Vi hade min rumänska dramatikerkompis Gianina här på middag igår. Som alltid när det kommer långväga gäster körde vi hårt på det traditionella spåret: älgstek, kantareller, gelé, snaps och hela kittet. Det blir lätt lite generaliserande när man ska trycka på det exotiska i sin hemmiljö (Yes, it's strange, all Swedes love sweet stuff with their food and we ALWAYS sing with the snaps, this one is called The Whole one goes...), men det var väldigt gott och väldigt trevligt.

Trollet har träffat Gianina förut och dom gillar varann skarpt. Men nytt för den här gången är ju att Trollet på allvar har börjat jobba med språket. Och man kunde riktigt se hur förvirrad han blev när vi envisades med att prata engelska. Men vafan jag tyckte jag började få en viss koll ju. Nu fattar jag plötsligt INGENTING här. Driver ni med mig eller?

Sen kom han på att "smyga" och "skrämmas" är ett internationellt språk. Och då var allt väl igen.

Shriek: An afterword av Jeff VanderMeer

Jaha, och hur var det där då? Bisarrt, vimmelkantigt och rätt så underbart skulle jag vilja säga.

Vännen Ola, flitigt citerad här på bloggen, är inget stort fan av fantasy. Nån gång, i ett utbrott, sammanfattade han genren sålunda: Nån blir utvald att rädda världen. Han samlar ihop ett gäng. Dom går och går och går tills dom kommer fram till stället där dom ska hämta eller förstöra nåt. Sen gör dom det och sen går och går och går dom hem.

Jag har väl med nåt enstaka undantag (Guy Gavriel Kay) heller inte så jättemycket tålamod med högfantasy, den där sorten med väldigt mycket pretentiösa alver och platser som har Loth- som prefix. För mig blev fantasy intressant i och med att jag för några år sen snubblade över China Miévilles Perdido Street Station och den subgenre som kallas New Weird. Här i undervegetationen hittar man underliga, vridna och spännande världar som blandar skräck, sci-fi och fantasy till helt egna soppor. Det är urbant och inte svart-vitt, präglas av genomarbetade och märkliga miljöer och kulturer, det är oftast befriande o-questigt - och alvjävlarna lyser med sin frånvaro. Förebilderna heter Angela Carter, Mervyn Peake och M.John Harrison snarare än Tolkien.

VanderMeer är vid sidan av Miéville ansedd som en av genrens pionjärer (även om han, såsom föregångare alltid är när definitionerna kommer fram, är skeptisk till om det finns nåt som heter New Weird - och om det gjorde det så fanns det bara i typ femton minuter år 1997 [you know the drill, jämför med punk, eller electroclash eller screwball-komedi eller vad som helst]) och är en helt otroligt spännande och driven och flippad författare. Hans berättelser från staden Ambergris är typ vad du skulle få om du korsade Borges, Conrad och Burroughs med en nypa Terry Pratchett. Det är roligt, skruvat och ofta jävligt läskigt inimellan.

Ambergris är en nybyggarstad vid en flod, mitt i en djungel, som präglas av en årligt återkommande bläckfisk-festival som alltid urartar i våld och masshysteri, av käbblande religiösa sekter, av två bokförlagshus som emellanåt ägnar sig åt regelrätt inbördeskrig samt av en mörk händelse i det förflutna. I samband med stadens grundande begick kolonisatörerna nämligen massaker på platsens urinnevånare, kallade Grey caps eller Mushroom dwellers, ett kortvuxet, grådaskigt folk vars kultur är uppbyggd på svampar. Grey caps gick därefter under jorden rent bokstavligt, och präglar nu stadens liv genom sin osynliga närvaro. Det debatteras flitigt i Ambergris graden av medvetande hos Grey Caps (ska dom ens ses som tänkande varelser?), men allt fler tecken pekar på att dom ännu tre århundraden senare ruvar på sin rättmätiga hämnd.

VanderMeer skriver inuti sin värld. Berättelserna berättas aldrig uppifrån eller utifrån. Istället är det realistisk prosa av Ambergris-författare vi får möta, facklitteratur, turistguider eller läkarjournaler. Shriek: an afterword är skrivet som just ett efterord till A guide to the early history of Ambergris, men ett efterord som sväller över alla bräddar i och med att författarinnans privatliv invaderar sidorna. Det utvecklar sig istället till ett slags försvarstal för att ge upprättelse åt hennes bror den kontroversielle historikern (som gjort sig omöjlig i akademiska sammanhang i sitt envisa hävdande att hela Ambergris ingår i en masterplan signerad Grey Caps), som nyligen försvunnit spårlöst. Alltihop kompliceras ytterligare av att även författarinnan försvunnit, manuskriptet har hittats i hennes bostad - löpande kommenterat av den försvunne brodern...Und so weiter.

