Som bergsgeten på säkra fötter 

- det är märkligt hur bekväm jag blivit

med lömska legodrivor på hallgolvet

Det är inte ens en vecka kvar tills Trollet börjar skola in på förskolan. Helt galet. Och konstigt nog är det nästan som att han förbereder sig aktivt nu. Nya ord rasar på plats varenda dag (bara idag och igår till exempel måne, dagis, diska, kiwi, svamp och stövel) och det är nu nästan så man studsar när man hör honom chansa på gamla hederliga ba-ba! Vi fattar det mesta han säger, men ibland brister kommunikationen. Det tar Trollet än så länge med stoiskt tålamod. Han pekar och upprepar och pekar medan hans mor eller far trampar vatten med ansiktena förvridna av menlösa försök till uppmuntrande leenden. Oftast kommer vi på det. Än så länge har ingen tydlig frustration av typen Jag säger ju "Titta där är en häst". Hör upp, för faan! Är jag omgiven av idioter här eller? synts till.

Ännu häftigare är att han har börjat leka lite smått med pluralformer. Det är skillnad på bil och bila, kokke (kotte) och kokka. Det rör sig än så länge om några få begrepp han prövar det här med. Men det är enormt coolt att se honom peka bil i en pekbok, för att senare dra fram soffbordet till fönstret, klättra upp, iaktta rusningstrafiken och lojt konstatera bila.

En annan språklig grej som dykt upp från ingenstans igår och idag är begreppen den, dit och där. Där det tidigare kommit en pekning och ett bestämt hm! eller bara ett föremål i högsta hugg, kommer nu bestämda kommandon. -Var ska lådan stå, Trollet? - Där! Och när ungen kommer släpande på en bilderbok och med djupaste eftertryck säger Den! som om det vore det bästa som någonsin presenterats för en annan levande varelse i inbunden form, då pallar man faktiskt att traggla djuren i skogen ett varv till.

Under världens blötaste och halkigaste promenad idag anammade Trollet dessutom glatt den trötta klichébilden av Barnet, i det att han upptäckte att vattenpölar är kul som faan. Han nöjde sig dock med att plaska stillsamt fram och tillbaka (och fram och tillbaka och fram, snälla Trollet KOM NU, vi har varit ute i en halvtimme och fan inte kommit tjugo meter...), huka och spegla sig och - trots upprepade försök till pedagogiska förklaringar om sambandet mellan väta och kyla - klappa lite i pölen med vantarna. Något sånt där treårigt hoppande a la vettvilling blev det inte idag. Det kommer väl. Dessutom: overallen stod pall, stövlarna stod pall och Hestra-vantarna (tack Brallan!) släppte bara igenom litegrann längst ut. Ett gott betyg.

Jag släppte loss Blaikun i världen, och det återstår väl att se hur mycket till milstolpe det visar sig vara. Hittills vore det ju synd att prata om farsot... Dessutom slog jag besöksrekord på bloggen, med en kniv! 145 i skrivande stund!

Man läser böcker. Man läser käcka magasin. Man diskuterar tills timmen blir sen. Man går på profylaxkurs och skriver förlossningsplan. Man pratar med kloka människor ur äldre generationer. Man pratar med alla vänner som kan tänkas ha nåt att komma med. Man pratar med Försäkringskassan. Man räknar och vrider och vänder och rannsakar. Men en del saker kan man helt enkelt inte förutse förrän man står till armhålorna i dom.

Jag, numera gammal i gården, säker i sadeln, stadig på sjöbenen, luttrad, garvad och läderartad, bjussar här på tre såna empiriska insikter - den senaste så ny som från i eftermiddags. Kom sen inte och påstå att jag inte bryr mig om er!

