Med anledning av närmast föregående inlägg så slår det mig att Loppan och jag må vara ett välmatchat par - just nu är vi dock framför allt ett drillat team.

Så fort Trollet har somnat plockar vi upp alla leksaker och DVD:er som ligger i drivor över lägenheten, hänger upp kläder, tar sista disken och fixar en kopp kaffe och en termos te. Det går på tio miuter. Max. Vi behöver inte ens prata med varann, vi vet vad vi ska göra. Vi skapar fartvind. Vi är som en väloljad maskin.

Om det behövs sitter vi så vid köksbordet och reder ut saker och ting över te och kaffe. Planerar. Utvärderar. Plussar. Stöttar. Ventilerar farhågor. Kloka samtal mellan kloka människor med ett stort gemensamt ansvar.

Sen kraschar vi unisont. I allra bästa fall orkar vi nojsa lite. I näst bästa fall orkar vi se ett avsnitt av Lost. Men troligen slocknar vi lite till mans. Jag vegeterar framför min blogg-runda eller somnar med en bok, Loppan klipper med ögonen framför ett avsnitt av Morden i Midsomer. I sängen pussar vi varandra godnatt, redan på väg in i sömnen. Nära, ömt, varmt. Men på ett trött och lojt vis.

Make no mistake: passionen pyr därunder. Men ofta, som ikväll, ligger det flera lager av Team Trollet och trött, loj, luddig bomull ovanpå.

På Konsum framför gryn- och flinghyllan får jag plötsligt en flash av hur Loppans filtallrik stod på diskbänken efter frukost imorse, knappt halväten. Hon är säkert trött på müslin tänker jag, och hugger Saltås Dinkelmüsli (så satans ekologisk att polarisarna lugnt fryser till igen bara man viftar lite med den) som hon gillar men som det var länge sen vi hade.

Hon piper till när hon senare hittar müslin i skåpet. Hon hade nämligen imorse tänkt be mig köpa just den, men glömde bort det. Alla på en gång nu: Aaaaaaaaaw.

Hur outhärdliga är inte vi?

Jag var ju som sagt på BVC med Trollet i torsdags. Och med mig hade jag alltså (förutom lilla gula lappen och ett jädrans gott humör) en viss oro för Trollets längd och vikt. Samt, vilket Loppan och jag gemensamt hade kommit fram till under ett sent samtal, ambitionen att ventilera lite om hans krånglande med (lagad) mat det sista. Inget nytt under föräldrasolen, menar jag. Klart det på BVC måste finnas en sjuhimlans beredskap för att inkännande lyssna på den evigt eviga hitten han äter INGENTING just nu?

Så efter att det konstaterats att han inte stannat i växten (vilken ingen annan än min worst-case-autopilot-jävel hade trott heller) samt att han faktiskt tappat lite lite i vikt sen för två månader sen (motsvarande en bajsblöja, ska väl tilläggas), så började jag lite försynt:

-Vi tycker han äter dåligt nu.

-Matvägrar han? säger hon. Bekymrat.

-Ja, eller nej. Inte vägrar direkt, men...mycket av det som han brukade gilla-

-Äter han nånting alls? frågar hon. Bekymrat.

-Ja jo, han äter frukt och mos och gröt, men det är mest det här med lagad mat, sånt som han förut brukade gilla-

-Har ni prövat med yoghurt? Det är viktigt att han får i sig lite fett. Säger människan. Bekymrat. Och fortsätter med att tipsa om macka med leverpastej eller philadelphia-ost som han kan slicka av såhär. För han måste få i sig fett, vet du.

No shit. Och därmed är ju positionerna tillbakaflyttade så inihelvete långt in på komplett handfallen-territorium att om detta vore nyheter för mig så skulle Trollet ha dött svältdöden för ett halvår sen. Och då kickar brasomFAN-reflexen in hos mig. Nu handlar det absolut inte om att ventilera oro, tvärtom. Nu handlar det jävlarimig om att bevisa att jag är en bra förälder.

Det skulle ha blivit ett öppet samtal om hur vi får vårt kinkande barn intresserat av att pröva nya saker i matväg igen. Om hur jag bär mig åt för att återskapa en bra stämning vid middagsbordet när den blivit laddad med en massa frustration redan från start. Om det är värt något med principer i det här läget eller om vi bara ska kapitulera och ge honom vad han faktiskt kan tänka sig att äta.

