Kan meddela att Trollet tittade på bilden i föregående inlägg, pekade med ett salivkladdigt finger och tjöt Mamma!

Det är med andra ord i alla fall inte hon som ska vara tomte i år.

Jag är en tämligen måttlig julälskare. Jag gillar maten i några dagar, jag gillar det lugn som i bästa fall sänker sig framåt juldagen. Jag kan drabbas av ett väldans mysigt mys, men i så fall först runt den 23:e på kvällen, när granen väl är klädd.

Loppan älskar jul. Med en kniv. Vilket inte är samma sak som att hon skulle vilja fira jul varenda dag året om. Tvärtom, Loppan vårdar sin julstämning, suger på den, pysslar med den som en ömtålig planta. Till exempel har hon talrika skivor och band med julmusik (högstämda munkar, Elvis, Anders F Rönnblom och Jag såg mamma kyssa tomten - hela linjen) som hon strängt förbjudit sig själv att lyssna på före första advent. Eller 1:e december, vilket som inträffar först. Och vid nyår går en sträng bortre gräns - slut utan prut! Det hinner dock bli några varv ändå, kan jag meddela.

För mig har före jul dessutom oftast varit en deadline, så december har tenderat att vara en stressig månad, med julstöket som en enerverande summerton ovanpå. Åh, nu är det bara tre veckor kvar, tindrar Loppan. Ugh, säg inte så, jag har fan en miljon grejer som...stånkar jag. Det är lite underligt att en månad om året vara så totalt ur fas med den man älskar.

Fast jag tycker Loppan sköter sitt beroende snyggt för det mesta. Hon tassar ut i köket, varifrån jag bara nätt och jämt kan urskilja Bing Crosbys pinglande bjällror och kärnfamiljshyllande smetstråkar. Hon pyntar i småportioner, så att jag får konfronteras med och vänja mig vid en tomte i taget. Och hon köper papper, band och etiketter som hon gömmer längst upp i städskåpet tills det är dags. Ibland liksom skuttar hon med ett hemlighetsfullt leende, men oftast ser hon bara lite extra glittrig ut i ögonen.

Trollet kommer att bli en julälskare, nåt annat kan jag inte tänka mig. Då får hans mamma stå för entusiasmen och pirret och förväntan. Medan jag får vara lektionen i tålamod och styrsel och sans och det är ju faktiskt inte riktigt jul ännu. Surarslet som ,försöker jag intala mig, behövs för att själva julen ska bli det där myset. Som den ju i slutändan oftast blir.

Såg ett inlägg på Mias finfina blogg för några dagar sen om hur hon på sin födelsedag lyxade med jordnötssmör direkt ur burken. Åh, mmm, jordnötssmör tänkte jag som en lydig konsument, det var längesen! Och köpte en stor jävla burk Skippy nästa gång jag handlade.

Och glömde således ÄNNU en gång att jordnötssmör ingår i gruppen livsmedel du TROR att du gillar men i själva verket ledsnar på tämligen omedelbart. Här återfinns även sånt som Kalaspuffar, böcklingpastej, lemon curd, HP-sås, smaksatt mjukost och olivtapenad. Sånt som jag kan gripas av en enorm entusiasm för i butiken och bära hem som handlingens själva krona. För att tre dagar senare diskret putta förpackningen längst in kylen. Där den får stå tills den gått ut eller i värsta fall täcks av luddigt mögel, och jag äntligen kan med att kasta den.

Jordnötssmör (jag kan för övrigt verkligen känna hur mina kranskärl kloggar igen när jag äter det, alltså fysiskt!) borde säljas i fingerborgsstora förpackningar framme vid kassorna. Påminn mig om det nästa gång jag får impulsen att släpa hem en glasburk på ett halvkilo.

Jag vet att jag har gnällt på spam och oönskad reklam förr, men idag fick jag mitt livs första spam-sms. Då menar jag alltså inte Tele2:s sinnessvaga kampanjer för happy friday, fars-dags-mms-med-en-rolig-slips-i eller i vår senaste annonskampanj använder vi ett får för att det låter som billigt på engelska, kul va?

Jag menar Just nu! Tandblekning hos City Dental för endast 895 kronor! Hallå hela fucking världen no matter who and where you are, kom och blek era tänder hos oss. Nej vi vet att ni inte har frågat efter det här, men kom igen! Knappa niehundra buck! Vadå vill inte ha oönskade sms? NU förstår inte jag. Såg du inte priset?

Ärligt talat: nu brakar helvetet löst. Apokalypsen är nära.

Dom av er med lite längre medborgarskap i bloggosfären än jag, har säkert redan sett den här ett otal gånger. Och flera av er jag kommer att utmana har säkert redan gjort den här kedjeutmaningen - eller stönande brutit den här kedjan ett otal gånger förut. Men jag är inte den som nobbar utsträckta händer som går att tolka som att jag är insläppt i den fräna blogg-gemenskapen, och tycker dessutom att det var en lite kul uppgift.

Jag fick kedjebrevet av Frida, och här instrukserna:

"De regler som gäller är: Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Slutet på julen var en traumatisk tid för mig när jag var liten. Inte för att högtiden i sig var över, utan för att jag tyckte synd om granen som skulle kastas ut i kylan. Stod vartenda år och försökte återrehabilitera granstackarn till en liv i det vilda i ett upphackat hål i mossen bakom vårt hus.

2. Jag tycker champagne är överskattat. Även när jag druckit bra skumpa har jag aldrig tyckt att det kommer i närheten av ett vanligt sextiokronors rödtjut (även om jag naturligtvis ackat och ojat när så krävts)

3. Jag är en stor älskare av små, avlägsna öar. På rundresor är min impuls alltid att ta mig till landets mest avlägsna ögrupp, oavsett om den har en befolkning på tolv skallar som ägnar dagarna åt att utvinna torskleverolja. Drömmer om Tristan da Cunha, Azorerna, Seychellerna, Färöarna och Salomonöarna. Till exempel.

