Jag har skitbra tänder. Vi snackar noll hål med bred marginal. Det hänger delvis ihop med vad min hygienist kallar "en gynnsam bakteriesammansättning i munnen", delvis med att mamma envisades med att borsta mina tänder tills jag var typ tolv. (Jag överdriver lite här, men inte så mycket som man skulle kunna tro)

Däremot har jag rätt fula tandborstskador på kindtänderna. Lååånga halsar, blottade rötter på både in- och utsida. Sånt man behöver sköta för att det inte ska bli värre. Det här är det enda som avbryter den allmänna har man nånsin SETT en så frisk mun-kören närt jag är hos tandläkaren vartannat år. Vad jag ska göra är följande: borsta lätt lätt lätt, krafs krafs, en tand i taget, hålla noga koll så att borsten inte är vinklad uppåt. Gärna med eltandborste.

Problemet är att det tar ju skitlång tid, och just ikväll är jag skittrött och flossat har jag ju gjort i alla fall. Eltandborsten blir man drägglig av och dessutom kliar det i näsan av vibrationerna. Och en gång hit eller dit kan väl inte göra nån skillnad, nu kör vi hela raden med friska tag här FRAKKA FRAKKA FRAKKA.

Och man har hyrt bil istället för att ta tåget nästnästa helg. Blev faktiskt billigare och mycket mindre bökigt. Och kanske vi trots allt ska ta flyget på semestern i sommar också. Blir ju ingen tid kvar annars, liksom.

Köpte på impuls Tigerbalsam när jag ändå var och skaffade gift-droppar på apoteket härom dagen (Jag impulshandlar på jävla apoteket. Hej medelåldern), för att linimenta min onda rygg.

Loppan applicerade förtjänstfullt på ömmande kotletter, allting blev ett dis av kamfer och menthol och plötsligt fick jag värsta flashbacken till farfars och farmors badrum när jag var liten. Rakborste och formgjuten tvål på en repstump och hela kittet. Det var det det luktade där - Tigerbalsam! Tres Proust, näspas? Luktminnet är sjuka grejer!

Sen kom insikten att jag alltså luktar gubb-liniment nu.

Blev en trevlig om än blöt och lite splittrad promenad med Leif (han är vimsig även i normala fall och gick nu på Tokyo-tid). Trollet rosig om kinderna, men varm och torr innanför overallen när vi kom hem. Loppan ringde, mellan jobbet och teatern hon skulle på, och hon längtade efter oss och vi längtade efter henne, och Trollet berättade och berättade i telefonen Babababa och pekade på tavlan han pekar på när mamma kommer hem. (Varje dag! Hej mamma, vad roligt att se dig! Här är för övrigt en tavla som hänger i vår hall. Varför då?)

Och för dom av er som undrar om stjärnögdheten verkligen inte känner NÅGRA gränser så kan jag meddela att det sen tämligen omedelbart blev en riktig skitkväll, med matvägran, häng i byxbenen och Monstret från den Svarta Lagunen tills det inte var ens lite charmigt längre - övertrötthet, ditt namn är Trollet.

 Helter Skelter. Från Du ger mitt liv mening till Oj var det där verkligen en impuls att kasta honom från balkongen? på en timme blankt.

Man vaknar av att Trollet klättrar över ens ansikte för att komma åt väckarklockan. Han har nästan inte hostat alls i natt, har dessutom tagit lite sovmorgon och är på ett strålande humör.

Man äter frukost, man läser en ny bilderbok, man kastar boll och hjälps åt att tömma diskmaskinen. Trollet kör lite Monstret från Svarta Lagunen ett tag när han ska sova förmiddag (precis när man tror han är nere reser han sig IGEN), men ingen fara. Vännen Leif är i stan över dagen, hör av sig - och det funkar att sy ihop en fika! Några man aldrig träffat har hittat in på bloggen och skrivit kommentarer. Fina Retro-Karin sms:ar och kallar Med en kniv! ett internetberoende.

Fetkatt har fått sina första konkret goda nyheter från vårdträsket på över ett år. Broppan har löst finasieringen för sin forskning i tre år till. Vännen J har fått en föreställning uttagen till teaterbiennalen i vår (vilket troligen inte är offentligt ännu, därav Den Mystiska Initialen). På lördag ska jag äntligen få se en pjäs som legat i en byrå sen jag skrev den för sex år sen få möta sin publik.

Ute är det skitmycket november. Men det gör liksom inget.

Hon berättade det för mig i telefon igår. Jag skulle rapportera lite Trollet-framsteg, och fick till svar att det visste hon väl redan. Broppan hade länkat i ett mail.

Och det är ju förstås svinbra att hon har hittat hit. Hon bor i andra ändan av Sverige (precis som Trollets farfar, mormor och morfar för övrigt) och om inte annat så är det ju ett fantastiskt sätt att hålla sig lite uppdaterad kring det underverk som är ett av våra stora gemensamma intressen på daglig basis. Jag tycker min morsa är både stark, rolig och klok, och har inga (större) hemligheter för henne. Detsamma gäller farsan, om nu även han skulle smyga runt i cyberbuskarna här.

Ändå rycker det till en aning i nån slags inre tonåring, som med fasa ser hur ens föräldrar tar sig friheten att interagera i ens civila liv. Lite som känslan när farsan nån gång kom tassande med ett knippe folkisar och undrade om det var okej att han satt med och kollade på film. Med följden att man ägnade filmen halva uppmärksamheten, och la resten på att kolla så inte han gjorde nåt skämmigt (typ andas eller så). Och ALLA andra hade föräldrar som man ju kunde ha i möblerade rum och så vidare och så vidare.

