Efter en aggressiv lobbykampanj av tygfetishisten Tant Grön förvandlar jag idag med darrande små tassar Med en kniv! till inredningsblogg för en dag. Det sker med högt buret huvud, en gnutta stolthet över vårt fina hem, och ett innerligt löfte om att det inte ska bli nån vana.

HÄR I SÖDRA STÅKKÅLM HAR VI SKAPAT OSS ETT HEM

-på besök hos en av våra allra amplaste små bloggare.

-Nämen OJ, kommer NI, utbrister Anders när vi dyker upp oanmälda en lördagmorgon. Välkomna in och ursäkta röran. Det blir ju lätt lite fel vinklar på skrytmagasinen och coffee-table-böckerna när man är med Troll, tillägger han och fnittrar skälmskt.

Hallen hade tapet med stora blaffor till medaljonger när vi flyttade in, men vi gillade det röda i botten. Så vi hittade den nyansen och målade över. Tusen strykningar senare kan man fortfarande se medaljonerna igenom om man tittar noga. Peking-opera-maskerna är en present från mamma. Bokhyllor finns överallt. Och sen ser vi in i sovrummet. Where the magic happens, fnissar Anders skälmskt.

Hörn i sovrummet. Kommoden i marmor fungerar som nattduksbord. Fotot är av konstnären och vännen Leif Holmstrand och föreställer Anders håriga armhåla i en klänning och lång damhandske. Gardinerna med päron är en favorit. -Femtiotalet är det snyggaste talet, säger ordens mästare Anders och fnissar skälmskt.

-Vi har bott trångt här i Ståkkålmsområdet förut, och en sak vi alltid har saknat är ett kök där man får plats. I den här lägenheten är det ett rum som verkligen används mycket. Jag lagar i stort set all mat, ler Anders självgott (och lite skälmskt) och väntar sig jämställda duktighetsrosetter. I gengäld slipper jag den jävla tvätten. Till vänster utanför bild är diskbänk, spis och allt sånt köksigt. Till höger kyl, frys och städskåp.

Loppan jobbar gärna utifrån rubriken "polycolour" vilket är ett tjusigt sätt att säga "det är snyggt med plast i klara färger". Nästan genomgående loppisfynd här. -Ja, och väggkalendern känner ju trogna läsare väl till redan, fnissar Anders skälmskt.

Och här bryter vi del ett! Tänk er det här som ekvivalenten till att ivrigt bläddra framåt i ett glassigt inredningsmagasin, med jungfruerligt obläddrade, ihopklibbade sidor. Scrolla alltså uppåt en liten bit med edra lördagsgodisklibbiga fingrar, så fortsätter det där.

JAG ÄR TILLBAKA!

Nu ska jag bara fixa mat och natta barn och plocka i ordning och koka en kopp kaffe och prata lite med Loppan och kanske se nåt avsnitt av Lost och sådär. Hmm. Jag kanske skulle väntat några timmar till med det här inlägget?

Glöm att jag sa nåt sålänge.

Oj, vad mycket annat man hinner med utan internet, förresten! Loppan tog generöst en titt på mina vaxproppar i öronen igår kväll. Tydligen kan jag starta ljusfabrik om jag vill. Har nu bestämt mig för att fan ta tag i saken och gå och få dom sköljda. Professionellt. För första gången ever. Är nästan lite skraj för att få reda på hur bra jag hör EGENTLIGEN. Kanske är jag en sån som gått omkring och pratat lite för högt i alla år?

Avdelningen ansträngd optimism: det här med sms-bloggning kanske i alla fall slutligt lär mig att skriva lite kortare inlägg? Å andra sidan kanske det slutar med förslitning i tummen och förtidspension...

Liten röksignal från det hemtelefon- och bredbandslösa ödelandet. Felet finns tydligen i huset här. Enligt vår käcka leverantör kan det ta upp till fem arbetsdagar att fixa. Nån ursäkt? Nåt spontant framkastat förslag på kompensation? Tillåt mig småle. Råttet är mågat. Min sista refräng på det här temat blir: com hem, vi börjar om igen (med nån annan leverantör). Tack snälla för tålamodet, lovar att blogga mitt allra finaste så fort jag kan. Puss!

