Såg ett inlägg på Mias finfina blogg för några dagar sen om hur hon på sin födelsedag lyxade med jordnötssmör direkt ur burken. Åh, mmm, jordnötssmör tänkte jag som en lydig konsument, det var längesen! Och köpte en stor jävla burk Skippy nästa gång jag handlade.

Och glömde således ÄNNU en gång att jordnötssmör ingår i gruppen livsmedel du TROR att du gillar men i själva verket ledsnar på tämligen omedelbart. Här återfinns även sånt som Kalaspuffar, böcklingpastej, lemon curd, HP-sås, smaksatt mjukost och olivtapenad. Sånt som jag kan gripas av en enorm entusiasm för i butiken och bära hem som handlingens själva krona. För att tre dagar senare diskret putta förpackningen längst in kylen. Där den får stå tills den gått ut eller i värsta fall täcks av luddigt mögel, och jag äntligen kan med att kasta den.

Jordnötssmör (jag kan för övrigt verkligen känna hur mina kranskärl kloggar igen när jag äter det, alltså fysiskt!) borde säljas i fingerborgsstora förpackningar framme vid kassorna. Påminn mig om det nästa gång jag får impulsen att släpa hem en glasburk på ett halvkilo.

 Jag minns mitt livs första kedjebrev. Det kom, maskinskrivet och med en aura av angelägenhet, från min kusin Sara. Det var (precis som alla andra kedjebrev) en länk i väääärldens längsta brevkedja, som skulle in i Guiness rekordbok året därpå. Helt säkert. Promiss! Tror inte det var av det där slaget som berättade om hur herr X som hållit kedjan vunnit en miljon och träffat sitt livs kärlek, medan fru Y som brutit den kort därefter rövades bort av radioaktiva kannibaler. Men det fanns nåt vagt hotfullt över hela grejen, minns jag. Och det här var före enkel tillgång till kopieringsapparater, så det handlade verkligen om att tröstlöst skriva samma brev tio gånger. Och vem skulle lilla jag skicka till?

Jag gick och sneglade på det där brevet i flera veckor med en blandad känsla av utvaldhet och tyngd på mina axlar, innan mamma förklarade att kedjan inte stod och föll med bara mig, och sanktionerade att jag slängde det i papperskorgen. Det var skönt minns jag.

Nu har jag fått en utmaning av Frida, och lite spökar det där barndomens kedjebrevande både hos givare och mottagare tror jag. Det ligger nåt lite ursäktande hos henne, och nåt lite skräckslaget hos mig. Fast grejen är kul och det är klart jag ska göra det. Fast just nu vaknar Trollet, låter det som. Så ikväll smäller det!

Till listan Aktiviteter man i möjligaste mån bör undvika om man har en på inte mindre än två ledder krokig ryggrad görs den 26:e dennes följande tillägg:

"Lugga barnvagn i snömodd".

Jag har värk i några muskler jag nog aldrig ens träffat förut.

Det är visserligen Trollets andra vinter, men förra året vid den här tiden så handlade det liksom mest om att försöka hålla uppe huvudet - och eventuellt se en skymt av en rimfrostig gran bland alla vajande mobiler och sufletter i synfältet. Man kan nog alltså tryggt säga att dom sista dagarnas snö är en ny sensation i Trollets värld. Och som han gillar det! Särskilt snö som ryker och yr (så länge han inte får den i ansiktet) får honom att skratta så han verkligen kiknar. Fråga inte varför, jag har inen aning, men torsk som jag är på min unges kvillrande skratt (och särskilt dom här sista gnöldagarna) är jag såklart inte sen att försöka mjölka situaionen.

Vi var idag ett av blott två ekipage som var kvar på Öppna Förskolan när dom stängde, och när Trollet smidigt hällts ner i overallen och därefter i vagnen kastade jag lite snö på en vägg, där det fläckvis fastnade. Jätteroligt, tyckte Trollet. Slog av snön från mina vantar under grimaser. Fantastiskt kul. Plockade upp mer snö, slängde på väggen, nu med tilläggsropet Åhhhh BOFFS! Hysteriskt roligt. Proceduren upprepades gång på gång, och eftersom större är roligare i Trollets värld, blev det mer och mer extrovert. ÅÅÅHH BOFFS TJONG POFF! ÅÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST HOST. Trollet vrider sig av skratt - tills dörren öppnas och den andra mamman som var kvar kommer ut. Och jag, som såklart nu dessutom med publik står där och är en riktigt skojig lekfarsa som minsann kan få min unge att garva läppen av sig tar upp ett par nävar till, kastar och tjuter (fast kanske aningen lägre) BOFFS! TJOFF! ÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST!

