Tog en liten promenad idag hela familjen, innan vi svepte iväg på sista Försöka ses nåt innan jul i Midsommarkransen. Trollet och jag har gjort lite av en vardagstradition att mata ankorna i parken med dom sista skivorna bröd som man aldrig hinner äta innan dom går ut. Trollet gillar ankor. Jag gillar Trollet. Ankor gillar bröd. Alla vinner!

Fast idag var det uppenbarligen alldeles för mycket söndag för kräken. Hade väl blivit matade av varenda panschis i grannskapet får man tro. För när Loppan och jag entusiastiskt började kasta bröd gjorde dom inte ett jävla nåt. Eller jo, när vi började pricka dom i våra tappra försök att piska upp lite entusiasm simmade dom bort. Med loja blickar av avsmak över axeln. Mer sånt, ankjävlar, och ni är bojkottade. No bread for you! Nu är ni varnade.

Promenadens verkliga mål var dock inskaffandet av ett tamt träd. Och jävlar i min låda med en kniv, vilken gran vi fick tag på! Den är så tät och jämn och stram och Disney att den ser ut som en geometrisk grundform. Knallen (en sån där med skön Eken-dialekt som hämtad ur Anderssonskans Kalle) ville fotas med den innan han sålde den. Så snygg är den! Bildbevis kommer när den plockas ur strumpan.

Trollet tyckte konceptet att bära in ett träd i lägenheten var bisarrt men klart intressant. Det ska bli så roligt att se hur han kommer att förhålla sig till hela julgrejen!

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Are you smarter than a 5th grader? på trean, men vid det här laget zappat förbi det ett antal gånger. Dels blir jag återigen livrädd för bildningsnivåerna i världens mäktigaste land, men det är så slitet så det kan man ju inte blogga om. Jag tänkte istället milt fråga:

Är det bara jag, eller är det verkligen så att alla tävlande när dom ska välja ut det barn som ska hjälpa dom väljer en pojke? Och allra helst den lille tjocke med glasögon?

Pojkar är smartare än flickor. Tjocka pojkar med glasögon som ser ut som dom är dåliga på fotboll är smartast av alla. Och det är värt 25000 dollar att veta hur många E som ingår i "declaration of independence". Bra TV där.

Har ringt några telefonsamtal till la Familia och fått klart för mig när folk dyker upp före jul, vem som har med sig vad, hur vi ska styra upp stora mathandlingen utan bil och i vilken ordning saker och ting ska ske generellt. Det är fortfarande samma mängd saker som ska göras, men min stressnivå är nere med hälften.

Jag är tämligen anal. Jag är en sån som vill skriva listor och bocka av. Och gör jag nåt som inte står med på listan skriver jag fan dit det och bockar av. Annars märks det ju inte! För mig är osäkerheten det som stressar mest av allt. Det där löser sig på nåt vis, det får jag nippran av.  Jojojo, jag kan absolut släppa taget, tack så mycket! Men jag behöver liksom ge mig själv tillstånd att göra det, larvigt nog. Nu grabben, nu blir det lite crazy här. Wee-haa.

Jag är en sån som, om jag nån gång skulle bli avrättad, garanterat skulle kräva att få veta exakt hur det skulle gå till i förväg. Sen vrider vi på den här strömbrytaren, serru, och då kommer strömmen genom sladden här. - Okej fast vänta, vem är det som spänner fast mig? Och när jag väl hade den totala jävla överblicken, då hade jag varit värsta mönsterfången. Huvet i metallringen, ja. Jorå, jag vet. Man är väl påläst.

Idag måste det ha varit nåt i dricksvattnet! Upphållna dörrar för en fader och hans Troll, glada miner, skojande farbröder samt hissar som fungerade och bara luktade lite kiss. Julkramar och överlämnande av liten hyacint på förlaget (jag hann med innan jul!), Trollets första pepparkaka och så duns dund duns på kullerstenarna i Gamla Stan. Och till och med Västerlånggatan var liksom vaselin-linsad och gullig och Astrid Lindgren. Jag nynnade! Jag nynnade på flö er turistjävlar-Västerlånggatan! Hummhummelihum och Trollet som en liten kavat härförare som pekade framåt! med tumvanten och glatt pep Hem! Hem! Hem!

Den enda i stadsmiljön som var lite dum i huvudet idag var faktiskt jag själv. Jag pekade tvärsäkert ut Österlånggatan åt nån stressad stackare med rullväska - och insåg när hon väl försvunnit utom synhåll att jag fått mikroanyerism och pekat henne åt helvete fel. Usch, sånt får jag alltid så dåligt samvete för. Den jäveln! står hon troligen och tänker vid Riddarhuset nånstans ännu i skrivande stund. Idag var jag hennes lömske lyktgubbe som ledde henne ut på det farliga gungflyt. Det kan inga goda intentioner i världen ändra på.

Såhär års verkar det vara blogg-kutym att skriva lite om hur vi firar jul i vår försöksutskrivna familj. Mia till exempel, berättar idag om sitt och lillebrorsans traditionsenliga medeldistanspass  aslånga långdistanspass mellan Kalle och risgrynsgröt.

Om vi har nåt så är det julklappsrimmen. Dom tas på allvar. Gigantiskt jävla allvar med en kniv. Man förväntas skriva åtminstone nåt eller några rim på sisådär tolv,sexton strofer. Man förväntas bygga avancerade rimflätningar. Man förväntas vara fyndig och skojig och mystisk. Orimmade klappar (från nån i vår släkt) är fullständigt otänkbart. Man kan väl säga att det hetsas en aning.

