Min bror som forskar i Warwick i England, skickar med regelbundna mellanrum underbara resebrev till oss härhemma. Ett återkommande inslag är antropologiska observationer där han pekar på exotiskheter i det gurkmackeätande, park-muromgärdande landet i väster.

I det senaste beskriver han hur folk i Midlands, tydligen känt för sina extremt engelska höstar, tittar på honom med skräckblandad förtjusning och undrar om han nånsin varit med om värre väder. Och sen blir lite besvikna när han säger att Göteborg inte är nån lek det heller. Inverterad stolthet kallar Broppan det, och herregud vad jag känner igen det.

När jag växte upp var det en vedertagen sanning bland mina jämnåriga att i Åmål där vi bodde, där söps det mest i hela Sverige. Och då var hembränt inte ens med i statistiken! Nån, oklart vem, hade en kusin från Stockholm som ade varit på besök, och han hade varit helt knäckt! Fan vad ungdomarna super här, hade kusinen sagt. Så ofta och så mycket! Jomän, pös vi. Det var först i vuxen ålder jag fattade att det där är nån slags Klintbergare som florerar i nittio procent av alla småorter.

Och jag tror inte det handlar om att Man vill vara älskad, i brist därpå hatad, att man hellre hade varit känd för Sveriges största knäckebrödfabrik eller ett futuristiskt äventyrsbad. Jag tror att man fattade redan då att en hård uppväxt alltid alltid slår en aldrig så konstruktiv, mysig, tråkig eller ångestfylld. Alla vill vara bad-ass. Och har man ingen automatisk hårdhetsfaktor, så får man uppfinna en. Göteborg har organiserad brottslighet, miljonprogram och fotbollshuliganer. Då behöver man inte peka på sitt sugiga väder.

Det är samma mekanism som när jag pratar om att ett av dom kriminella MC-gängen (det på B, vi låter det vara lite anonymt så slipper vi den google-träffen) har etablerat sig på min hemort. Det fyller mig med sorg och ilska och en enorm trötthet. Men också, längst inne, en slags avig stolthet. MC-gäng är bad-ass med en kniv.

Jag skulle nog inte vilja påstå att jag är nån särskilt ironisk person. Liksom alla mina vänner befann jag mig ju förstås i svansen av grimas-generationen på nittio-talet. Jag har jublat åt Eilert Pilarm på Raj-Raj-festivalens stora scen. Jag har gjort citationstecken i luften.

Fast rädd för allvar har jag nog aldrig varit. Tror inte jag nånsin paniskt har skämtat bort försök till uppriktiga samtal - även om jag nog ibland tror att jag känner folk lite bättre än jag gör och därför är lite väl snabb att komma med vi är ju på samma sida-ironier, typ Jaha Farnaz Arbabi, hur känns det att vara Stadsteaterns flaggskepp under Mångkulturåret nu då. Som ibland missförstås. Och eftersom jag är livrädd att bli missförstådd, så leder missförstånd alltid till lååånga förtydliganden, tills alla har tröttnat och gått hem. Att bli illa omtyckt på felaktiga grunder, det är nog min största skräck när jag tänker efter.

Men som jag redan varit inne på så tramsar Loppan och jag en hel del i vår vardag. Och i dom där vardagssketcherna ingår väldigt ofta intagandet av någon idiotisk ståndpunkt (gärna på nån dialekt) och ältandet av den in absurdum. Typ: - Folkrätten ger en faktiskt mandat att slå föräldrar som sätter röda tröjor på pojkar med en käpp. Så länge man inte slår över knäna. Eller Jag tycker Sarah Palin ska få bli vicepresident för hon är så fin i håret. Eller som när en av deltagarna på den ledarskapskurs som Loppans jobb anordnade visade sig ha Såna där hemska dreadlocks. På kontoret! - ett resonemang som slutar med hur Loppan beskriver hur hon demonstrativt gick omkring hela dagen utan byxor, för får han den där, så fick väl jag.

Det är svårt att återge, men vi har väldigt roligt. Problemet är bara att Trollet växer och fattar mer och mer, och även om han just nu tycker tvärtom-lekar av typen Nähädu, du fååår inte kasta bollen på mig, NÄMEN vad GÖR du! är hysteriskt roliga, så visar språkforskning att ironi, som en slags språklig nolla, är nåt man bemästrar rätt sent. Typ elva-tolv-årsåldern. Och vid det laget riskerar Trollet att tro att hans föräldrar faktiskt är högerkristna nazi-knarkare med en kniv.

