Hur många flera Extreme Body Modification-dokumentärer kan trean,fyran och femman visa innan dom har intervjuat samtliga teflonimplanterade köttkroksentusiaster i hela världen? Det måste börja närma sig nu.

Vi sitter med våra kalendrar och planerar veckan efter Trollets inskolning, den då en förälder ska finnas på snabbt utryckningsavstånd om det blir kris:

-Okej, då jobbar jag hemifrån måndag, onsdag eftermiddag och fredag.

-Preliminärt. Jag måste ringa Gustav imorgon och stämma av så det inte är nåt sånt där obligatoriskt-för-alla-på-teatern som händer den veckan bara.

-Den enda dagen jag inte kan rucka på är tisdag. Då MÅSTE jag vara på plats.

-Jag skriver upp det, för säkerhets skull.

Och plötsligt börjar vi fnissa. För det känns så extremt mycket som om vi sitter och låtsas. Leker affär, liksom. Undrar hur länge det dröjer innan man bottnar i att sitta och lägga upp ett hämta-lämna-vem-vabbar-om-det-ska-vabbas-schema?

"Att känna sig lika instängd som e i parallell. "

Gå nu, mina älskade lärjungar, och sprid den över jorden! (För med potentiella allemansuttrycket "med en kniv" går det ju i ärlighetens namn löjligt trögt.)

Jag läser Hey Dolly av Amanda Svensson, ett stjärnskott nätt och jämnt ur tonåren. Hon knåpade liksom bara ihop en av förra årets mest uppmärksammade romaner innan hon ens börjat på skrivarlinje på folkhögskola. Boken är smart och snabb och rolig och skönt annorlunda i sin helt olipiga skildring av Ung tjej med trassliga relationer och en nypa självdestruktivitet. Jag fnissar högt på var och varannan sida.

Herreminje, vad den här boken hade gjort mig stressad för femton år sen.

I början av min skrivande bana var jag nämligen fantastiskt upptagen av att vara ung. Ovanligt ung. Anmärkningsvärt ung. Fy helvete vad viktigt det var. Och det beror säkert till viss del på att jag var rätt ung när jag började göra lite väsen av mig. En ansträngt politisk Galago möter Brand-klon till tidskrift när jag var femton, sexton. Mina första uppsättningar när jag var tjugoett.

Men också på att Konsten älskar Ungdomen. Alla intervjuer, recensioner och artiklar under dom där tidiga åren innehöll per automatik orden Ung och Lovande: Anders Duus är bara tjugotvå och redan en lovande ung dramatiker - och just nu pekar allt bara uppåt.

Allt kändes jävligt bråttom. För vem fan bryr sig om nån som bara är lovande rätt och slätt? Anders Duus är lite medelålders sådära, men ganska lovande ändå. När jag fick reda på att Arabal bara var tjugo när han skrev Picknick på slagfältet fick jag seriöst andnöd. Jaha, då låg man alltså efter Arabal då! Fan ogg! (Den sortens megalomana jämförelser gjorde jag utan att blinka på den tiden.)

När jag läste John Kennedy Tooles roman Neonbibeln, utgiven postumt och skriven som femtonåring, höll jag på att tappa sugen helt. Jag är ju redan tjugotvå! Så många förslösade ååååår! Att Toole tog livet av sig för att ingen jävel ville ge ut hans böcker, den detaljen lyckades jag uppfatta som lite tjusig på nåt sätt.

Och jag vet inte om det är ålder, mognad och innerlig visdom, eller kanske bara det faktum att jag ju faktiskt har en rätt hyfsad dramatikerkarriär rullande. Men det känns skönt att kunna ha roligt med Dolly utan att fundera på Hur fan ska jag bräcka det HÄR nu då? Och i eftermiddag ska jag promenera med mycket lovande Kommunist-Johanna, 22, och generöst dela med mig av mina grå tinningars luttrade klokskap. Ge tillbaks lite, tänker jag bjussigt. Stötta nästa generation. För lite megaloman är jag nog ännu.