Ni fattar. Komplext är bara förnamnet. Men också jävligt läsligt, djupt spännande och ofta roligt så man skrattar rakt ut. Hade VanderMeer inte förlagt sina böcker till en påhittad stad där den senaste bästsäljaren heter Terror Squid beat up some priests så hade han mycket troligt varit insläppt i dom litterära finrummen. Men nu gör han det, och då är han inte det.

 Och aldrig trodde man väl att svampar kunde vara så jävla läskigt...Jag tittar på Trollets Tomtebobarna-tallrik där gråklädda ungar bär på stora kantareller, och jag tänker Shit, nu kommer dom.

Man ska inte börja med den här. Man ska börja med City of saints and madmen. Och man ska våga skita i fantasy-stämplen om man tycker den är jobbig. Det är väldigt väldigt värt det.

För nytillkomna Kniv-entusiaster (och likgiltiga insnubblare) är Farbro Knivens brevlåda bloggens uppsamlingsheat, kan man säga. Inlägg försvinner ju så snabbt ner bakom horisonten. Och eftersom det här är en av portalens mest (och bäst!) kommenterade bloggar så vill den här kategorien peka ut inlägg som föranlett särskilt många och/eller fantastiska kommentarer. Här är några av dom mera omsusade inläggen den senaste månaden:

Post-episkt trauma handlade om tomheten efter att ha sett sista avsnittet av Buffy the vampire slayer. Andra Buffy-entusiaster kom med tröstande tillrop i horder. Jag blir lite obehagligt mistänkliggjord av Ullrika.

Vadå, har du aldrig hört talas om Zombievänner? behandlade en del svåra frågor man får som dramatiker. Alla fyller på i kommentarsrutorna med sina yrkens jobbiga frågor, Ola jämför sig med en spann vatten och sen urartar alltihop till en diskussion om Mikael Persbrandt.

Under Tre iakttagelser under dagens tripp till Konsum och tillbaks hittar man fantastiska kommentarer. Artemis syr en läskig sjörövarflagga, Broppan förnedras i engelsk självbetjäningskassa och Hakke är bekymrad för permobilinvasion. För att bara ta ett axplock.

Under Jag, en lyktgubbe hittar man en kommentar av Artemis som är så trösterik att jag blev GLAD över att jag pekade en vilsen kvinna åt helvete fel håll.

Rimfascism är möjligen inlägget med bloggens bästa kommentarer. Broppans indignation, Igelns uppgivna rapport från en förlorad generation, Bloggblads makes prosa-rim, Julias sestina på en orange mössa. Och mycket mer skoj!

I Sänder en hälsning från en vintrig bloggosfär går jag med håven. En massa snälla människor säger snälla saker.

Under Ventilen 13: Tomtens grisesäck kan man läsa hur Tant Grön går fullständig bärsärkagång med en knutpiska. Det är lite läskigt och väldigt kul.

Tre hårresande exempel på utfrysning och förminskande handlar om tre namnlösa tår. Sofia gör en wiki-sökning men ger upp, Fetkatt berättar om mig och andra coola pappor, jag ger tårna noa-namn för Mias skull och Ola anklagar mig för plagiat.

Under Dä finns hôpp om'ett finns bloggens hittills längsta kommentar. Den kommer från Jakob, är lång som ett längre inlägg, men väl värd att kolla upp. Rolig som fan, och säger väldigt mycket om denne mans karaktär. Vi snackar två timmars smygande i myggdike för att få läsa lusen av ett gäng äggkastande småungar.

Sisyfosarbete? Puh-lease! är nåt så ovanligt som ett ganska kort inlägg. Bland dom många kommentarerna hittar vi Fridas redogörelse för termodynamikens andra lag, Olas dito för Lenz lag, Bloggblads uppgivna gnälla-av-sig om hemflyttande vuxna barn samt Kommunist-Johannas fastslående av hur mycket tid jag faktiskt spenderar på bloggen i och med att hon tackar artigt nej till en middagsinbjudan - här i kommentarsfältet.

Stock rocker nuts handlar om svavelblekta och polerade nötter. Hakke dagsversar. Linus funderar på lönsamhet. Brallan raggar på min bror, som i sin tur uppfinner en batman-skurk.

Gröna små äpplen. Som alltid när jag är vardagsförnöjd kontrar Fetkatt med ett litet vardagshelvete. Som alltid är det underhållande.