Vi måste alltså sluta med ironi till vardags. Det får bli nåt man bara ägnar sig åt när det är lite festligt, helt enkelt. Och för att hjälpa oss att ta det på allvar, så sätter vi nu upp en klassisk svär-burk, fast för ironier. En femma eller en tia kommer det att kosta att kalla Kate Moss för tjockis.

Så får vi väl lägga pengarna på nån pretentiös dansföreställning vi kan sitta och himla sönder. Eller nåt.

Jag har gråa hår. I öronen.

Är det nån mer än jag som lagt märke till att en handfull reklamfilmer på sista tiden börjat svänga sig med nåt slags holistiskt inget blir sig nånsin mera likt, och då menar vi globalt-perspektiv? Vi snackar überhybris här. Gillettes nya lika-många-vassa-blad-som-andra-korståget kör nåt i stil med:

FÖRESTÄLL DIG EN VÄRLD DÄR DU FÅR DEN NÄRMASTE RAKNINGEN NÅGONSIN!

Oj. Ja jösses, hur skulle en sån värld se ut? Tanken svindlar. Det vore ju...nä, jag blir yr här.

Är det här maxläget för utopier numera? Är det här idealet vi strävar efter? För på dystopisidan rullar det ju på, om man säger. Stora läskiga katastrofer lurar, bara några ynkans värmegrader bort. Tre grader varmare? Jösses grabben, föreställ dig en värld där polerna har smält. Och den konstruktiva motbild vi har att sikta mot är....en batteridriven rakhyvel?

Ärligt talat, det är så mycket som måste göras. Och jag vet inte, men jag tror att vi måste ha nåt bättre som pepp än i bästa fall, om vi ändrar vårt beteende, så tuffar det på ungefär som vanligt. Jag tror vi måste börja skissa på det globala ekologiska paradiset, som dröm om inte annat. Fundera på nästa steg. För jag köper inte jiddret om att mänsklighetens politiska historia är färdigskriven, det har visat sig att ett marknadsekonomiskt system på alla sätt är överlägset bla bla bla. Jag tror vi måste börja våga drömma igen. Vad tror ni?

I över fyra år har jag hållit min senaste mailadress helt spam-fri. Som ett fält av kritvit snö har den varit, ren och vacker.

Sen skickade en bekant i USA ett mail om att hennes son inte kan vara med på fotbollsträningen till fel mailinglista, och nån skrev att det var väl synd och hoppas han kryar på sig och tryckte på svara alla. 

Igår hade jag plötsligt vunnit 700000 euro, en nigeriansk prins behövde min hjälp och nån undrade om jag, handen på hjärtat, inte tycker min kuk är lite för liten?

Jag blir faktiskt ledsen på riktigt.

"Jag läser mycket och att få pesta min omgivning med svepande utlåtanden kring särskilt böcker ser jag larvigt mycket fram emot" skröt jag i ett av mina första inlägg, det som presenterade kategorierna. Jaha, och hur var det där då? skulle bli ett stolt flaggskepp i bloggen var det tänkt.

Sen har det inte blivit mycket läst, nej.

Nöjesläsande står i direkt omvänd proportion till bloggandet, tycks det, och den sista månaden har bloggandet vunnit hands down. Undantaget är dom ljudböcker jag lyssnar på under mina och Trollets barnvagnspromenader. Och här är den senaste:

Förnuft och känsla av Jane Austen.

Jaha, och hur var det där då? Jag inser att jag som 33-årig man inte riktigt är målgruppen för romantiska komedier om tonårsflickor i det tidiga 1800-talets England. Men eftersom jag, som jag redan varit inne på, strävar efter att läsa jämställt, så är jag tämligen utlämnad åt det spretiga urval som erbjuds på mitt lokala bibliotek. Ljudbokslandskapet i allmänhet förtjänar ett eget inlägg såsmåningom! Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag faktiskt hade stor behållning av Stolthet och fördom tidigare i höst. Austen skriver mysigt och charmigt, med en gnutta godmodig satir, och det gav faktiskt lite mersmak.

Det är en intressant värld man får möta. Ingen jobbar (förutom en och annan präst och officer), alla lever på räntor och arv. Austen har ett klockrent klassperspektiv, men gränsen går mellan dom som har råd med tjänstefolk och fyrspann och dom som (med en årlig ränta på kanske bara tvåhundra pund) inte har det. Dom lägre klasserna lyser, med undantag för nån oäkting som arbetar som hushållerska nånstans (mest inkluderad för att visa på karaktärslösheten hos nån karlslok), med sin frånvaro. Dock ligger Austens solidaritet alltid hos dom mindre bemedlade av dom mera bemedlade. Det värsta hon vet tycks vara matriarker som står i vägen för kärleken på grund av sociala streber-ambitioner för sina barn.