Det går så fruktansvärt fort för Trollet nu. Nu prövar han nya ord så fort han hör dom, och hamnar oftast ganska nära. Dom sista dagarna har han, med hjälp av Duplo-klossarna och den bultbräda med vilken han glatt väcker alla med sovmorgon i hyresfastigheten vid åttasnåret, börjat lära sig färger. Dagens nytillskott är orange, uttalat med ett orch-iskt framfräst ranSCH!

Flaggor han han gillat i nån månad nu. Hittar dom längst ner i hörnet på DVD:erna och visar allvarligt: Fag-ga. Och där det inte finns några flaggor har han pekat på streckkoden som sitter i det hörnet istället, stackarn. Och Loppan och jag har pedagogiskt och kärleksfullt sagt att Jaa gubben, det ser NÄSTAN ut som en flagga där. Idag upptäckte vi att det fan finns en yttepytteliten flagge nere i hörnet på dom där filmerna också, så liten att den dolts under hans finger när han pekat. Där fick vi för vårat förnumstiga stöttande. Trollet missar inte ett skit.

Pussla går som en dans numera, även om jag som så ofta med Trollet aldrig fattade när fan han lärde sig. Plötsligt en dag petade han nonchigt dit såväl papegojorna och svåra apan liksom i förbifarten och gick och gjorde nåt annat istället. Men fortfarande tappar han sugen om det inte går på en gång (om vinkeln på själva brickan är fel till exempel) och tycker då att pappa kan pussla själv istället om han så himla gärna vill - Här! Ta apjäveln då! Den verkar ju vara hemskt viktig för dig.

Mina framsteg är som vanligt inte riktigt lika cutting edge. Jag har, tvåtusensäker som en kvastfening, precis börjat nyttja iTunes. Laglig och principfast pyntar jag nio buppar per låt och tycker det känns helt okej. Överväldigande majoriteten av mina knappa 3 Gig intankad musik i pådden kommer dock från hushållets stabila samling av snurrande diskar. Då kan det vara värt att spetsa anrättningen med lite hittiga löshästar, såna där enstakingar där man kanske inte är supersugen på fullängdaren. Envar sin egen Mister Music, som fakiren skulle ha sagt.

Jag vill inte påstå att jag är nån brevduva, men det är inget större fel på mitt lokalsinne. Jag har oftast hygglig koll på vilket håll som är rätt håll (även om jag kan tappa bäringen bland till exempel Mälarhöjdens förrädiskt kantrande villagator), och i och med mina orienterarår är jag hyggligt stadig med en karta i näven.

Däremot är jag skitdålig med en kniv på att hitta grejer härhemma. Jag är den där killen som kan krafsa runt i lådan där saken jag söker faktiskt finns fyra gånger utan att hitta den. Jag är expert på att snabbt bläddra igenom pappersbuntar och missa det enda gröna kuvertet, om det är det jag letar efter. Jag är för slarvig och har för taskig uthållighet, så enkelt är det. Och som nåt slags ytterligt lågtstående toffeldjur är jag uppenbarligen totalt oförmögen att lära mig att man inte kan fräsa Jag kollade i byrån som du sa men där fanns den INTE om man inte gått igenom sagda byrå med nån slags jävla systematik. Det räcker inte att bara vispa runt lite.

Som om detta inte vore nog är jag dessutom sjukt disträ när jag håller på med nånting, vad som helst. Den där berömda Manliga Bristen På Simultankapacitet? Jag är dess Louis XIV. Loppan kan alltså, när hon har ett plockryck, berätta för mig vart hon lägger undan nånting, höra mig säga Bra okej, då vet jag, inte nöja sig med det utan be mig upprepa, höra mig i lätt förorättad ton upprepa vad hon sagt - och ändå har jag inte en jävla aning tio minuter senare.

