ron och Inger i Masthugget är ett typiskt exempel. Väl bekomme!

(Trollet demonstrerar - i ett ansträngt försök att hitta en användning för en gullig bild - hur nya kategorier kan ge helt nya perspektiv. Ahem.)

Jag skriver för långt. Igen. Tyckte jag hade rätt bra format där runt fjärde, femte, sjätte. Men gårdagskvällens tre inlägg är ju faktiskt inte kloka. Värsta väggen. Det är en blogg, inte en roman, del 3, här är Läsa Lätt-versionerna.

Dä finns hôpp om'ett: Det finns inga ankor i dammen nu igen. Jag misstänker att dom tänker döda oss alla (med sina rakbladsvassa näbbar, eller så). Jag pratar respektfullt med några trettonåringar. Det går fint och jag och Trollet slipper få raketer i huvudet.

Ron och Inger i Masthugget: En död gitarrist och en död poet får mig att minnas förra årtusendet. Det är hemskt finstämt.

Det finns två sorters människor...: Loppan är en sån som frågar vården om allt möjligt. Jag är en sån som går i flera år och tror att jag har cancer. Trollet har blivit tre centimeter längre, men tyvärr också gått ner lite i vikt. Det är inte riktigt bra.

Har jag äntligen lärt mig att försöka skriva lite kortare NU då? Det, mina vänner och belackare, ska man inte ge sig fan på.

USCH vad det retar mig att jag har två inläggsrubriker som innehåller ordet exempel så tätt ihop. Nästan lika mycket som när jag upptäckte att jag använt ordet mäktig/mäktigt typ tvåtusen gånger i fyrverkeri-inlägget (det är ändrat nu, tacksåmycket).

Jag är nog egentligen inte skapt för att skriva snabbt och slängigt. Går nästan alltid tillbaka och ändrar stavfel, småformuleringar och störande upprepningar. Får man det, eller är det ingen riktig blogg då?