Min bisarraste källa till julstress (bland den uppsjö som finns att välja på hos eder heroiske bloggare) är den där konstiga känslan att man borde hinna träffa sina vänner innan jul. Styrande vagnen med ena handen genom ljusblinkande villagator och flåsiga stadskvarter (på väg till mitt förlag som jag ju måste besöka innan jul, eller Öppna förskolan sista dagen innan dom stänger för jul) skickar jag sms till höger och vänster som säger: Hej! Hur ser det ut för er framöver? Det vore ju väldigt roligt att ses nåt innan jul! Varför i helvete då för?

Eller så menar jag ju inte. Att träffa sina vänner är ju alltid roligt. Men varför är det så viktigt att försöka knö in hela byket i det spandextajta nu attan har vi en del att styra upp-regemente som råder just precis nu? Annars kan det ju lätt gå både en och två månader mellan varven utan att det känns särskilt konstigt. Och jag verkar inte vara ensam om den här hysterin heller. Det bjuds in till glöggmys högt och lågt. Middagsinbjudningar haglar (eller haglar gör dom väl inte, men förekommer i alla fall). Och planerade besöket från vännen Jakob i söndags, inställt på grund av våra raketspyor, gjordes det ett i alla fall teoretiskt försök att hitta en ny lucka för före jul. Vilket i praktiken innebär att det fanns fem skitöverbelamrade dagar att välja på (innan släkten brakar in här hemma kommande måndag). Och det gick ju såklart inte. Medan det på andra sidan nyår finns ungefär tusen miljarder dagar.

Är det för att ingen har köpt kalender för 2009 ännu som det verkar helt omöjligt att förlägga några som helst planer till januari? Är det nån slags rest av barndomens jullov med jag får inte träffa mina kompisar på en måååånad-ågren? Eller går vi i smyg omkring och räknar med att efter nyårsnattens högtidliga löften och årets i allmänhet mest överhypade fest så kommer inget mera vara sig likt, och kanske kan man inte ens ha kvar samma bekantskapskrets, vem vet?

Jag menar, i själva verket är inte ens den mest förhärdade familjemysare och mellandagsfundamentalist borta från vardagen i mer än en dryg vecka. Sen är saker och ting som vanligt igen. Har du jättemånga vänner  som börjar ifrågasätta er vänskaps relevans om ni inte ses på en vecka? Det har inte vi. Faktiskt inte.

Fy satan vad maktlös jag känner mig när min unge är sådär riktigt risig. Trollet snörvlar och hostar och kämpar och sover oroligt och är så babianröd i rumpan efter fyra dagars diarré att han börjar gråta ynkligt bara man bär honom till skötbordet.

Och hjärtat svämmar över av ömhet och kärlek och en luddig längtan att få bära åtminstone lite av allt jävla helvetes ont och dumt och jobbigt som just nu härjar i hans lilla kropp. Och när han ändå är så glad och busig mitt i allt, och vill läsa böcker och leka med bollar och sjunga sånger och lär sig nya ord och håller på; då vill jag bara krama honom hårthårthårt medan han gnuggar snor på min tröja.

När han är sådär tapper är han så jävla fin att jag bara vill storböla.

På bilden ovan ses Julia läsa någon av dom actionspäckade Max-böckerna för ett ganska svårflirtat och gnöligt Troll hemma hos oss i lördags. Att sagda Troll var så gnöligt fick sin naturliga förklaring när hela familjen gick in i Vinterkräk-Wonderland senare samma kväll.

Vilket även Julia gjorde nån dag efteråt, som alla läsare som också läser kommentarer (och det gör ni väl för böveln? Allt annat vore ju som att bara äta dom bleka russinen i kakan!) redan vet.

Jag har aldrig tidigare befunnit mig i situationen att min unge smittat ner nån utomstående med nåt värre än en förkylning och vet inte riktigt vad som i det här läget är god ton att göra. Ber man om ursäkt? Skickar man ett blomster, och i så fall vilken sort? Jag menar, det finns ju inga kort med en lessen nalle som håller en termometer och texten Ledsen att min avkomma fick dig att spy tarmarna ur dig att köpa. I alla fall inte på vår lokala present/kraj-bod.