Men på grund av BVC-mänskans sätt att bemöta så hör jag mig istället mig själv käckt vråla om hur helvetes bra allting i själva verket funkar: Nämen han äter oftast jättebra verkligen, mackor går åt i ett nafs och yoghurt får han varenda morgon och han dricker fullkornsvälling...va? Nej, inte när han hade diarré såklart, såpass koll har vi hörru, och jaa, för det mesta gillar han ju ris och korv och hemtrillade köttbullar...För hon är inte mitt stöd nu. Hon är nån som jag måste bevisa nåt för.

Hon kunde ju ha lyssnat istället för att haspla ur sig tips för idioter. Philadelfia-ost att slicka av. Ta dig i röven.

Samma kväll stekte jag pannkakor och vi satte oss till bords med inställningen att han äter väl vad han äter, och skiter det sig får det väl bli macka till middag då. Snafs sa det. Och nu har han ätit strålande i fyra dagars tid.

Precis som vanligt var det ingen som rörde några nötter under själva julen. Vem har plats för sånt när buken är fylld av kött, kött, sill, kött och potatisgratäng? Och precis som vanligt började nötknäpparen knaka så smått framåt annandagen, och knakar nu alltemellanåt medan nivån i nötskålen sakta med säkert sjunker.

Idag hälldes sista dosen av Besanas julblandning upp i skålen. Så jorå, nötrackarna gick alltså åt i år med, konstaterade jag nöjt och råkade ta en titt på den tomma påsen:

"Hasselnötens och pekannötens skal är polerat med vax (E903). Krakmandelns skal är blekt med svaveldioxid (E220)."

Och alltså Hakke får ju säga vad han vill, men jag tycker det är så jävla skönt med några som tar sitt ansvar. Finns inget som hade förstört julstämningen som oputsade hasselnötter eller såna där tråkiga, murriga krakmandlar i originalkulör.

Rulla en sten uppför en backe, för att sen se den rulla ner igen? I all evighet? Fnys. Löjligaste jag har hört.

Om påhittarna av den grekiska mytologien hade haft nån som helst koll på läget så hade Sisyfos straff varit att varje kväll plocka upp två miljoner Duplo-klossar, för att nästa morgon ha dom effektivt spridda över hela lägenheten igen. Gärna lömskt placerade så man trampar på dom.

Jag skriver för långt. Igen. Tyckte jag hade rätt bra format där runt fjärde, femte, sjätte. Men gårdagskvällens tre inlägg är ju faktiskt inte kloka. Värsta väggen. Det är en blogg, inte en roman, del 3, här är Läsa Lätt-versionerna.

Dä finns hôpp om'ett: Det finns inga ankor i dammen nu igen. Jag misstänker att dom tänker döda oss alla (med sina rakbladsvassa näbbar, eller så). Jag pratar respektfullt med några trettonåringar. Det går fint och jag och Trollet slipper få raketer i huvudet.

Ron och Inger i Masthugget: En död gitarrist och en död poet får mig att minnas förra årtusendet. Det är hemskt finstämt.

Det finns två sorters människor...: Loppan är en sån som frågar vården om allt möjligt. Jag är en sån som går i flera år och tror att jag har cancer. Trollet har blivit tre centimeter längre, men tyvärr också gått ner lite i vikt. Det är inte riktigt bra.

Har jag äntligen lärt mig att försöka skriva lite kortare NU då? Det, mina vänner och belackare, ska man inte ge sig fan på.

Vi gjorde ett försök att mata ankorna igen i snöfallet, Trollet och jag. Jag såg dom häromkvällen när jag var ute och sprang. Då låg dom minsann och tryckte runt fontänen som håller mitten av dammen i parken isfri. Såg jävligt hungriga ut, tyckte då jag i alla fall.

Idag fanns dock inte en ankstackare i sikte. Igen! För andra gången fick jag slänga mitt medhavda bröd och försöka avhajpa fågelskrällena hos min son efter att ha hojtat NU, Trollet, ska vi mata ankorna i parken! hela vägen dit. Nåt är fel här. Dom har nåt på gång, ankjävlarna, och om jag får tro blicken dom gav mig när dom nobbade mina håvor senast så är dom up to no good. Tag varning.