Under Disturbing on so many levels närmar sig Happy Sally den amerikanska högern. Huskorset dunkar in en klockren ordvits som till och med jag gillar, medan Ola rotar fram skelett ur garderoberna.

Under Vardagspremiärer 14:e januari 09 handlar det väldigt mycket om mina nya mysbyxor.

Rent kommentarskvalitativt sett är det här cyberrymdens bästa blogg, fan! Tack alla! Kommentera mera!

Jag tar och plockar ner succé-omröstningen om nyårslöften nu. Servern kan inte riktigt hantera dom oceaner av ivriga svar som strömmar in. Gråt inte, det måste bli såhär. Vi vissta alla att en omrösting som, i och med att den är så klumpigt formulerad, per definition blev inaktuell sex dagar efter nyårsafton, till sist skulle behöva släckas.

Jag kan meddela att min glada läsekrets, om dom trettio ynkans röstarna är nåt att gå på, är ett cyniskt gäng. Hälften avger inga löften alls, i brutal självinsikt. Och lika många kallar sig för nihilister som tror att dom kommer att hålla sina löften in i februari.

Ny omröstning, med bättre hållbarhet, kommer inom kort.

Samma dag som jag slår besöksrekord (117, med en kniv!) bestämmer sig min käcka bredbands- och IP-telefonioperatör att slå till och permanenta dom senaste dagarnas fläckvisa brist på koppling. Knäpp tyst i luren, tji uppkoppling nätet i sisådär 32 timmar. Inte första gången heller, nej.

Och visserligen tycker jag det är fint och solidariskt att vi i Ståkkålm får känna på hur det kan vara i norra Norrlands fjälltrakter när snöstormarna slagit till. Men, efter att ha köat i tjugfem minuter för att komma fram till en kundtjänst som likgiltigt ger beskedet att vi har en störning, ja, kan ta allt mellan nån timme och nåt dygn att fixa, så jag kan ändå inte låta bli att försynt fråga:

Är det nåt över huvud jävla taget som har blivit bättre i och med privatiseringen och utförsäljningen av telefoni? El? Pensionssystem? Inrikesflyg? Och då menar jag inte hurra jag tjänar fyrtio spänn i månaden på det nya abonnemanget. För du kan inte på allvar påstå att den lilla slant du sparar på att skutta från tuva till tuva som en galning i jakt på det som just nu är billigast kompenserar för alla telefontrakasserier, spam-sms, påhopp i shoppingcentra (med häpna frågor som Vadå, vill du inte spara pengar eller?), adresserad direktreklam, driftstörningar, dolda avgifter, evighetsköer till kundtjänst, fan, fans mormor, med mera. Den timpenningen, min vän, är värre än på kommunens det-är-väl-bättre-än-att-gå-och-dra-sommarjobb för ungdomar.

Jag har sagt det förut: Valfrihet är troligen jordens mest överskattade begrepp.

Inte alltid (nej, jag vill inte ha det som i Sovjet), men dom saker jag vill ha absolut självbestämmande om är dom saker som räknas, som betyder nåt. Att presentera valfrihet som en automatisk kvalitet i sig är bara trams. Att tvingas härja runt i bredbandsleverantörträsket till exempel, är en valfrihet som bara tar tid och kraft. Den hade jag väldigt gärna varit utan, på samma sätt som jag inte vill välja hårstrå för hårstrå som ska klippas hos frisören. 

Sen är jag fullt medveten om att det går att fucka upp statliga monopol nåt alldeles väldigt också, innan nån kommer med den invändningen. Hej SJ.

En riktigt bra dag. Egentligen är det bara en enda sak som skaver i minnet:

Under vårt studiebesök på dagis pågick en rytmik-stund i rummet intill. Trollet var inne och hötte med en boll en stund, och babygungade fyra gånger, men är ännu inte inte superintresserad.

Vad dom dansade till? Ja, det var just det. Teeny weeny string bikini med Günther. Ryyys.

Det är inte Tittmyran ungen börjar på, direkt.

En väldigt händelserik dag för Trollet! Han har:

-Besökt den dagisavdelning som han alldeles strax ska börja på. Fann sig väl tillrätta, upptäckte, åt ett päron och körde klokt nog stora charmoffensiven och lindade fröknarna runt lillfingret. Han är enda ungen som ska skolas in i en, vad det verkar, väl fungerande växa-upp-grupp (se nedan) som i och med detta blir full. Känns ju bra.