Var vi, med Trollet i spetsen, fick pesten ifrån är jag tämligen säker på. Smitthärden heter Kulturhusets Rum för Barn, och är i all sin charm och mysighet också en ypperlig plats för ungar att möta mångahanda elakartade bakteriefloror från helt andra delar av stan i en enda salivslemmig röra. Det blir inga fler besök där på den här sidan jul. Såvarremede.

Knappt två timmar efter att jag skrev mitt lipiga inlägg om att fnatta runt och ta all marktjänst så spydde jag som en kalv. I ett dygn.

Så fick det alltså bli synd om mig också, och det hade jag ju gärna varit utan såhär med facit i hand. Väldigt sedelärande.

Nu är vi på väg ut ur tunneln, men vi är allt en skrynklig liten familj för närvarande...

Plötsligt är alla sjuka. Trollet har diarré och vill inte äta och inte sova, Loppan kräks och vill inte äta och bara sova. Jag springer hit och dit, och eftersom Loppan var ute på kompismiddag i går så blir det andra kvällen i rad jag tar hela klabbet (och klabbet är rätt stort faktiskt).

Och det är inte mig det är synd om. Inte ens det får jag. Buhu.

Vad fan är det med grabbar i dom tidiga tonåren och spott?

Stod och väntade på tunnelbanan bredvid en trio trettonåringar som försökte se ut lite som tuffa skejtrockers, men som mest kändes Lidingö i sina Canada Goose-jackor. Dom satt på den där bänken i max fem minuter innan deras tåg kom. Ändå hann dom peppra hela golvet runtomkring sig med åtminstone tjugo små loskor.

Jag vill understryka här att ingen av dom snusade. Ingen av dom sög på något starkt eller löddrande eller surt. Vi pratar om den allra torraste sortens loskor, såna där som kommer från allra längst fram i mun och bara består av lite skum.

Vad försökte dom uppnå? (Vad försökte vi uppnå, för visst kan jag om jag ska vara ärlig minnas sommarkvällar i mina allra fjunigaste pubertetsår då asfalten runt bänken där vi hängde var våt av gisch. Spottade jag? Det måste jag väl ha gjort?) Som försök till fuck the rules-rebellhandling är det ju vanvettigt lamt, faktiskt. Har tonårsgrabbar månne en överdriven salivproduktion som en del av sin pubertet?

Min arbetshypotes är att det är som hanhundars skvättande. Man pissar in ett revir, helt enkelt. Till spottet, men fan inte längre. Men borde det inte ligga i deras intresse att i så fall hocka riktiga snorlobbor? Varför detta strutiga fjuttande? Jag är sociologiskt, behavourisitiskt och etnografiskt förbryllad.

Loppan tycker detta med återlämningsdatum till biblioteket är lite approximativt sådär, och idag skulle jag lämna tillbaka en trave ljudböcker åt henne. Stod alltså i bankomatkö på Sveavägen för att äntra Stadsbibblan förberedd på böter och onda ögat. Och båda två som stod före mig fick nobben på första försöket! Riktigt så tät ÄR du inte raring-lapp, dyster huvudskakning, och så det det förnedrande att behöva le ett ursäktande leende mot kön och stoppa in kortet igen.

Så ser krisen ut i gatuplanet tänkte jag och började omedelbart slipa på ett blogginlägg. Sen var det min tur. Sen fick JAG nobben. Hoppsan. Och blev så chockad att jag faktiskt inte försökte en andra gång. Vafan? Vi tar det lugnt med julklappar i år - och menar det. Och visserligen var novemberräkningarna ett härke i vanlig ordning, men nere under tusenlappen den elfte???

Ingen panik, det finns pengar på gemensamma kontot, ingen soppjul på Frälsis på gång. Men det är värt att nämna igen - det märks att den som tjänar mest i det här hushållet har varit föräldraledig i strax över sju månader. Best money I ever spent.

Skulden uppgick till modesta femton buck, och det kändes ju bra i sammanhanget.

På begäran: Såhär feta var polisongerna 2003. Det är dom inte längre. Numera är dom samma längd som på gröna bilden uppe till höger. Fast just nu jävligt tussiga.

(Nä, dom har inte blivit klippta idag heller)