Och Trollet tittar på mig med en min som säger vafan GÖR du, har du blivit knäpp eller? Och sen på henne med en som säger Förstår du vad jag måste stå ut med till vardags? Och jag säger nåt i stil med Det var skitkul alldeles nyss, men nu passade det visst inte längre ha ha med snö hängande i polisongerna, försöker desperat en gång till utan minsta reaktion från Trollet, medan mamman ler artigt, sätter sin unge i vagnen och går.

Kommer ni ihåg när man var sådär tolv och höll på och larvade sig med nån kompis? Sådär töntigt på ett sätt som man var för gammal för, men skitkul, liksom. Och kompisen fick syn på nån snygg tjej eller några tuffa äldre killar och skärpte till sig på en sekund, men själv hade man inte sett nåt utan fortsatte leka trebent elefant (eller så), helt inne i det, tills kompisen fick putta till en och högt säga Ämen lägg av å va så jäla barnslig då! Den känslan!

Han har precis äntligen somnat, efter att för första gången ha vällingvägrat fullständigt. Troligen kommer han att vakna i natt och vara tvärhungrig. Kanske är det i natt en välfungerande sovrutin kommer att gå i putten för gott.

Han är sjuk, och det rår han ju inte för. Feber och ett pick-pickande hjärta. På bättringsvägen, men ännu inte bra. Gnällig. Klängig.

Loppan är trött. Jag är trött.

Jag är dessutom, just nu ikväll, trött på honom. Jag avskyr mig själv för det. Men jag har knappt fem timmars sömn i ryggen, och jag har inte haft en sekund för mig själv sedan klockan halv sju i morse.

Och jag vet att jag läcker, att det strålar irritation och negativitet om mig fastän jag försöker vara närvarande,tålmodig och entusiastisk. Plask åker tredje ratade vällingflaskan i vasken, hårt. Och jag vet att det rubbar hans trygghet, om än aldrig så lite.

Just ikväll känner jag mig som världens sämsta pappa.

Bara för att detta är hösten då man inte är sådär sugen på att röra sina små sparpengar, som stadigt smälter som snöglopp i Sahara, så är det enligt lagen om alltings jävlighet också hösten då allting går sönder:

Klockan har jag ju redan varit inne på. Det är en liten grej.

Vår tvättmaskin håller på att ge upp. Torktumlarfunktionen är redan ute ur bilden, och nu börjar centrifugeringen uppenbarligen känna att den får lite för lite tillbaks.

Den där flärpen som man trycker in för att öppna ugnen har helt oprovocerat gått av. Nu får man använda skaftet på en tesked. Vet inte om man kan köpa och montera en ny flärp eller om man måste skaffa en helt ny lucka.

Vårt handfat har spruckit. En burk ansiktskräm gjorde en störtdykning från badrumsskåpet och var uppenbarligen dåktigt hård. Handfatet är silikonlagat och tätt, men ser förjävligt ut.

Som jag också redan har varit inne på har jag köpt nya glasögon. Det berodde på att anti-reflexbehandlingen på mina gamla plötsligt och av oklar anledning började släppa, vilket gav en stor suddig fläck mitt i synfältet.

Och idag har min mobil fått spatt. Den där trademarkade navy-knappen tycker att jag trycker när jag bläddrar - och envisas således med att försöka ringa upp stackars Agneta E, först i min telefonbok, så fort jag öppnar menyn.

Det känns alltså lite som om garantin har gått ut på hela vårt bohag samtidigt. Eller som att vi fått onda tomtar i maskineriet. Och parallellt med att väggarna rasar omkring oss är det CSN-månad med en kniv, avläsning av elförbrukning och jul på gång. Tajming, kallar man sånt. Sen lägger man en peng till i ironiburken.

