Antalet bloggar jag följer på daglig basis växer stadigt, men favvolistan utsätts också nu för en viss sållning. En del är inte så roliga som dom först verkade och faller därför ifrån. En del uppdateras för sällan och får mig således att känna mig som att jag är helt renons på eget liv när jag tittar in där dagligdags. Listan med länkar till höger ska alltså inte ses som den enda exklusiva lilla skara jag läser - men min ambition är att skriva nåt litet om dom bloggar jag länkar till. Därför fylls den på i rätt sakta mak.

Mia Hellström är en flitig kommentator här på Med en kniv! och flickvän till min supervän Ola. Hon är dessutom en skitbra skribent med en tajt och välskriven blogg som ofta får mig att skratta, och varifrån jag ännu oftare ofta får impulser att sno idéer. Att jag samtidigt liksom får lära känna henne (vi har bara träffats IRL en endaste gång) är en finfin bonus.

I Uppsala har jag, via Frida som jag snubblade över av en slump mina första bloggdagar, kommit ett helt uppenbart fantastiskt kompisgäng på spåren. Alla är gamla vänner, alla bloggar, alla är skitsmarta och roliga. Hittills är det Frida och Igeln jag följer på daglig basis, men om det inte skulle få mig att framstå som en stalker skulle jag lätt vilja annektera den här kretsen (Spov, Mård, Celina, Radaminnet....) tämligen mangrant. Eller be att dom adopterade mig, när jag nu har så många mil till mitt älskade Åmålsgäng.

- Hrm. Anders. Nu ramlar det in massor av nya läsare här.

-Ja! Visst är det grymt?

-Det är jättekul. Verkligen. Jät-te-kul. Men...tycker du verkligen att du är speciellt...ehm, välkomnande?

-Vadå? Jag kommenterar kommentarer. Jag är uttryckligen tacksam. Jag skriver livsbejakande och frejdigt med en nypa vass självironi.

-Och långt.

-Långt?

-Låååångt, Anders.

-Lite långt kanske.

-Ska vi inte ta och försöka vara ärliga istället? Du skriver tokjävla idiotlångt med en kniv. Ingen vettig människa orkar med sånt där. Vad är det vi brukar säga? Det är en blogg, inte...?

-Det är en blogg, inte en roman.

-Just det.

Här är Läsa Lätt-varianten av december-inläggen:

Farbro Knivens högst subjektiva snabbguide till the Residents. The Residents är en konstigt band. Dom har gjort en massa skivor och har hemliga identiteter. Jag gillar dom väldigt mycket och pratar väldigt mycket om det.

Paranoid pusseldeckare i kaninkostym. The Residents har spelat i Stockholm. Jag tyckte det var jobbigt att gå dit, men sen blev jag glad. Det överraskar troligen inte någon att jag tycker konserten var bra.

För er som inte orkar: ett kortare inlägg om att vara lång och snäll. Är trots sitt namn ett nästan lika långt inlägg som dom föregående två. Jag är lång och tar en massa hänsyn. Därför får jag ont i ryggen. Stackars mig.

Herr Trollets känsla för timing. Trollet ville inte sova förmiddag. Sen somnade han i vagnen istället, så jag måste gå långpromenad i regnet. Det tyckte jag var jobbigt.

Fütter mein Ego. Jag har fått en pjäs tryckt i en bok. Dessutom har jag och Loppan skrivit ett bra förslag till Skuggutredningen,fast jag inte trodde det. Sen avslutar jag skrytet med att fjäska lite med bloggens läsare.

Dom av er med lite längre medborgarskap i bloggosfären än jag, har säkert redan sett den här ett otal gånger. Och flera av er jag kommer att utmana har säkert redan gjort den här kedjeutmaningen - eller stönande brutit den här kedjan ett otal gånger förut. Men jag är inte den som nobbar utsträckta händer som går att tolka som att jag är insläppt i den fräna blogg-gemenskapen, och tycker dessutom att det var en lite kul uppgift.

Jag fick kedjebrevet av Frida, och här instrukserna:

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Slutet på julen var en traumatisk tid för mig när jag var liten. Inte för att högtiden i sig var över, utan för att jag tyckte synd om granen som skulle kastas ut i kylan. Stod vartenda år och försökte återrehabilitera granstackarn till en liv i det vilda i ett upphackat hål i mossen bakom vårt hus.

2. Jag tycker champagne är överskattat. Även när jag druckit bra skumpa har jag aldrig tyckt att det kommer i närheten av ett vanligt sextiokronors rödtjut (även om jag naturligtvis ackat och ojat när så krävts)

3. Jag är en stor älskare av små, avlägsna öar. På rundresor är min impuls alltid att ta mig till landets mest avlägsna ögrupp, oavsett om den har en befolkning på tolv skallar som ägnar dagarna åt att utvinna torskleverolja. Drömmer om Tristan da Cunha, Azorerna, Seychellerna, Färöarna och Salomonöarna. Till exempel.