När man står och föreläser för femtio lärare och det inte riktigt stämmer, då är det inte roligt. Då är det inte roligt i två timmar, faktiskt. Ramlösan som man druckit i tystaderna där det brukar komma skratt är slut redan innan bensträckaren, man slår huvet i sitt eget upplägg, gör klumpiga övergångar, och bristen på snärt mellan mig på scenen och dom stumma i salongen växer hela tiden.

Att föreläsa är ganska mycket som att spela teater, och en sån här dag är en praktisk övning i klyschan att publiken är medskapande i föreställningen i ett samspel mellan scen och salong. När det är pingis mellan mig och dom, då blir jag roligare, smartare, mera välformulerad, mera (törs jag säga det?) inspirerande. Idag var det pingis med en klump deg. Och påverkan går åt båda hållen.

1) En dag då Anders sedan länge planerat ett viktigt möte på gående fot (för att få prata ifred, utan ett Troll som uppfordrande pekar på fikabödet och morrar) kommer det att vara skitväder.

2) I nära samband med att Anders kallas till blodgivning åker han undantagslöst på en förkylning och får sen sitta och ta emot vädjande sms i några veckor innan blodgivningen faktiskt sker.

3) Dagen innan Anders ska åka iväg och föreläsa för en större grupp lärare får han, ehuru för länge sedan ur puberteten, en finne på en framträdande plats, samt får till en riktig köttfärsrakning med mängder av småsår.

Innan nu läsare med fötterna så stadigt förankrade i birkenstocksen som Frida eller Mård börjar hötta med nävarna och kalla detta för lösa antaganden och hurihelvetehardubelagtorsakssambandethärdå, så vill jag upplysa om att jag har väl utarbetade teorier för dom bakomliggande mekanismerna, helt i linje med dom naturvetenskapligaste av världsbilder:

1) Är med största sannorlikhet ett holistiskt fenomen, i stil med det kända exemplet med fjärilen och tsunamin. I vetskapen om att jag ska gå på jobbpromenad andas jag troligen kort och distinkt genom näsan, vilket rör upp luftströmmar i lägenheten på helt nya, kaotiska sätt. Centralfläktens rytm rubbas en aning, utblåsets temperatur höjs med någon mikrograd, tillräckligt för att starta en lätt luftström. Och så vidare. Inom kort tornar snömoln upp sig vid horisonten.

2) Mitt antagande är att den firma som vunnit upphandlingen om att få sköta landstingets blodgivningsutskick har kunnat erbjuda det lägsta priset i och med att dom har extremt låga personalkostnader. Det gör i sin tur att dom är gravt underbemannade. Personalen får aldrig gå hem (och har försvagat immunförsvar i och med brist på solljus, frisk luft och motion), vilket gör att dom i flera års tid bollat en och samma förkylning mellan sig. Utskicken är förstås bakteriehärdar.

3) I min uppladdning för en föreläsning ingår att jag helt omedvetet gnuggar mig om näsan på ett sätt jag aldrig gör annars. Smuts gnids in i porerna och ger acne. En viss ömhet i (i typexemplet) näsan uppstår, som tvingar mig att korrigera min normala rakningsteknik en aning för att minimera smärta och obehag. Hyveln får en lite sned vinkel. Resultatet är förödande.

Frågor på det?

Härom dagen på bussen drabbades jag av doftflashback igen. En syrlig, lite söt lukt som jag omedelbart förknippade med just att åka SL-buss när jag var liten. Minnet av att vara på besök i Stockholm, komma upp ur tunnelbanan vid Slussen och övermannas av Det Urbana. Alltid kväll. Neonskyltar, rörliga neonskyltar, folk som strömmade hit och dit, gatumusikanter, digitalklockan på Katarinahissen. Bussar med tvåsiffriga nummer som antydde en myllrande lokaltrafik, större än jag visste om. Och samtidigt stoltheten i att känna igen sig, att veta exakt varifrån 46:an avgick sista biten upp till mormors lägenhet på Klippgatan. Lantisen på besök var ändå en lantis med en viss koll, inte handfallen. Och så, på bussen, den där doften. Det luktade exotiskt och storstad och äventyr.

Nu, i vuxen ålder, kunde jag när Proust-ögonblicket var över rätt snabbt identifiera vad det var som luktade. Fylla. Lätt fylla. Min barndoms Underlands-myrra är lukten av ännu-långt-ifrån-bänkmässig-alkis på väg hem från jobbet. Kan det vara själva definitionen av prosaiskt?