Det är väl så. Man är deras barn hela livet, det pratar dom ofta om. Men dom är även ens föräldrar hela livet. Den där styvnackade tonåringen lär fortsätta att få lite nippran emellanåt. Alltså:

Kejrå morsan, du får sitta med. Men vi tänker kolla på splatter-film och bara så du vet så svär vi hur jääääääla mycket vi vill.

Puss på dig!

Fem AD-droppar om dagen ska en knatte i Trollets ålder ha. Varje dag, ända upp till två års ålder. Skitaviktigt. Fast nej! Inte A-delen av AD-dropparna visar det sig! Inte lämpligt! Grav överdosering i samband med modern kost, ajajaj!

Precis veckan efter det här senaste högljudda larmet fick vi då slut på AD-droppar, och jag gav mig iväg till det glittrande tempel av hjälpsamhet och servicevilja som är mitt lokala apotek (skojar du att det blir en Ventilen nångång...). Och frågade då lite försynt om det fanns några Bara-D-droppar man kunde köpa. Nej dessvärre, det gör det inte. Rekommendationerna ändras från och med årsskiftet. Vill säga, det här kommer att vara klassat som grov barnmisshandel i januari, men tills dess rekommenderar vi att ni kör på. För det är ju jätteviktigt att man får i sig D-vitamin.

Så nu känner man sig som nåt slags Doktor Mabuse som häller upp en bubblande vätska ur en rykande e-kolv och serverar sitt barn. Som gapar hjärtskärande snällt. Dessutom kan man med störande tydlighet minnas hur man klippte av mammas man (Den Arketypiske Äldre Läkaren) i somras när han berättade att i Danmark, där har man gått ifrån det där med A-vitamintillskott för femogtyve år sedan! Jaha, men du dom vet nog vad dom gör serru. Hej och hå och oceaner med vatten på kvarnar.

Det här larmet är det tredje på ett år. Innan har det blåsts i basun över att det är för lite fett i barnmaten (Inte bra! Tillsätt en matsked bra olja till alla mål! Eller kanske till vartannat räcker! Eller ett mål om dagen! Nåt sånt!) samt att det är gift i ALLA plastnappflaskor utom en (som dom inte säljer NÅGONSTANS utom på ett enda ställe som Loppan råkade känna till).

Klart man lyder. Vad ska man göra, chansa? Man är slav under rekommendationer. Vi tillhör, har man förstått, en generation som bara av en ren slump överlevde att ligga på mage. Det är ett under att dom flesta av oss är läskunniga med tanke på all skit våra föräldrar tilläts stoppa i oss. Man vill vara sansad, men det är klart man lyssnar och lägger om sina rutiner, och kanske känner ett åtminstone litet styng av oro. Och förmodligen kommer det att fortsätta gå ett barnlarm i kvartalet tills det är dags att börja noja över den senaste partydrogen som vinner mark bland tonåringar.

Det är som om nån vill att man ska känna sig lite lite otillräcklig.

Trollet har dessutom lärt sig hur man ska trycka för att hans leksakståg ska låta. Nu tvingas jag lyssna på WooWoo DaDunk DaDunk DaDunk hundrafemti gånger om dagen. Härdar än så länge tappert ut, fast det skaver lite. Han tycker det är ren lycka.

Vågar dock knappt föreställa mig hur det är att jobba i leksaksaffär med WooWoo, plingelingelingeling och DESSUTOM Passa er alla skurkar, den nya Spiderman-flexi-trax-banan är här i ena örat och Mermaids vackra fenor blir till underbara hårspännen i det andra. Dag ut och dag in. Heeela tiden.

Ta på skyddsväst nästa gång du går till BR. Jag tror det är mer än en inre fiolsträng som är på bristningsgränsen där. Falling down-läge.

Förlåt, men det blir liiite mera blöjor och genus. Bara lite, jag lovar!

Vännen Linda väntar sin knatte vilken vecka som helst nu, och har påbörjat sin mammaledighet inför slutspurten. Enligt egen utsago "sitter hon i en sackosäck och odlar husmorskomplex", så efter gårdagens babysim åkte Trollet och jag hem till henne för att luncha. Efter falukorv och spenat (hennes Henrik är vego, så när han är på jobbet passar hon på att äta dom lägsta av köttprodukter) tog vi en sakta promenad. Linda hade ärenden på Baby Planet, ett av dom där ställena som kombinerar att vara allt-på-samma-ställe-praktiska och djupt obehagliga på ett stjärnögt sätt.

Bland det Linda och Henrik (som anslöt) tänkte införskaffa var ett kärl att slänga blöjor i, och ganska snart stod vi med gapande munnar och betraktade nåt slags autoklavliknande rymdskepp som stängde in dålig lukt i ett vakuum-system och allt vad det var. Nu var det dock inte monstret i sig som var det värsta utan det faktum att dom plastpåsar som skulle sitta i kom i blått eller rosa. För gud förbjude att lille Theos pojkbajs skulle behöva slängas i en, i en, i en...tjejpåse! Då vet man aldrig hur det går. Kan ju sluta precis hur som helst. (Det fanns i och för sig vita påsar också, för dom riktigt radikal-queera föräldrarna, fast dom låg halvgömda längst bak.)

Ska vi utnämna det här till dummast idag, eller vad säger ni?