Blir ni som jag plötsligt förälskade i nåt ord, och kommer på er själva med att använda det i alla möjliga sammanhang? Jag har nästan alltid något (fint) ord som förekommer lite för ofta för sitt eget bästa i mitt dagliga tal.

Runt nyår var det potentiell (Nationella dramaturgiatet är ett potentiellt vettigt forum eller Jag tror ärligt talat att det är ett potentiellt problem att dom smäller upp ett Lidl här)

Lite senare på våren var det proaktiv (Vi har just nu kapaciteten att vara ett hyggligt fungerande reaktivt dramaturgiat. Däremot hinner vi inte med att vara det proaktiva, idégenererande forum vi skulle vilja eller Det här är ett rent proaktivt blöjbyte)

Och sen navigera (Det är inte det lättaste att navigera i den här virriga kulturdebatten eller Sen vi fick barn har jag lärt mig navigera genom stans tunnelbanestationer på ett helt nytt sätt)

Och nu är det eklektiskt jag plötsligt hittar nya användningsområden för överallt hela tiden, på ett tröttsamt och fånigt vis.

Vår bokhylla känns eklektisk på ett ärligt sätt

Skuggutredningen verkar, om man tittar på inskickade förslag, bli en tämligen eklektisk historia

Jag har så jävla eklektisk musiksmak!

Jag har bara udda strumpor rena, så idag får det blir lite eklektiskt sådär

Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag lovar! Det är som nån slags jävla etymologisk förkylning, med ett förlopp som bara inte går att snabba på. Eklektiskt sitter där i pannloben helt enkelt. Punkt slut, och inga C-vitaminer i världen tycks hjälpa. Tills det plötsligt är klart, och den avlöses av nåt nytt pretto-ord. Hej sug.

Tendens, för eventuella nytillkomna läsare, är ett slags personlighetsindex. För mig som en del av den girigt bidragsberoende parasiten på samhällskroppen som kallas offentligt finansierad kultur är det en nyttig övning i att även ett själsliv enkelt låter sig beskrivas i kvantitativa termer. Allt detta ingår i min masterplan för börsintroduktion av The Anders Duus Dramatic Writing And Event Extravaganza Corporation år 2011, eftersom jag vid det laget räknar med att dra in ohyggliga stålar på mina enaktare för mellanstadiebarn och paranoida konspirationsfantasier på dialekt på en öppen maknad.

Tendens, vecka 47:

PÅ VÄG UPP:

Vikt (fa-aan!)

Vinterglädje

Förväntningar på Klungans nya show, efter ännu en vimmelkantig saknar-ord-hyllning i DN

Antal bloggar jag följer på daglig basis

Insikten att pappaledigheten faktiskt snart är slut. (mindre än två månader kvar!)

Lust till villa (hänger ihop med att snön täcker jobbiga gräsmattor och oräfsade löv)

Pervers och hemlig längtan efter en bil

ÖIS!

OFÖRÄNDRAT:

Framsteg i pjäser under arbete (fortsatt noll)

Insikten att jag saknar vettiga vinterskor (men vad gör jag åt det?)

Trehundra pizzor att välja på slutar ändå alltid med en Quattro eller en Marco Polo

PÅ VÄG NER:

Bloggfeber (till en hanterbar nivå)

Facebook (nu nära noll igen)

Mina jeans (aldrig ens tvättade, ändå är det trådslitet i grenen. Morr)

Koll på vad som händer i den roman jag nu somnat ifrån i en månads tid

Osäkerhetsfaktor:

Toalettbesök tillåts ta allt mindre och mindre tid, eftersom Trollet nu tenderar att stå utanför och banka på dörren under uppfordrande rop.

Idag har jag bloggat i en månad. Jag vill tacka min familj, särskilt min Loppa och mitt Troll. Jag vill också tacka mina trogna läsare. Utan er och era fantastiska kommentarer hade det aldrig gått. Jag älskar er alla. Förlåt, jag lovade mig själv att jag inte skulle gråta.

Jag hade tänkt att klippa ihop en tillbakablick, ett aldrig så litet greatest hits ur min guldkantade karriär, min motsvarighet till ett sånt därnt vi har slut på idéer, kan vi inte visa lite highlights från förr-avsnitt i en sit-com. Sen slog det mig att ni redan har permalänkat era favoritinlägg, och återvänder till dom dagligen för tröst och vägledning. En blogg är ju mera som en DVD-box, den limiterade utgåvan med massor av extramaterial.

Sen tänkte jag svänga ihop en show i mästarklass på lokala sunkhaket Karlavagnen. Men sen tyckte jag att det vore cyniskt och antidemokratiskt att smutsa ner bloggen med aktiviteter IRL som inte alla läsare får vara med om. Vi kör alltså ett imaginärt firande.

Nu uppträder ett återförenat ABBA med en nyskriven ballad.

Nu gör Robert Gustafsson en jätterolig monolog. Bland annat snyter han sig i kungens slips (haha HA) och skär sig i ögat på en papperskniv.

Nu klänger Cirkus Cirkör i rep på ett poetiskt vis.

Nu sjunger Orfei Drängar ett medley på snapsvisor lite fräckt sådära.

Och NU kommer ett fyrverkeri i världsklass, ett sånt där perfekt synkat som man behöver trettio gravt empatistörda tyskar för att genomföra.

Poff, poff, PABAMMM, poff, poff, TRAMMMMMM-PANG PANG PRAFFFFFF!

(Bilden gör det inte rättvisa! Alla på en gång nu: Aaaaah!)

Tack för en skitrolig första månad. Med en kniv!