Det finns ingenting som heter "favoriträtter" hos ett litet barn. Dom "säkra kort" jag försöker med ratas ofta bryskt. Det som i förrgår gick ner grabbnävsvis går nu inte ens att tvinga över underläppen. Medan banan (som han ju haaatar konstigt nog!) plötsligt är det godaste som finns, gröt är toppen och kall kokt broccoli är inte dumt det heller. Tumregeln är: ligger det på tallriken är det troligen fel. Att försöka jobba utifrån kontinuerliga mönster är att skjuta sig i foten med en rostig musköt. Tänk kvantmekanik och fraktaler.

Det är fullt möjligt att få hudförhårdnader på knäna. Jag spenderar i runda slängar en tredjedel av min vakna tid på knä - borstar tänder, leker med klossar eller lego, samlar ihop klossar eller lego, kryper och jagar, kryper och jagas, läser bilderböcker eller kastar bollar omkring mig. Knappt ett och ett halvt år senare är spåren tydliga. Det går att riva vitlök på mina knäskålar.

Dina ytterkläder ser ut som att du sover under en gran nånstans (NY!) I det grisväder som råder under stora delar av året här i kalla nord kan du kallt räkna med att nån sån period kommer att inträffa när din knatte är ny på fötterna. Trollet tycker numera att det är astrist att sitta i vagnen, men trillar alltsomoftast på rumpan i sitt djärva upptäckande av närmiljön. Eller måste lyftas för att det kommer en hund eller en moped eller ett gäng raska stavgångare. Eller ska sättas i vagnen fast han inte vill, när det tagit fyrtiofem minuter att gå tvärsöver gården och affären snart stänger. I samtliga dessa fall kan du kallt räkna med ett par geggiga stövlar som trampar rytmiskt mot din rock, medan ett par vattenpölskladdiga vantar klappar eller slår dig på kragen. Alltså, min ser förjävlig ut.

Huskorset behövde ingen betänketid alls innan hon hittade ett lämpligt namn för den strama kortbloggsvariant som jag presenterade igår. Från och med nu heter det alltså Blaiku. Och innan ni börjar googla kan jag meddela att det finns en blogg som heter så (med inlägg i haikuform, senast uppdaterad 2004) och lite annat plock. Men såväl mitt som Huskorsets inlägg fanns med som träff typ fem och sex av dryga trehundra, timmen efter att hon myntade termen. Det tycker jag är ett starkt mandat för att högljutt knö sig till ett tolkningsföreträde.

Min andra blaiku, på ett kärt Med en kniv!-tema:

Det är nästan svindlande vackert

Att känna hur universum kommer i balans

Idag sa jag upp ComHemjävlarna

Förkylning på Trollet. Förkylning på Loppan. Förkylning på mig. Skitväder. Självspricka. Sömnrubbningar. Matvägran. Sjukgnäll. Feber. Bredbandstrubbel. Klaustrofobi. Spänningshuvudvärk. Jobbångest. Social stiltje. Tid för mig själv endast på toaletten, fem minuter här och där.

Man måste våga kalla en skithelg för skithelg. Det här var en sån.

Hakke har idag börjat nosa på mikrobloggning. Och jag tyckte det verkade jävligt intressant först, som ett verktyg för att emellanåt pressa ner mina svullna litanior till rimlig nivå. Inlägg på max 140 tecken är kanske exakt vad doktorn ordinerar?

Sen följde jag en länk och insåg att alltihop tycks handla om att minutuppdatera sina vänner så fort man äter en smörgås eller är lös i magen. Som tröttsamma statusrapporten i Facebook, fast mera påträngande vad det verkar. Prenumerera på miljarder mikrobloggar, håll koll på exakt vad varenda människa du nånsin träffat gör I DETTA ÖGONBLICK! Nämen oj, hon den där som gick i min mellanstadieklass (påstår hon, jag kan inte för mitt liv minnas människan, men man kan ju inte neka när hon ville byta URL heller) har tvättdag idag! Det var som fan  med en kniv! Jag begriper inte nyttan ELLER nöjet, muttrar ludditiskt och reaktionärt. Och uppfinner en egen variant istället.