Faderskapet, drillad i storsvensk nationalromantisk poesi som han uppenbarligen är (på Östermalm på femtitalet), är den som leder hetsen. Han kallar gärna sina svullna skapelser för Drapor och fläskar på med allitterationer och arkaiska ord. Det blir som nåt man kan tänka sig Jarl Kulle vråla i pälsmössa på Skansen.

Broppan kör hårt på akademikerspråk, vitsar gärna i rimform om obskyra filosofer inte en käft nånsin har hört talas om (vilket är oklart om han vet) och bangar inte att offra rytmen för att dunka in nåt abstrakt sexstavigt ord som slutar på -ologi.

Modren rimmar finurligt och tajt, men utan åthävor. Hon står i stort sett utanför flåset, kanske rehabiliterad efter ett antal år skild från pappa. Att lämna orimmade paket skulle hon dock aldrig drömma om. Hon har en irriterande ovana att stryka under rimorden - ett underkännande både av den egna förmågan och av uppläsarens metriska skills.

Och jag har meter och rytm som min forte, och slänger mig gärna med rim i sonettform, som elegiska distikon eller på oklanderlig alexandrin. Vilket jag åtminstone ibland lyckas avhålla mig från att malligt påpeka för alla församlade.

Det är oklart om det här är kul egentligen, eller om det bara är enormt överhypat och jobbigt. Sitter man med sex rim kvar klockan kvart över två natten till julafton (som jag i fjol), då är det världens lömigaste tradition, kan jag meddela. Men det sitter i ryggmärgen. Kommer nog aldrig att kunna ge bort en orimmad julklapp.

Loppan rimmar inte. Inte heller hennes föräldrar. Loppan slår å andra sidan in klapparna så att dom fan ser ut som Beskow-tecknade smycken. Hennes motsvarighet till en orimmad julklapp är nog ett butiksinslaget paket med ett lesset krös som tappat kröset.

Inte för att nån har tvivlat vad jag vet, men jag är verkligen väääärldens uppriktigaste bloggare. Här ere naked reality all the way, bah.

För det första: jo, jag har faktiskt köpt en väggalmanacka som vi nu sätter våra liv och hågar till. Såhär snygg ser den ut. OBS! Vi förhåller oss givetvis ironiskt till kitchiga bortrövade bruttor i bikinis. Vi är goda feminister.

För det andra: jag har äntligen klippt mina polisonger. Eller Loppan har. Åt mig. Kolla vad snajdigt tajt dom smeker käklinjen!

Trollet är i stort sett frisk nu. Var idag på Öppna på lite pliktvisit, sista före jul. Där stod det inte folk som spön i backen precis. Fyra ungar med blandade mammor och pappor, och två lätt gråtmilda fröknar som såg framför sig hur ännu en kull trevliga föräldrar (och jajaja, deras battingar också) snart skulle lämna dom i och med att dagisinskolningarna stötvis börjar i januari. Och jag tror faktiskt dom menade det. Förmodligen menar dom det alltid, men ändå.

Och så hej hej (och en julblomma lämnade yours truly trevlig så det nästan blir misstänkt redan förra veckan, joråsatteh) och vinkevink och så ut i regnet igen.

Och jag och en av dom andra papporna som jag träffat en del och gillar tog sällskap till tunnelbanan. Jag och Trollet hade ett ärende i stan nämligen: uppdrag införskaffa väggalmanacka (se inlägget ovan). Efter tio minuters vagnluggande med våra små kisande stoiskt i duggregnet med droppar i ögonfransarna kom vi till Axelsberg. Där var det tomt i spärren och blinkande grönljus på barnvagnspassagen. Vi började rutinerat hålla upp grinden för varann, medan vi simultant och utan minsta tvekan avhandlande stora och komplexa ämnen som fjällsemestrar, när vi plötsligt hörde en käck röst som lyckligt hojtade:

Jaaa nu sitter det ingen i spärren just nu! Så då är det ju bara att passera! Men notera klockslaget och vilken station om det skulle komma en biljettkontroll!

Jag hann tänka Hjälp! Galning med nån slags kuslig stating the bloody ovbious-psykos! innan jag såg hojtaren le ett moderligt leende mot oss öppna dörren till biljettkuren med sin nyinköpta fika i ena handen och sin SL-nyckel i den andra.

Det är inget totalt okänt fenomen i Storstockholms lokaltrafik hur man beter sig om det är tomt i spärren. Och skulle man vara osäker brukar det stå på en skylt i biljettluckan. Så uppenbarligen måste den här kvinnan ha tittat på oss och tyckt att vi såg ut som ett par jeppar som nyss anlänt från Nikkaloukta. Och som nu av oklar anledning gick och rullade barnvagn i Axelsberg (inte känt för varken sin shopping eller skönhet).

I såna här lägen är jag tydligen storstadsbo, för jag blev nästan lite stött. Alltså okej, öhm, alltså tack och så, men VI VET. Fnys.

Under gårdagens tittning på första tjugo minuterna av Teletubbies-filmen (Ett varv räcker således tre dagar. Trollets TV-vurm får precis sitt lystmäte och vi får känna oss som bra och gränssättande föräldrar, win-win) slumrade jag till. Risken för att det var blackout till följd av överstimulering är tämligen obefintlig om man säger så. Och i min halvsovande hjärna är jag helt övertygad om att jag hörde Claes Månssons berättarröst säga:

Och Tinky Winky brände alla papper och flydde med Po till Amerika.

Den filmen hade jag velat se!