Vi gjorde det enkelt för oss igår och köpte hem pizza. Vårt lokala hak är känt i hela södra förorterna för goda, fräscha och GAJGÄNTISKA pizzor. Vi snackar kvarnhjul här.Trollet får förstås smaka, men lite snälla bitar från kanterna som inte badar i salt och kryddor och oliver och curry och fårost och grejer.

Den sista månaden eller så, har Trollet på allvar intressera sig för det som finns på mammas och pappas tallrikar. Spelar ingen roll om vi äter exakt samma mat - älggryta med ris ser i alla fall roligare ut innan det körs tre sekunder i mixern i hans ögon. Och det kan man ju inte klandra honom för. Däremot gör vi vårt bästa för att få honom att fatta att han får hålla sina små tassar borta från våra tallrikar, för sin egen skull. Han har bränt sig på varm mat ett par gånger, och nån gång har han stoppat en näve av nåt vuxenkryddat i munnen och grimaserat vilt.

I gårdagens sedelärande berättelse satt han i stolen medan vi ordnade med bestick och vattenkaraffer. Han pysslade med en ostmacka, pizzorna utom räckhåll. Trodde vi, för plötsligt upptäckte Loppan att han satt och sög på nåt - som visade sig vara jalapeño, rävstark chili (med dom überstarka fröna kvar) som dom envisas med att lägga på Loppans favvopizza och som hon alltid får pilla bort.

Först var det bara inte gott, spotta ut och blä. Sen slog chilijäveln lömskt till, och Trollet började krafsa sig runt munnen med nåt paniskt i blicken i ett par sekunder. Innan illvrålet kom. Och sen var det kaos och försöka få honom att suga på en blöt trasa och tårar som sprutar och ett litet Troll som förorättad gräver med båda händerna i munnen, osäker på vem det är som är fienden.

Och en jättehemsk pappa som inte kan låta bli att fnissa lite, mitt i röran.

...sen kan man ju i och för sig lipa illsurt över annat än att slå sig, i och för sig. Som en lunch som inte blir klar fort nog, och sen inte visar  sig vara till belåtenhet. Som den senaste timmen. Vad är det för genus på sånt?

Ut och leka i det fina höstvädret nu.

Imorse slog sig Trollet för första gången så det kom blod. Han trillade från soffbordet för hundrafemtonde gången i ordningen (fick han bestämma skulle han stå på soffbordet hela dagarna), landade bra på kuddarna på golvet, men lyckades slå i läppen nånstans på vägen. Blödde bara en liten stund. Var ledsen och snorig och hulkig en ännu kortare stund.

Och sånt gör mig stolt, upptäcker jag. Jag gillar att Trollet har rykte om sig på Öppna Förskolan att vara robust och tålig och stadig, att han i famnen så snabbt lugnar sig och blir glad och kavat och vill ner igen. Att han inte avskräcks från att försöka igen om han har vurpat i nåt atletiskt experiment. Vilken tuffing du är, tänker jag kärleksfullt.

Framför allt så har stoltheten förstås att göra med att det visar att han är trygg. En unge som inte behöver mjölka smärta för att känna sig sedd. Men utöver det? Plussar jag just den här egenskapen för att den är traditionellt manlig? Hade jag tyckt det var gulligare med långlånga stackare dejsan-sessioner om det hade varit en dotter?

Jag vill inte tro det, trots allt. Jag vill tro att en förmåga att snabbt komma över att man slagit sig faktiskt är nåt bra oavsett. Och just därför har manlighten kapat den och sagt Pix pax, det här är vårt! Ni får...öhm, den där fina blicken för det lilla i tillvaron.  Jag hoppas min eventuella framtida dotter också gråter en liten stund - och sen vill sprattlar för att hon vill tillbaks ner i stöket på golvet igen.

Musikmuseum är ett extremt skäggigt och vänligt museum som ligger på en kullerstensgullig bakgård i närheten av Dramaten. Där finns en hemlig skatt för småbarn och deras föräldrar. Den heter Klåink, och jag hade aldrig hört talas om den om inte Måns, på väg ut ur sin pappaledighet i våras, hade tipsat mig.

Klåink är ett musikrum för barn. Tänk er en källare full med harpor, trummor, uppmickade stålfjädrar, mässingspipor, marimbor och en tryckluftsorgel - där det är fritt fram att spela på precis allting. Spännande, stavas det för ett fjortonmånaders kaostroll och hans far.

Ännu bättre är att det som sagt är lite hemligt. Det är sällan särskilt mycket folk där, även om ryska bussturister av nån anledning tycks ha det som ett obligatoriskt stopp på sina Stockholmsbesök. Då är rummet fyllt av vuxna ryssar som hamrar på allt av hjärtnas lust, men oftast är det alltså mindre kakafoniskt än man skulle kunna tänka sig.

Igår var Trollet och jag emellertid helt ensamma där, och då blir det nästan lite konstigt. Jag upptäcker att vi rör oss liksom försiktigt bägge två, att Trollet slår fjärilslätt på mässingspiporna, att jag halvviskar och Trollet pratar mindre än vanligt. Lite stifft nästan. Som om det inte är riktigt okej att ha ett lekrum i offentligheten helt för oss själva. Som om det inte går att ha riktigt skoj utanför hemmet utan att någon tittar på. Märkligt.

Jag har sagt Den finns ju kvar imorgon också (om Buffy-boxen, när Loppan och jag kom fram till att vi nog var för trötta för att se ett avsnitt ikväll). Trollet har sagt bajs.

Vi är alltså ganska lika, min son och jag.

Trollet har för övrigt också sagt kom och galge dom sista dagarna, samt forcerat sista möbelhindret i och med att han knäckt hur man tar sig upp på köksstolarna. Nu är det i stort sett bara ovanpå taklamporna som är utom hans räckvidd.