Singeln Det börjar verka kärlek, banne mig med Claes-Göran Hederström, ett grått omslag med Melodifestivalen 1968! i orange högst upp. Härom dagen stod den i Antikbodens skyltfönster i Västertorp. Precis den singeln fanns i mitt föräldrahem, och om jag inte minns helt fel så var A-sidan låt nummer tre på mitt livs första blandband.

Jag var sex, kanske sju, och hade precis lärt mig hantera LP-spelaren. Vilket jag dessutom hade lov att göra, ett bevis på att mina föräldrar inte var några större musiknördar. Under stort allvar sänkte jag nålen ner mot Bamse-skivan, Krakel Spektakel-skivan, Smurf-skivan eller Drutten och Jena-skivan. Fast nu hade jag uppenbarligen bestämt mig för att köra lite mera vuxet.

Kassettdäck fanns inte på vår bruna Philips-stereo, så jag hade placerat min lilla batteridrivna monobandspelare precis framför en av högtalarna och spelade in på så sätt. Första låten var Yes sir I can boogie med Baccara. Andra låten var med nåt franskt rock-gäng, med tecknade katter på singelomslaget, och hette typ Oh boy. Och tredje låten var alltså Det börjar verka kärlek banne mig.

Resten minns jag inte. Troligen tröttnade jag innan jag ens hade spelat in en sida på kassetten. Men jag minns hur vi lyssnade på mitt blandband i bilen (herregud, föreställ er bruset! Tortyr!) vid nåt tillfälle och hur både mamma och pappa försäkrade att det var jättebra musik. Och hur stolt det gjorde mig.

Det är ju inte den creddigaste av börjor direkt, men lite charmig ändå.

Sen jag gav mig in i det här bloggäventyret så har jag hittat ett drygt tiotal bloggar som jag följer på daglig basis. Och nu dom sista dagarna så har det råkat bli så att flera av dessa bloggare samtidigt har det tufft på olika sätt. Det händer jobbiga saker i deras eller deras närståendes liv. Det finns allvar och smärta i inläggen.

Och då blir det märkliga i att följa någons liv på nätet så uppenbart. För trots att det här är människor som jag spenderat mer tid med än många av mina vänner den sista månaden, så är det människor jag aldrig har träffat, och som jag faktiskt aldrig ens haft en konversation med (att kommentera varandras inlägg räknas trots allt inte riktigt). Ändå upptäcker jag att jag känner med dom, att deras sorg och spleen och depp tar tag i mig.

Ta det lugnt, det här är inte ett inlägg som hyllar min fantastiska förmåga till empati. Eller nåt högstämt om hur internet i sina finaste stunder för människor samman (med OB-tillägg till oboeisten). Vad jag vill komma fram till är bara att när en relation (eller knappt det) som bygger på uppmuntrande tillrop och skojsiga kommentarer på skojsiga inlägg plötsligt möter ett stort allvar, då har jag svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska jag lita på att det är nåt värt att en fullständig främling försöker säger nåt snällt och medkännande? Eller ska jag ta ett respektfullt steg tillbaka och låta personens riktiga vänner ta över?

Det går liksom bortom blogg-vett-och-etikett. Det handlar om vad en ren bloggrelation är värd. Det är som nåt slags första test.

Det är visserligen Trollets andra vinter, men förra året vid den här tiden så handlade det liksom mest om att försöka hålla uppe huvudet - och eventuellt se en skymt av en rimfrostig gran bland alla vajande mobiler och sufletter i synfältet. Man kan nog alltså tryggt säga att dom sista dagarnas snö är en ny sensation i Trollets värld. Och som han gillar det! Särskilt snö som ryker och yr (så länge han inte får den i ansiktet) får honom att skratta så han verkligen kiknar. Fråga inte varför, jag har inen aning, men torsk som jag är på min unges kvillrande skratt (och särskilt dom här sista gnöldagarna) är jag såklart inte sen att försöka mjölka situaionen.

Vi var idag ett av blott två ekipage som var kvar på Öppna Förskolan när dom stängde, och när Trollet smidigt hällts ner i overallen och därefter i vagnen kastade jag lite snö på en vägg, där det fläckvis fastnade. Jätteroligt, tyckte Trollet. Slog av snön från mina vantar under grimaser. Fantastiskt kul. Plockade upp mer snö, slängde på väggen, nu med tilläggsropet Åhhhh BOFFS! Hysteriskt roligt. Proceduren upprepades gång på gång, och eftersom större är roligare i Trollets värld, blev det mer och mer extrovert. ÅÅÅHH BOFFS TJONG POFF! ÅÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST HOST. Trollet vrider sig av skratt - tills dörren öppnas och den andra mamman som var kvar kommer ut. Och jag, som såklart nu dessutom med publik står där och är en riktigt skojig lekfarsa som minsann kan få min unge att garva läppen av sig tar upp ett par nävar till, kastar och tjuter (fast kanske aningen lägre) BOFFS! TJOFF! ÅÅÅ BORSTA BORSTA HOST!