4. Jag har en tämligen mild men påtaglig kattfobi. Den blir värre om jag mår dåligt på andra sätt, men jag tycker alltid att katter är obehagliga och har läskiga ögon. Jag kan vara i samma rum som en katt, men behöver veta var den finns och vill inte ha den på mig. Detta gör att jag på katt-språk signalerar kraftig dominans, med följden att katter gärna stryker runt mig för att fjäska in sig. Och där sitter jag stel som en pinne.

5. Mitt efternamn är vallonskt. Vallonerna var grymma smeder och kom till Sverige för som högkvalificerade arbetare i den framväxande järnindustrin. Utom mina sissiga förfäder som kom som gipsgjutare till Läckö slott. Kanske är det här min känsla av underlägsenhet visavi hantverkare kommer ifrån?

6. Jag kan dra mig in i det längsta med att hoppa i duschen för att det är så jävla tråkigt att torka sig efteråt. Nån slags helkroppstork vore drömmen.

7. Jag är helt värdelös på att minnas ansikten och namn. Har hur många pinsamma minnen som helst av att presentera mig och få höra Jamen Anders, vi satt ju bredvid varann på Saras bröllop eller av att försöka ställa ledande frågor till någon som uppenbarligen vet en massa om mig, för att få nåt jävla hum om vem människan är. Numera garderar jag mig ofta när jag presenterar mig för folk och säger  Vi har träffats va? Och svarar människan nej så säger jag Vad konstigt, jag tycker jag känner igen dig jätteväl! Har alltid känt mig självupptagen och ouppmärksam. Blev lättad när jag hörde talas om ansiktsdyslexi i vuxen ålder.

Ålrajt! Vem ska man utmana då? Frida har redan kastat handsken på en del bloggar jag följer. Och ett par andra har just gjort den här utmaningen har jag sett. Men jag utmanar väl Mia, Julia, Happy Sally, Malena Tripletmama, Hakke, Sofia och Gallimattias-Stefan då. Om ni bryter kedjan tar fan era själar!

Fast allvarligt talat är det, i analogi med tidigare resonemang, helt okej om ni redan har gjort den här listan eller bara tycker det känns trött. Jag lovar att gilla er ändå, och eventuell otur i kärlek beror i alla fall inte på mig. Den roligaste responsen på den här utmaningen hittade jag förövrigt hos Fridas kompis Spov som, när Frida försiktigt framförde den, buttert responderade (och jag citerar): Jävel. Får se om jag ids.

Sen jag gav mig in i det här bloggäventyret så har jag hittat ett drygt tiotal bloggar som jag följer på daglig basis. Och nu dom sista dagarna så har det råkat bli så att flera av dessa bloggare samtidigt har det tufft på olika sätt. Det händer jobbiga saker i deras eller deras närståendes liv. Det finns allvar och smärta i inläggen.

Och då blir det märkliga i att följa någons liv på nätet så uppenbart. För trots att det här är människor som jag spenderat mer tid med än många av mina vänner den sista månaden, så är det människor jag aldrig har träffat, och som jag faktiskt aldrig ens haft en konversation med (att kommentera varandras inlägg räknas trots allt inte riktigt). Ändå upptäcker jag att jag känner med dom, att deras sorg och spleen och depp tar tag i mig.

Ta det lugnt, det här är inte ett inlägg som hyllar min fantastiska förmåga till empati. Eller nåt högstämt om hur internet i sina finaste stunder för människor samman (med OB-tillägg till oboeisten). Vad jag vill komma fram till är bara att när en relation (eller knappt det) som bygger på uppmuntrande tillrop och skojsiga kommentarer på skojsiga inlägg plötsligt möter ett stort allvar, då har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska jag lita på att det är nåt värt att en fullständig främling försöker säger nåt snällt och medkännande? Eller ska jag ta ett respektfullt steg tillbaka och låta personens riktiga vänner ta över?

Det går liksom bortom blogg-vett-och-etikett. Det handlar om vad en ren bloggrelation är värd. Det är som nåt slags första test.

Idag har jag bloggat i en månad. Jag vill tacka min familj, särskilt min Loppa och mitt Troll. Jag vill också tacka mina trogna läsare. Utan er och era fantastiska kommentarer hade det aldrig gått. Jag älskar er alla. Förlåt, jag lovade mig själv att jag inte skulle gråta.

Jag hade tänkt att klippa ihop en tillbakablick, ett aldrig så litet greatest hits ur min guldkantade karriär, min motsvarighet till ett sånt därnt vi har slut på idéer, kan vi inte visa lite highlights från förr-avsnitt i en sit-com. Sen slog det mig att ni redan har permalänkat era favoritinlägg, och återvänder till dom dagligen för tröst och vägledning. En blogg är ju mera som en DVD-box, den limiterade utgåvan med massor av extramaterial.

Sen tänkte jag svänga ihop en show i mästarklass på lokala sunkhaket Karlavagnen. Men sen tyckte jag att det vore cyniskt och antidemokratiskt att smutsa ner bloggen med aktiviteter IRL som inte alla läsare får vara med om. Vi kör alltså ett imaginärt firande.

Nu uppträder ett återförenat ABBA med en nyskriven ballad.