-Läst sönder sitt livs första bok. Den högt älskade (av föräldrarna dock tämligen...tja, lågt älskade. Den handlar om däckdjup och höbalar i jösse namn!) Tuffa traktorer som han fick i julklapp av farfar (tillsammans med flera andra, mindre testosteronstinna böcker, ska tilläggas!) tackade idag för sig. En bilderbokens motsvarighet till ett rock'n'roll-liv.

-Behållit en hemlis. Under kvällens lek och stoj låg jag och tryckte under ett bord. Och arslet stack visserligen ut på andra sidan, men i teorin var jag gömd. Och när Loppan frågade Men Elis, var är pappa nånstans? gjorde jag hysch hysch under bordet. Elis tittade från Loppan till mig tillbaka till Loppan, men pekade ickot!

-Skrämts! Tamefan det sötaste man sett, ungen smyger över köksgolvet (och syns såklart hur väl som helst, men det hör inte hit) med pekfingret på läpparna schhhhh och bryter så ut i ett Waaaahhh! Skrattar ihjäl sig när mamma blir hemskt rädd. Igen och igen.

-Uppfunnit leken Jag bär två bollar på en gång, som utfördes under en hel halvtimme under enorm koncentration. Balansakt i den högre skolan, försök själv med armar på typ trettifem centimeter!

Jag har också haft en händelserik dag, minsann! Jag har:

-Blivit irriterad på min sons barnomsorg för första gången, i samband med att jag idag fick besked om att inskolning senarelagts en vecka, hoppsan Kerstin. På goda skäl, men är det inte lite väl sent att komma stickande med det två veckor innan? Som tur är gick det smidigt att lösa. Loppan tar ut ett par föräldradagar, jag trixar med lite innestående komp. Tur att vi har flexibla och kloka arbetsgivare. Känns lite som en initiationsrit, dessutom. Först när man muttrat över dagis är man förälder på riktigt, typ.

-Lärt mig ordet växa upp-grupp (förskolegrupp som hålls ihop ända till dom börjar sexårs, och alltså inte efter hand flyttar upp i storbarnsavdelning, eftersom jag vet att ni brinner att få veta).

-Loppan tog min igårkväll luftade längtan efter nåt annat att glida i framåt aftonen än dagens slim-fittade, styva jeans på allvar. Idag presangterade hon mig med mitt vuxna livs första utpräglade mysbyxor! Ni anar inte vad skönt och luftigt dom smeker mina bloggande lår!

(Så! Jävla! Modeblogg!)

Visst har jag sålt av en och annan skiva genom åren, särskilt under studenttiden. Då handlade det om skivor som var sönderlyssnade bortom all räddning (jag blev trött i hela kroppen av att ens se jävla Levelling the land i hyllan), dåligt genomtänkta inköp som visade sig suga dåktigt, eller i enstaka fall skivor som jag bedömde inte vara tillräckligt coola för min coola skivsamling (I den sistnämnda kategorien hittar man dom få plattor jag önskar att jag inte hade sålt). Men generellt är jag en sån som sparar skivorna och lite generöst tänker på dom som tidsdokument.

När Trollet sover middag, som nu, sitter jag emellanåt och tankar över allt som överhuvudtaget har nån som helst hållbar omlyssningspotential till mitt svarta hål till åtta giggs-pådd. Det innebär att jag för första gången på länge verkligen går igenom igenom skivsamlingen i sin helhet. Och hittar ju ett och annat som inte gått sådär jättevarmt precis...Se här tre exempel som hänger löst om jag nån gång behöver gå till Satisfaction för att få ihop till kurslitteratur igen:

Yeah Yeah Yeahs - Fever to tell. Jag har ett vagt minne att jag gick igång på en video, och köpte skivan efter att bara ha sett sagda video nån enstaka gång. Dessutom troligen i en packe med andra, mer angelägna skivor. Jag är rätt säker på att jag inte ens lyssnat igenom den här. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt.

Kraftwerk - Tour de France 2003 (maxisingel). Sällan har nånting kraschat med en sånt brak som när dom tyska electro-eleganterna kom tillbaka efter tio års tystnad och lät som ett gäng lönnfeta löm-house-jockeys på Ibiza. Gränslös besvikelse. Var inte ens nära att köpa fullängdaren.

FM Einheit och Caspar Brötzmann - Merry Christmas. Under ett antal år var jag stammis på Skivhuggets På gränsen-avdelning, och allt som ståtade med nån medlem i Einstürzende Neubauten på omslaget högg jag som en iller. Ibland blev det mindre bra. Det här är nittio minuter gnisslig ljudmatta utan tillstymmelse till låtstrukturer. Man märker inte ens när det byter spår. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela, fast jag har försökt vid några tappra tillfällen. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt - av helt andra skäl än ovan.