4. Jag har en tämligen mild men påtaglig kattfobi. Den blir värre om jag mår dåligt på andra sätt, men jag tycker alltid att katter är obehagliga och har läskiga ögon. Jag kan vara i samma rum som en katt, men behöver veta var den finns och vill inte ha den på mig. Detta gör att jag på katt-språk signalerar kraftig dominans, med följden att katter gärna stryker runt mig för att fjäska in sig. Och där sitter jag stel som en pinne.

5. Mitt efternamn är vallonskt. Vallonerna var grymma smeder och kom till Sverige för som högkvalificerade arbetare i den framväxande järnindustrin. Utom mina sissiga förfäder som kom som gipsgjutare till Läckö slott. Kanske är det här min känsla av underlägsenhet visavi hantverkare kommer ifrån?

6. Jag kan dra mig in i det längsta med att hoppa i duschen för att det är så jävla tråkigt att torka sig efteråt. Nån slags helkroppstork vore drömmen.

7. Jag är helt värdelös på att minnas ansikten och namn. Har hur många pinsamma minnen som helst av att presentera mig och få höra Jamen Anders, vi satt ju bredvid varann på Saras bröllop eller av att försöka ställa ledande frågor till någon som uppenbarligen vet en massa om mig, för att få nåt jävla hum om vem människan är. Numera garderar jag mig ofta när jag presenterar mig för folk och säger  Vi har träffats va? Och svarar människan nej så säger jag Vad konstigt, jag tycker jag känner igen dig jätteväl! Har alltid känt mig självupptagen och ouppmärksam. Blev lättad när jag hörde talas om ansiktsdyslexi i vuxen ålder.

Ålrajt! Vem ska man utmana då? Frida har redan kastat handsken på en del bloggar jag följer. Och ett par andra har just gjort den här utmaningen har jag sett. Men jag utmanar väl Mia, Julia, Happy Sally, Malena Tripletmama, Hakke, Sofia och Gallimattias-Stefan då. Om ni bryter kedjan tar fan era själar!

Fast allvarligt talat är det, i analogi med tidigare resonemang, helt okej om ni redan har gjort den här listan eller bara tycker det känns trött. Jag lovar att gilla er ändå, och eventuell otur i kärlek beror i alla fall inte på mig. Den roligaste responsen på den här utmaningen hittade jag förövrigt hos Fridas kompis Spov som, när Frida försiktigt framförde den, buttert responderade (och jag citerar): Jävel. Får se om jag ids.

 Jag minns mitt livs första kedjebrev. Det kom, maskinskrivet och med en aura av angelägenhet, från min kusin Sara. Det var (precis som alla andra kedjebrev) en länk i väääärldens längsta brevkedja, som skulle in i Guiness rekordbok året därpå. Helt säkert. Promiss! Tror inte det var av det där slaget som berättade om hur herr X som hållit kedjan vunnit en miljon och träffat sitt livs kärlek, medan fru Y som brutit den kort därefter rövades bort av radioaktiva kannibaler. Men det fanns nåt vagt hotfullt över hela grejen, minns jag. Och det här var före enkel tillgång till kopieringsapparater, så det handlade verkligen om att tröstlöst skriva samma brev tio gånger. Och vem skulle lilla jag skicka till?

Jag gick och sneglade på det där brevet i flera veckor med en blandad känsla av utvaldhet och tyngd på mina axlar, innan mamma förklarade att kedjan inte stod och föll med bara mig, och sanktionerade att jag slängde det i papperskorgen. Det var skönt minns jag.

Nu har jag fått en utmaning av Frida, och lite spökar det där barndomens kedjebrevande både hos givare och mottagare tror jag. Det ligger nåt lite ursäktande hos henne, och nåt lite skräckslaget hos mig. Fast grejen är kul och det är klart jag ska göra det. Fast just nu vaknar Trollet, låter det som. Så ikväll smäller det!

Innan gårdagen övergick till en sliten och duster afton full av tvivel, var det också dagen då Trollet sa tappa för första gången. Detta ord är redan intimt förknippat med en riktig klassiker till lek som går ut på att man sitter på en hög plats, gärna en gunga eller ett skötbord, och håller nånting i händerna. Detta något  släpper man hela tiden i golvet, marken eller badkaret, varpå man tittar upp med en troskyldig min där ögonen glittrar av jävulskap och säger tappa med sin klaraste goss-sopran. Om pappan eller mamman tjåstar och pustar och morrar och kallar en för skurk är det ännu roligare.

Jag, som ju var ute i Hallunda i måndags, upptäckte ännu en gång hur mycket roligare grönsaksavdelningar det är på mataffärerna i stadsdelar där det florerar många matkulturer. Vilket ledde till att jag för första gången själv tillredde okra. Alltid lite knepigt med grönt man inte lagat förut, man vet inte hur länge den behöver tillagas, och var gränsen går innan den faller sönder. Men okran höll spänsten och blev huvudbeståndsdel i en stuvning tillsammans med turkisk paprika och vitlök, ett schysst tillbehör till rök- och citronmarinerade kycklingklubbor och cous-cous. Slabang bah (och så fick jag leka matblogg också)!

Till listan Aktiviteter man i möjligaste mån bör undvika om man har en på inte mindre än två ledder krokig ryggrad görs den 26:e dennes följande tillägg:

"Lugga barnvagn i snömodd".

Jag har värk i några muskler jag nog aldrig ens träffat förut.