Nu gör Robert Gustafsson en jätterolig monolog. Bland annat snyter han sig i kungens slips (haha HA) och skär sig i ögat på en papperskniv.

Nu klänger Cirkus Cirkör i rep på ett poetiskt vis.

Nu sjunger Orfei Drängar ett medley på snapsvisor lite fräckt sådära.

Och NU kommer ett fyrverkeri i världsklass, ett sånt där perfekt synkat som man behöver trettio gravt empatistörda tyskar för att genomföra.

Poff, poff, PABAMMM, poff, poff, TRAMMMMMM-PANG PANG PRAFFFFFF!

(Bilden gör det inte rättvisa! Alla på en gång nu: Aaaaah!)

Tack för en skitrolig första månad. Med en kniv!

Satan vad långa mina inlägg blir jämt! Förlåt! Här är Läsa Lätt-versionen av dom senaste tre, för er som till exempel har ett jobb att sköta:

Smaka på det: OVK. Det ska komma hantverkare. Jag gnäller lite. Jag tycker att dom kommer för tidigt och på vardagar.

Oh, to be young in Laxå. Jag är medelålders. Jag har sett några ungdomar som drack sprit. Det tyckte jag var fint.

Vardagspremiärer 16:e november 08. Trollet har sagt farmor och lite andra ord. Jag har (nästan) bytt radiokanal.

Här backstage på bloggen finns en del spännande funktioner, kan jag meddela er som inte är med blogg själva. Till exempel kan jag se från vilka sidor folk som kommit hit genom att klicka på länkar (och alltså inte själva skrivit adressen på adressrade) har kommit. Det rör sig om gästböcker jag har skrivit i och min facebook-sida, men också en del googlingar. Dom flesta har uppenbarligen letat efter just det här stället och googlat "medenkniv" eller "kniv+blogg", men några har irrat hit på andra sätt.

En person googlade sexblogg, och tyckte uppenbarligen (läskigt nog!) att en sexblogg som hette Med en kniv! verkade läckert. Han/hon hamnade i mitt inlägg Anders i Underlandet om olika sorters bloggar och blev nog grymt besviken.

En person har kommit till bloggen via googlingen Vad har Guldlock för sensmoral och hamnade i sagoinlägget. En annan har av oklar anledning googlat feta+amerikanskor och av ännu mera oklar anledning hamnat här. Ska vi gissa att han/hon kryssade i Var är jag?-alternativet i omröstningen?

Slutligen har en, föreställer jag mig, desperat person hamrat in postkodlotteriet+avboka och snyftande följt en träff hit. Jag tror vi har en potentiell folkrörelse på gång, pipel...

Världens finaste Fetkatt meddelade igår på sin blogg att hon släcker ner. Bloggen har tappat sin funktion för henne, och hon känner inte att hon har tid längre. Buhu, säger jag (även om hon har lovat att skriva ett brev på papper till mig. Minns ni dom? Alltså i kuvert utan fönster!). Jag tar bort länken nästa vecka. Passa på att titta in i ett av webbens mest vardagsaggressiva och roliga och varmhjärtade hörn. Snart är det för sent!

Och så hänger jag upp skylten med STÄNGT. STRAX TILLBAKA. Loppan, Trollet och jag åker till mamma för att fira hennes födelsedag. Får se om det blir nåt bloggat från Vänerkusten. Annars får ni ha en skön helg!

Hakke är fantastiske vännen Olas übersmarta storebror, en gammal bloggräv vid det här laget. Hakke snackar är vad jag skulle vilja beskriva som en i allra bästa mening godmodig blogg. Hakke skriver dagsverser, leker med aktuella händelser och är framför allt ett mönster av interaktivitet. Här hittar man mängder av kommentarer från folk som plockar upp stafettpinnen när Hakke undrar vad vi ska kalla fyrkant på telefonen, för nån fyrkant är det inte! Eller vilken språklig bild man ska ersätta dom slitna lök på laxen/grädde på moset med. Eller hur han kan sätta dit den där late fan Phil på Windsor-kontoret.

Politiskt engagerar sig Hakke i en enda fråga, nämligen mat, som enligt honom ska vara nyttig, god samt inte jorden-runt-resenär. Vackert så!

Julia är god vän med Loppan. Själv har jag aldrig träffat henne live, men är redan tämligen beroende av hennes blogg. Julia skriver elegant, personligt, engagerat och nästan alltid väldigt roligt om vardag, journalism, politik, personliga tillkortakommanden och trams. Just nu kan man tillexempel läsa att hon till sin fasa upptäckt att hon gillar att känna sig liten - får man det som feminist? Eller ta del av bakgrunden till hennes fniss-sammanbrott i lokal-TV härom veckan.

Det spretar, som nästan alla bloggar jag gillar, men lutar åt det genomtänkta och diskuterande snarare än rallarsvingande. Uppdateras väldigt ofta och sparkar igång många intressanta diskussioner i kommentatorsrutorna. Ett emellanåt närmast kompulsivt ordvitsande får man ta på köpet.