På väg till centrum såg jag så på håll tre killar, nätt och jämnt pubertala, som gick och kastade fyrverkerier omkring sig. Såna där små raketer som tjuter lite och sen smäller, ni vet. Stöddiga som fan såg som ut, vinglade hit och dit på trottoaren, brölade lite. Helt enkelt dom senaste i den oändliga raden av fjuniga ynglingar som upptäcker den lama manlighetsmarkör som kallas hålla i en smällare när man tänder den, shalalalala.

Så jag avvaktade lite, stannade på trottoaren en bit bort. Jag vill ju inte att Trollet ska bli skotträdd. När det verkade ha tystnat med puffarna så rullade jag framåt igen - och upptäckte att dom just stod med tändaren i högsta hugg.

Och här kunde jag ju ha rutit Men GE FAN i det där, skitungar! Och avfyrat min allravuxnaste av rynkade pannor. Men jag gav, just idag, diplomatin en chans istället. Öj, grabbar! hojtade jag och fick två av dom att titta upp. Pekade så på Trollet i barnvagnen. Det räckte för att få en av dom att hejda armen på trean, acnemonstret som just stod och fipplade med tändaren. Kan ni vänta tills vi kommit förbi bara? sa jag. Så slipper han bli rädd. Dom nickade nackarna ur led. Och jag lovar att jag var tvåhundra meter därifrån när jag hörde nästa puff.

Dä finns höpp om'ett. (Sen är nästa steg kanske att inte hysta raketer omkring sig på gatan alls. Men nånstans måste man ju börja.)

Läste i DN idag att gamle Stooges-gitarristen Ron Asheton har dött. Och bara härom dagen somnade den danska poeten Inger Christensen in - utan att ha fått det där Nobelpriset det glunkats om i ett decennium snart.

Stooges första platta på min lynniga CD-bandare, och dubbelvolymen Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva. Se där två saker som för mig är intimt förknippade med en rätt fjunig nätt-och-jämnt-ur-tonåren-tid, när mina kulturella pretentioner endast överträffades av storleken på mina polisonger. Jag bodde i en studentkorridor i Masthugget i Göteborg. Där bodde också flera av mina vänner. Korridorerna i Masthugget var en slags hemlig skatt. Hon som hade hand om rummen hade telefonskräck och hörde alltså aldrig av sig till folk som stod i kö. Så om man bara dök upp på hennes kontor och pratade med henne live så fanns det alltid rum. Jaa, nu hade du allt tur, sa hon med ett lättat leende, vi har preciiiis fått ett ledigt här!

På mitt studentrum tände jag rökelse (och cigarretter ibland, fast det var förbjudet). Jag hade tillverkat (eller nåja) en egen lampskärm till taklampan, en hiskelig tub i rött tyg som gick ända ner till golvet och blev till nån slags pelare av ljus på ett murrigt och porrigt sätt. Fråga mig inte hur jag tänkte där. I bokhyllan trängdes det som skulle komma att bli väldigt mycket böcker, första vågen av antikvariat-råttade volymer. Från en vägg stirrade Woolf, Beckett, Burroughs och Majakovskij på mig, med den textade skylten Har du fått något gjort idag? under, som ett ständigt dåligt samvete. Min Clockwork Orange-affisch, för tung och styv för häftmassan, föll i golvet varenda jävla natt. Jag hade ännu nätt och jämnt träffat Loppan. Jag skrev mina första pjäser på caféer i svarta vaxdukshäften. Ack och ja. Sturm und drang.

Hade Ron och Inger dött då, på den tiden, så hade jag garanterat tagit det till ursäkt för att gå ut och dricka massa sprit på ett poetiskt vis. Nu bestämmer jag mig för att ladda över Funhouse i pådden, så jag kan lyssna på den när jag tar middagsdisken imorgon. Och ikväll får det nog bli Alfabet/Brev i april i en jävligt ful kartonnage-utgåva som tappas på näsan när jag slocknar efter fyra minuter i sängen. Tiden går. Och det känns faktiskt mer än okej.