Det som hindrade Stolthet och fördom från att kännas helt floopy var att det kanske inte suuuuperdramatiska skeendet balanserades med en skarp blick för karaktärer och en road blick på konvenans (med en knivsudd snäll elakhet). Austen är hård mot sina karaktärer, även hjältinnorna, och tvekar inte att raljera lite med deras sämre sidor. Tyvärr är det mindre av den varan i Förnuft och känsla, vilket gör den blaskigare.

Som lyssnare på ljudböcker är man också utlämnad åt en inläsare. Här var det Marika Lagercrantz, och hennes sätt att betona varje ord i varje mening som om det vore på liv och död, gör mig bara yr i mössan. Om hon så beskriver en tesalong tar hon i så inihelvete att man halvt väntar sig att golvet plötsligt ska sluka sällskapet. Man tappar helt kollen på vad som faktiskt är viktigt och halkar mest omkring. Mycket spola tillbaka blir det. Och en del Nu är jag inte med men skit samma dåväl också. Tyvärr.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att misstänka att min unge är Ovanligt Begåvad. Skillnaden är att min misstanke faktiskt är befogad. Rent objektivt. Helt ofärgad av eventuella emotioner. Japp.

Men allvarligt talat så svindlar det ibland. Som dom sista dagarna, när Trollet med hjälp av Vertigo-planschen i köket börjat intressera sig för bokstäver. Bokstäver. Ungen är fjorton månader. "I" kan han redan, pekar och ljudar. Dom andra pekar han på och tittar uppfordrande på mig. Som lydigt och imponerat ljudar med.

Jag var tidig med läsandet (om jag inte tar upp det själv här, så kommer min mamma att göra det i en pösstolt kommentar. Jag känner dig, morsan!). Satt tydligen på pottan och läste is och ros och far som treåring, och den troligen aningen friserade sanningen är att jag knäckte läskoden HELT SJÄLV UTAN NÅN HJÄLP. Och mamma fick sura miner på BVC och kommentarer om att man ska inte pressa små barn.

Som det känns just nu kommer även Trollet att läsa på pottan, fast ord som kondensationspolymerisation och könsmaktsordningsproblematiserande. Jag ser det framför mig medan han på allt stadigare ben stolpar in till sitt rum.

Sen fastnar han med fingret i ryggen på en pekbok och ylar förorättat i högan sky, utan att fatta att det är det faktum att han försöker stänga boken som är problemet. Som en ren reality-check.

För er som aldrig har varit på en: Öppna Förskolan är alltså ett dagis som du besöker tillsammans med ditt barn. Det finns personal på plats, som ordnar lite aktiviteter och sköter leksaker och sånt. Men du ansvarar för din egen unges trivsel. Man kan värma lunch och äta där.

Och så sitter vi där på golvet eller vid bordet (för kaffe får man inte dricka bland barnen av uppenbara skäl), leker eller vakar eller servar. Tjingsar på nån annans unge som räcker en en plastkrokodil, medan vår egen demonstrerar hur bollbanan fungerar för nån mamma. Nån pappa har ingen koll eller lust över huvud taget och har näsan begravd i Metro medan hans knatte är på väg ut i kapprummet. Vi pratar om barnen såklart, Och vem är det här då? är en given samtalsöppnare, liksom Hur gammal är hon? eller Vad stadigt han går! Vi pratar faktiskt nästan bara om barnen. Vi jämför, skryter, oroar oss. Puttrar. Vi vet namnen på alla barnen som brukar vara där, men inte vad deras föräldrar heter. Jag är Elis pappa. Vi lånar ut blöjor till varann. Vi snuddar vid sport, politik och samhälle, men bara litegrann. Ibland är det sångstund och vi sitter och skäms i ring medan vi hummande sjunger att vi heter Karl-Oskar och bor i ett kärr.

Och det är så sjukt lätt att raljera över allt det här. Men någon har tänkt på att Trollet kanske vill pröva andra leksaker än dom som finns härhemma. Någon har tänkt på att det nog är bra för honom att träna lite på att vara i barngrupp innan han börjar riktiga dagis. Någon har tänkt på att föräldrar kanske behöver kunna gå nånstans och träffa andra vuxna människor ett par timmar ibland. Kaffe och hembakt bulle kostar tio spänn.

För mig är Öppna Förskolan svensk gråsosse-socialism när den är som allra allra vackrast.