Och Trollet tittar på mig med en min som säger vafan GÖR du, har du blivit knäpp eller? Och sen på henne med en som säger Förstår du vad jag måste stå ut med till vardags? Och jag säger nåt i stil med Det var skitkul alldeles nyss, men nu passade det visst inte längre ha ha med snö hängande i polisongerna, försöker desperat en gång till utan minsta reaktion från Trollet, medan mamman ler artigt, sätter sin unge i vagnen och går.

Kommer ni ihåg när man var sådär tolv och höll på och larvade sig med nån kompis? Sådär töntigt på ett sätt som man var för gammal för, men skitkul, liksom. Och kompisen fick syn på nån snygg tjej eller några tuffa äldre killar och skärpte till sig på en sekund, men själv hade man inte sett nåt utan fortsatte leka trebent elefant (eller så), helt inne i det, tills kompisen fick putta till en och högt säga Ämen lägg av å va så jäla barnslig då! Den känslan!

Han har precis äntligen somnat, efter att för första gången ha vällingvägrat fullständigt. Troligen kommer han att vakna i natt och vara tvärhungrig. Kanske är det i natt en välfungerande sovrutin kommer att gå i putten för gott.

Han är sjuk, och det rår han ju inte för. Feber och ett pick-pickande hjärta. På bättringsvägen, men ännu inte bra. Gnällig. Klängig.

Loppan är trött. Jag är trött.

Jag är dessutom, just nu ikväll, trött på honom. Jag avskyr mig själv för det. Men jag har knappt fem timmars sömn i ryggen, och jag har inte haft en sekund för mig själv sedan klockan halv sju i morse.

Och jag vet att jag läcker, att det strålar irritation och negativitet om mig fastän jag försöker vara närvarande,tålmodig och entusiastisk. Plask åker tredje ratade vällingflaskan i vasken, hårt. Och jag vet att det rubbar hans trygghet, om än aldrig så lite.

Just ikväll känner jag mig som världens sämsta pappa.

Bara för att detta är hösten då man inte är sådär sugen på att röra sina små sparpengar, som stadigt smälter som snöglopp i Sahara, så är det enligt lagen om alltings jävlighet också hösten då allting går sönder:

Klockan har jag ju redan varit inne på. Det är en liten grej.

Vår tvättmaskin håller på att ge upp. Torktumlarfunktionen är redan ute ur bilden, och nu börjar centrifugeringen uppenbarligen känna att den får lite för lite tillbaks.

Den där flärpen som man trycker in för att öppna ugnen har helt oprovocerat gått av. Nu får man använda skaftet på en tesked. Vet inte om man kan köpa och montera en ny flärp eller om man måste skaffa en helt ny lucka.

Vårt handfat har spruckit. En burk ansiktskräm gjorde en störtdykning från badrumsskåpet och var uppenbarligen dåktigt hård. Handfatet är silikonlagat och tätt, men ser förjävligt ut.

Som jag också redan har varit inne på har jag köpt nya glasögon. Det berodde på att anti-reflexbehandlingen på mina gamla plötsligt och av oklar anledning började släppa, vilket gav en stor suddig fläck mitt i synfältet.

Och idag har min mobil fått spatt. Den där trademarkade navy-knappen tycker att jag trycker när jag bläddrar - och envisas således med att försöka ringa upp stackars Agneta E, först i min telefonbok, så fort jag öppnar menyn.

Det känns alltså lite som om garantin har gått ut på hela vårt bohag samtidigt. Eller som att vi fått onda tomtar i maskineriet. Och parallellt med att väggarna rasar omkring oss är det CSN-månad med en kniv, avläsning av elförbrukning och jul på gång. Tajming, kallar man sånt. Sen lägger man en peng till i ironiburken.

Jobbade en halv dag idag. Ett projekt på Tyst Teater som jag kommer vara i allra högsta grad involverad i, och idag ett första möte mellan Riksteatern och norska teckenspråkiga gruppen Teater Manu. Eller så var det tänkt, för norrmännen satt såklart insnöade på Fornebue flygplats, och Arlanda var ju dessutom stängt i vilket fall som helst.