Jag tänkte kalla det blogghaiku eller haikublogg eller prosahaiku, men googlingar gav vid handen att dessa begrepp är upptagna av andra fenomen. Men så här tänker jag mig att det ska fungera:

-En haiku består av (högst) sjutton stavelser. Det är lite väl lite för ett inlägg på en så jordnära och pladdrig blogg som min. Jag byter alltså stavelser mot ord. 

- I övrigt tänkte jag följa haikuns mest välkända struktur och låta inläggen bestå av tre rader. En första rad med fem ord, en andra med sju, samt en sista med fem.

-Precis som en haiku ska ett sånt här inlägg fånga ett ögonblick i två bilder.  Dessa ska sammanföras på ett sätt som speglar den stora och den lilla världen.

-För att undvika löpsedelsvenska får ett sånt här inlägg dessutom bara innehålla ETT för ändamålet uppfunnet sammansatt ord. Max en nakenchock eller bantningsterror per inlägg således.

Jag har försökt hitta ett bra namn, som sagt. Tills vidare kallar jag det för 575-blogg, men det låter ju inte så kul. Tar gärna emot förslag! Och lämnar såklart ännu hellre stafettpinnen vidare. Kanske är det starten på en ny folkrörelse i bloggsfären? Kanske har yours truly en släng av hybris?

Här är i alla fall första 575-inlägget:

Gråvädersmorgon vid köksbordet. Vi söker

ett ärende att hänga upp dagen på.

Plötsligt behöver Trollet en bultbräda.

Det är kul! Vem vill pröva?

Jag haltar idag. Inte riktigt på Zeb Macahan-nivå, men en distinkt, låg hälta kunde iakttas under min och Trollets plaskblöta låta-Loppan-städa-promenad i eftermiddags (ungen är fortfarande rädd för dammsugaren...).

Har jag släpats efter en bil? Har jag stukat mig under ett avancerat nattligt parceur-pass? Har jag slagits med en grizzlybjörn endast beväpnad med en smörkniv i lärkträ?

Nix. Jag har fått en självspricka i hälen. Den är djup och det gör faktiskt skitont, men herrejösses vad lamt det låter. Nä det har spruckit av sig själv. Visst sörru, flera millimeter in. Det blir ju till att smörja som fan va. Jomän.

Jag har inga tuffa blessyrer. Jag har ett ärr på benet efter att ha gått i en öppen diskmaskin. Jag har ett ärr på underarmen efter att ha bränt mig på en pajform. Jag har ett par gropar efter rejäla vattkoppor. Jag har en medfödd sned rygg. Och det är typ det. Inget att berätta vid lägerelden precis.

Jag minns när jag jobbade på kollo för en massa år sen. Diler hade två kulhål genom kroppen, efter att ha skjutits i en demonstration i Turkiet. Och hela vänstra underarmen var en labyrint av avancerade, djupa, breda ärrmönster. Dom hade han fått när han trillat ut genom ett fönster på tredje våning. Hade han inte gjort en karaterullning när han landade så hade han säkert dött. Det kändes lite töntigt att komma stickande med pajformsbrännan då, kan jag meddela.

Jag tror aldrig jag kommer att växa ifrån det där att hemligen hoppas litegrann att det ska bli ett ärr när jag gör mig illa. Nåt som visar att det gjorde ont som fan, nåt att peka på som en konkret erfarenhet. Nåt som väcker aningen mera respekt än en aldrig så smärtsam självspricka i hälen.  

JajaJAAAA, fräser du irriterat och hoppar över artikeln om Knut Knutssons samling av allmoge-dildos, reportaget från paljettmässan i Mönchengladbach och åttasidiga bildsvepet Kaffeburkens revansch. Tills du slutligen hittar vad du söker: fortsättningen på Hemma Hos-et hos den där urmysige bloggaren med näsan.