Bland dom saker jag faktiskt ser fram emot med att börja jobba igen i februari är min ganska långa tunnelbaneresa till och från jobbet. När Trollet precis hade kommit och det fortfarande var jag som jobbade, så var dom där trettifem minuterna åt varje håll den enda helt egna tid jag hade. Det var min lästid. Och det kommer att bli min lästid. För som jag längtar efter lästid som inte är sen kväll! Som inte är en kamp för att fatta första raden med ögon som vinglar i kors och som inte slutar med en pocket som slår i näsroten.

Nu består mitt läsande nästan uteslutande av ljudböcker lånade på biblioteket. Det är visserligen trevligt att upptäcka ljudboksläsandet som form (Loppan har med förtjusning läst med öronen i många år), och jag har fått flera riktigt stora upplevelser. Men i grund och botten längtar jag ändå efter att få välja lite mera själv. Nu är jag ständigt utlämnad åt det tunna och eklektiska (se där ja, där kom det!) urval som råkar finnas inne. Och är man som jag inte superintresserad av deckare, och dessutom försöker läsa en kvinnlig författare varannan bok, då blir det tunt. Och är man, som jag, också lite av en en pliktläsare (det ska mycket till innan jag ger upp på en bok, fånigt nog), så kan ljudböcker som inte är bra bli en extra plågsam historia. Nån annan sätter tempot, det går inte skumma, och inläsarens engagemang blir rent provocerande. Jag minns till exempel med fasa ett förutsägbart skrap till bok som hette Ps. Jag älskar dig som överkompenserade för sin sorgliga grundberättelse med så mycket spralligt livsmod att man blev kräkfärdig. Det var en lång vecka...

Inläsaren är otroligt viktig! Är det en dålig inläsning så färgar det oundvikligen av sig på hur man uppfattar boken. Det går liksom inte att komma runt ett monotont, hårdkokt malande med missade huvudord i var och varannan mening. Eller ett överentusiatiskt som totalt suddar ut gränsen mellan det superviktiga och övergångar. Eller en enmansföreställning med överdrivet skojfriska röster och hysteriskt tonfall.

Allra värst är dock en riktigt andfådd, gråtfärdig författaruppläsning, som liksom dryper av den egna textens heliga heliga skönhet och visdom. Som det ohyggliga pekoralet Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var det nog nära att folk ringde soc kan jag säga, när dom såg en pappa som i offentlig miljö plötsligt brast ut i högljudda och ilskna Men nu får du väl för faan ta och GE dig kärring!

Blir ni som jag plötsligt förälskade i nåt ord, och kommer på er själva med att använda det i alla möjliga sammanhang? Jag har nästan alltid något (fint) ord som förekommer lite för ofta för sitt eget bästa i mitt dagliga tal.

Runt nyår var det potentiell (Nationella dramaturgiatet är ett potentiellt vettigt forum eller Jag tror ärligt talat att det är ett potentiellt problem att dom smäller upp ett Lidl här)

Lite senare på våren var det proaktiv (Vi har just nu kapaciteten att vara ett hyggligt fungerande reaktivt dramaturgiat. Däremot hinner vi inte med att vara det proaktiva, idégenererande forum vi skulle vilja eller Det här är ett rent proaktivt blöjbyte)

Och sen navigera (Det är inte det lättaste att navigera i den här virriga kulturdebatten eller Sen vi fick barn har jag lärt mig navigera genom stans tunnelbanestationer på ett helt nytt sätt)

Och nu är det eklektiskt jag plötsligt hittar nya användningsområden för överallt hela tiden, på ett tröttsamt och fånigt vis.

Vår bokhylla känns eklektisk på ett ärligt sätt

Skuggutredningen verkar, om man tittar på inskickade förslag, bli en tämligen eklektisk historia

Jag har så jävla eklektisk musiksmak!

Jag har bara udda strumpor rena, så idag får det blir lite eklektiskt sådär

Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag lovar! Det är som nån slags jävla etymologisk förkylning, med ett förlopp som bara inte går att snabba på. Eklektiskt sitter där i pannloben helt enkelt. Punkt slut, och inga C-vitaminer i världen tycks hjälpa. Tills det plötsligt är klart, och den avlöses av nåt nytt pretto-ord. Hej sug.