Så det blev exakt samma gäng som höll på och skissade på projektet i våras istället och en uppdateringsdag inför att allt drar igång i januari. En del upprepningar, en del nytt, vettigt och nyttigt och klokt, fast kanske aningen surt att Loppan tagit ut en halv dags semester för det.

Jag var alltså på Riksteatern i knappt tre timmar, inskriven som besökare (med namnbricka till och med, hallå?, arbetar här! har postfack!), sprang rätt upp till plan fyra utan att se mig om till höger eller vänster, körde mötet och sen rätt ut igen. Men ändå: satan vad det satte sig i kroppen på en gång. Ett annat tempo, en annan rytm, ett annat förhållningssätt till...tja, världen? Snabbare, mera korsklippt, kortare bågar, pang pang pang. Fortfarande, nästan sex timmar senare sitter jag här hemma och känner mig vagt onyttig. Som att det finns saker jag borde ta tag i, istället för att sitta här och nöjesblogga som nån jädrans pascha. Nåt rycker inuti. Nåt känner igen sig. Det är lite läskigt faktiskt.

Bland dom saker jag faktiskt ser fram emot med att börja jobba igen i februari är min ganska långa tunnelbaneresa till och från jobbet. När Trollet precis hade kommit och det fortfarande var jag som jobbade, så var dom där trettifem minuterna åt varje håll den enda helt egna tid jag hade. Det var min lästid. Och det kommer att bli min lästid. För som jag längtar efter lästid som inte är sen kväll! Som inte är en kamp för att fatta första raden med ögon som vinglar i kors och som inte slutar med en pocket som slår i näsroten.

Nu består mitt läsande nästan uteslutande av ljudböcker lånade på biblioteket. Det är visserligen trevligt att upptäcka ljudboksläsandet som form (Loppan har med förtjusning läst med öronen i många år), och jag har fått flera riktigt stora upplevelser. Men i grund och botten längtar jag ändå efter att få välja lite mera själv. Nu är jag ständigt utlämnad åt det tunna och eklektiska (se där ja, där kom det!) urval som råkar finnas inne. Och är man som jag inte superintresserad av deckare, och dessutom försöker läsa en kvinnlig författare varannan bok, då blir det tunt. Och är man, som jag, också lite av en en pliktläsare (det ska mycket till innan jag ger upp på en bok, fånigt nog), så kan ljudböcker som inte är bra bli en extra plågsam historia. Nån annan sätter tempot, det går inte skumma, och inläsarens engagemang blir rent provocerande. Jag minns till exempel med fasa ett förutsägbart skrap till bok som hette Ps. Jag älskar dig som överkompenserade för sin sorgliga grundberättelse med så mycket spralligt livsmod att man blev kräkfärdig. Det var en lång vecka...

Inläsaren är otroligt viktig! Är det en dålig inläsning så färgar det oundvikligen av sig på hur man uppfattar boken. Det går liksom inte att komma runt ett monotont, hårdkokt malande med missade huvudord i var och varannan mening. Eller ett överentusiatiskt som totalt suddar ut gränsen mellan det superviktiga och övergångar. Eller en enmansföreställning med överdrivet skojfriska röster och hysteriskt tonfall.

Allra värst är dock en riktigt andfådd, gråtfärdig författaruppläsning, som liksom dryper av den egna textens heliga heliga skönhet och visdom. Som det ohyggliga pekoralet Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Då var det nog nära att folk ringde soc kan jag säga, när dom såg en pappa som i offentlig miljö plötsligt brast ut i högljudda och ilskna Men nu får du väl för faan ta och GE dig kärring!

Vi har besök av vännen Sanna från Malmö. Och Trollet är troligen kär för första gången, för han tycker hon är det bästa som har hänt sen leverpastejmackan. Han slog på stora charmtrumman omdelbart igår kväll när hon kom, den där inledningsvis lite reserverade ungen vi brukar ha var som bortblåst. Han pratade och log och förevisade sitt rum in i minsta detalj, legobit för legobit och bilderbok för bilderbok. Väldigt gulligt, och aningen fööör mycket.

Jag visade inte upp mitt rum. Däremot skivade jag närmast heroiskt ost med hjälp av en potatisskalare. Hemköps diskmedel tycker nämligen det är fiffigare att liksom lägga sig i klumpar ovanpå allting snarare än att lösas upp och göra rent, och därför får man numera i det här huset köra allting i diskmaskinen två gånger. Således stod alla osthyvlar bakom en stängd dörr och jag var tvungen att improvisera. Potatisskalare är en framkomlig väg, men det blir väldigt flisigt och osten blir sig aldrig riktigt lik. Jag rekommenderar det endast i extrema nödfall.