-Det mesta som sitter på väggarna här har en väldigt stark koppling till oss, och mycket har skapats av vänner till oss. Det här korsstygnsbroderiet bygger på en kom ihåg-lapp jag skrev på fyllan och tejpade upp över min säng en gång för länge sen, ler Anders. Vännen Samboliten gick igång på det avskalade  budskapet och broderade devisen åt mig i julklapp. Det är en sån där grej en mes som jag måste påminna mig om ofta, skrattar han skälmskt. Men i ögonen glimmar en gnutta allvar.

-Och här är datahörnet. Where the magis happens...eller vänta nu, den har jag redan använt, va? säger Anders med klädsam självinsikt och slår ut med armarna. Stryk det! frustar han skälmskt. Förut hade vi ett hemmakontor där datorn stod, men det har blivit barnkammare nu. En hörna funkar det också. Beckettbilden i bladguld är också av Leif Holmstrand. Därunder skymtar ett foto av duvor över Krakow som kan vara den bästa bild jag nånsin tagit.

-Vi inför kontinuerligt köpstopp på böcker, avslöjar Anders med ett varmt leende, men ingen av oss lyckas nånsin hålla det. Både Loppan och jag lider av svår bibliofili. Emellanåt har det strömmat in böcker i förfärande hastighet här. Just nu tror jag dock att det läses i högre takt än det köps, tack och lov, tomteskrattar Anders skälmskt. Vi har bokhyllor i alla rum, men här är huvuddelen. Vi drömmer båda om att bo så stort att vi kan ha ett rum som rent bibliotek.

-Soffan är faktiskt från IKEA, piper Anders skälmskt. Och aldrig hade vi väl trott att vi skulle ha en skinnsoffa. Men i och med att den är så stram så funkar det. Kudden längst fram är från Kairo och pryds av ett stiliserat Koran-citat. Lampan, med sin snygga östtyska kontorsvibb, älskar vi verkligen. Tavlorna är av Gentry och Nelson och kompletterar varann fint. Som kaffe och grädde, myser Anders svåruthärdligt.

-Ja här i Ståkkålms södra förorter har vi småstadsbor skapat oss ett hem, säger Anders innerligt och sveper ut med armen. Genom fönstret syns E4:an, grönområden och en extremt urban gångbro. På fönsterblecket står en smäcker kubansk ebenholz-statyett (-Jag har tyvärr tappat den en gång, så den har en spricka, medger Anders generöst och märkligt nog lite skälmskt samtidigt) och en basaltstaty av den egyptiska snälla monstergudinnan Tawaret.

-Här bor Trollet, ler Anders. Vi har försökt skapa ett barnrum som inte är belamrat från början, en plats att växa på, deklamerar han pretentiöst och lyckligt. Drutten-dockan är en gåva från Free Theatre Belarus, och därför lite extra cool. -Sparkbilen som skymtar orange i nedre hörnet hade jag när jag var liten, tillägger han skälmskt och måttar vid golvet för att visa hur fånigt jävla liten han var. Jag  åkte utför en trappa med den när jag var knappt tre år. Det är ett av mina tidigaste minnen.

Detalj från Trollets rum. Affischen är en present från Snaran och Joxaren och kommer från Sri Lanka. -Det var här jag upptäckte att jag kan göra ett grymt helikopterljud om jag lutar huvudet åt sidan, fnittrar Anders skälmskt och manierat. Men nu får ni fan dra, säger han plötsligt med skratt i rösten. Vi försöker ha lite lördag här.

Vi lämnar med fjädrande steg och lätta i sinnet det tegelröda sextiotalshuset, fulla av intryck. Att det går att göra så mycket med knappa åttio kvadrat!

Genom ett fönster åt gatan får vi en sista glimt. Anders och Loppan, uppkrupna i fåtäljen, ägnar sig åt högläsning i stearinljussken. Trollet svingar sig i taklamporna med ett spralligt och otvunget leende. Hela scenen andas frid och trivsel. Vi säger ingenting i bilen på vägen tillbaka till redaktionen. Vi bara ler skälmskt.