I mitt föräldrahem var det pappa man skamset gick till när det var nåt man inte hittade. Varken min bror eller jag var några fenor på att hitta grejer, precis. Farsan dök däremot alltid några minuter senare upp, viftande med det eftersökta, och gnolande sin försmädliga tonlösa skrytvisa Familjens bäste letare, familjens bäste letare. Numera går jag till Loppan, och hon har ingen skytsång och ett mycket stort tålamod. Inte ens när jag emellanåt - åh patetiska patetik - ringer henne på jobbet för att irriterat fråga variHELVETE hon har gömt Trollets vantar/min mobilladdare/numret till förskolan/BVC-journalen/nåt-annat-som-behövs-för-att-vi-ska-kunna-lämna-lägenheten, så ber hon mig dra åt helvete. Hon kommer lugnt med ett ytterligt konstruktivt förslag. Oftast det första stället jag letade på och som jag sedan, likt en störd djurparksbjörn, återvänt till gång på gång på gång, stirrande tomt. Och där finns det (nästan) alltid.

Det är tur att jag inte lever på stenåldern. I ett jägar-samlarsamhälle hade jag varit så jävla rökt. Nötterna som vi samlade i Sabeltands-dalen igår? Öhm, få se nu... Jag hade klubbats till döds för stammens bästa. Möjligen med ett trubbigt föremål misstänkt likt en fårfiol.

Hej hej. Jag håller på och rotar och möblerar om lite här i det trevna bloggpörtet - igen. Ursäkta röran. Nej, pilla inte på den där!

Först och främst har jag stött på en frågeställning som jag garanterat är den enda som bryr mig om. Men som icke desto mindre ger mig skavsår innanför öronen. En ljudbok som jag lyssnade ut redan i mitten av december har ännu inte "recenserats" under Jaha, och hur var det där då? Jag har helt enkelt haft för mycket annat att skriva om. Och sen dess har jag läst ut min första bok i pappersform sen fan oktober, och är hemskt sugen på att få presentera den för er. Jaha, säger den tålmodige läsaren. Och problemet är...? Tja, helt enkelt min komplettistiska läggning skulle jag tro. Ska jag skriva om sånt jag har läst så ska jag väl skriva om allt jag har läst? Men, säger den tålmodiga läsaren, du för ju förihelvete läsdagbok. Det räcker väl? Jamen, jag tänker bara att om det står i den så ska det väl stå här också. Rätt ska väl vara rätt. Skärp dig nu för faaan säger den inte längre fullt så tålmodige läsaren. Kejrå. Nu vet ni i alla fall. Det kan alltså hända att till exempel en bok jag har läst inte tas upp här på bloggen. Jag litar på att ni överlever.

Presenterar också två sprillans nya kategorier. Tretal ligger redan uppe, som den örnögde besökaren kanske har sett. Här hamnar mina Tre exempel på ett eller annat-inlägg. Dom tenderar att vara korta, spretiga och kanske lite kul.

Den andra nya kategorien heter Aftonstunden och hämtar förstås sitt namn från tidskriften med samma titel. Denna kan man ibland kan stöta på i väntrum, ett litet magasin på grovt papper som är fyllt av långa insändardiskussioner om hur kalla krigsvintrarna egentligen var och vilket kaffe-surr som smakade bäst. Aftonstunden blir således Med en kniv!:s lilla hörna för reminicenser och aggressiv nostalgi. Inlägget Ron och Inger i Masthugget är ett typiskt exempel. Väl bekomme!

(Trollet demonstrerar - i ett ansträngt försök att hitta en användning för en gullig bild - hur nya kategorier kan ge helt nya perspektiv. Ahem.)

...vill jag citera sorgligt underskattade Hamell on Trial. Don't kill heter låten, och den som sjunger är ingen mindre än Gud:

Once again you didn't understand me

or you disobeyed from what I can detect

From what I remember I did more than ask you

I commanded it, from what I recollect

What part of "Thou shalt not kill" don't you understand?

(...)

You say it's me that you worship

All you christians, all you muslims, all you jews

I'm going to say it one more time: DON'T KILL YOUR NEIGHBOR

Jesus Christ, this shouldn't be news!

I thought I etched this shit in stone?

Och i samma veva vill jag länka till ett otäckt och tänkvärt inlägg hos Hakke.